Pia Antonsson

Fem år

Det skulle sprungit runt en femåring här hemma hos oss idag. Vi skulle haft ett jättekalas med ballonger och massor av presenter och tårta. Vi hade ett kalas, ett litet, med några presenter och en tårta. Men ingen femåring.

Jag skrev någon gång direkt efter att vi kommit hem från Karolinska, att vi är samma människor som innan. Kanske var det någon sorts desperat försök att få vara samma person som innan, att inte bli ännu mer övergivna än vi kände oss. Men ganska snabbt blev det uppenbart hur mycket de traumatiska veckorna och sedan den stora sorgen förändrat mig, förändrat oss. Allt gjorde ont. Det som förut var självklart var det inte längre. Jag har ifrågasatt allt. I fem år har jag processat liv och död. Vi har fått ännu en guldklimp och en guldklump, två fantastiska flickor som utöver sina alldeles egna särskildheter också lär oss om livet, om sorgen, och om allt vi en gång gått miste om. Alla förluster är olika, alla förluster har gemensamma drag. Att förlora ett barn är det som oftast tar längst tid att återhämta sig ifrån, även om ”återhämtning” är fel ord. Men efter fem år är inte sorgen lika vass, skärande, akut. Man lär sig att halta fram efter sin amputation. Värken är mer molande och sorgen har blivit mer en del av vem man är, snarare än något separat entitet att hela tiden relatera till.

Livet blir som det blir. Vissa saker kan vi styra, vissa saker tror vi att vi kan påverka, och så har vi allt detta som sker, vare sig vi vill eller inte. Och idag har vi haft ett kalas, inte den sorten som vi ville, men ett kalas lika väl. När Anni precis hade dött ljöd ”Himlen är oskyldigt blå” hos oss. Fem år senare lånar vi återigen Kenneth Gärdestads ord:

I den stora sorgens famn
Finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram
Ut ur evighetens natt
Och i solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar
Till en tross
Mellan oss
Så vi når varandra

Vi har berättat berättelsen för en del av er, men idag tänkte jag ge en kort blick över halvåret som ändrade våra liv. Det är många som på olika sätt deltagit i sorgen och saknaden efter Anni, fast så få hann träffa henne.

Om några dagar skulle Anni ha fyllt sex månader. Det är svårt att tro att det redan gått ett halvår sedan den där tisdagen i oktober, när vi skulle till Karolinska för ett extra ultraljud. Min mage hade växt mer än normalt, och det var bäst att kolla hur det låg till där inne. Det var en månad kvar till beräknat förlossningsdatum, men tanken slog mig, kanske borde jag lägga sakerna i förlossningsväskan ändå och ta med den? Men Pia, du är så himla negativ, tänkte jag, och lämnade grejerna kvar hemma.

Och så började den resa som förändrat oss mer än alla våra resor tillsammans (och då har vi båda varit i över 30 länder). På fosterdiagnostiska avdelningen såg barnmorskan en misstänkt tarmförträngning och sa åt oss att komma tillbaka efter lunch. Vi förstod inte ens vad tarmförträngning betydde, men kom tillbaka efter lunch. Doktorn gjorde ännu en ultraljudsundersökning, i nästan en timme petade han på magen. Helt tyst. Det är läskigt med tysta läkare. Till sist sa han att en tarmförträngning åtgärdas lätt med en operation och ett par veckor på sjukhus, att det med 25% säkerhet innebär Downs syndrom och att om barnet inte kom ut av sig själv inom en vecka skulle en förlossning sättas igång. ”Men vi tar ett CTG först”, och ytterligare en timme senare, nu med CTG-apparaten över magen, sade doktorn att ”nu tar vi er till förlossningen”.

Vår lilla bäbis mådde inte bra och det ledde till ett akut kejsarsnitt. En liten flicka plockades ut, vi fick se henne lite kort och så fördes hon till neonatalavdelningen. Så följde över sju veckors intensiv kamp om att förstå varför Anni inte mådde bra och vad som kunde göras för henne. Hon föddes alltså i vecka 35, men det var inte det som var hennes problem. Har man Downs syndrom har man ofta något hjärtfel, tarmbesvär eller något till av de besvär Downs ofta innebär. Anni tycktes pricka in dem alla. Syresättningen av blodet fungerade inte, lungorna hade problem, blodet, cirkulationen, levern, hjärtat, tarmarna… Och alla de olika problemen inverkade på varandra. Som att om inte magen fungerar (hon kunde inte få mat genom mun och mage, bara intravenöst), då får man också andra problem, med lever och njure till exempel. Och fanns det behandling för något så innebar det också biverkningar som påverkade andra behandlingar och andra kroppsfunktioner. Till exempel fick hon små mängder cellgift när hon var tre dagar gammal, vilket gav viss effekt för blodet och levern, men som senare påverkade hennes immunförsvar till det sämre. Läkarna var hur många som helst, de försökte hur mycket som helst och de hade många förslag, men få lösningar.

”Vi behandlar så länge vi tror att det kan hjälpa Anni” fick vi höra många gånger. Liksom ”vi vet inte om Anni klarar sig genom det här”. Två operationer fick hon utstå, en vecka i ECMO-vård, med en konstgjord lunga som syresätter blodet utanför kroppen, och sju och en halv vecka i intensivvård. Bara intensivvården i sig är en stor påfrestning, och att ha levt med respirator hela sitt korta liv. Läkarna var förvånade över att hon orkade så länge som hon gjorde. Och då pratar vi bara om det kroppsliga måendet, den fysiska vården. Tillfällena vi kunde hålla henne i famnen kan räknas på ena handens fingrar. Däri rymmer ett lidande som inte går att beskriva.

Efter den andra operationen fick Anni en infektion som kunde behandlas, och sedan en som inte gick att behandla. Hjärtat försvagades, kroppen orkade inte mer och vi fick lära oss innebörden av ordet ”multiorgansvikt”. Det som sedan sker när ett barn ligger i sina föräldrars armar och drar sina sista andetag, det är heligt och det är ett mysterium.

Nu är det påsk, det har talats om uppståndelse. Men vi lever i långfredagen, i ”Herre, herre, varför har du övergivit oss?”. Vi har ändrats i grunden och vi måste återerövra varje del av det liv som blev. En del saker kommer vi att lämna därhän, annat har fått ny betydelse. Vi vill egentligen inte ha tröst, eller ens hopp, så som människor ofta tänker om hopp. Vi vill bara leva utifrån hur livet blev, att vi fick världens vackraste dotter och att vi förlorade henne. Resten blir som det blir och det är som det är.

 

De stora orden tar vid. När vi bodde på föräldravåningen och utgången fortfarande var oviss sa Daniel något om ”förtvivlan”. Och på vår begränsade yta, ett litet rum med en säng och en tältsäng, och ett stort badrum med utsikt över Norra begravningsplatsen begrundade jag ”förtvivlan”, ett ord man sällan använder. Åtminstone om att själv på riktigt förtvivla. Bedrövelse är ett likadant ord. Bedrövelse och förtvivlan. Och så bekanta de orden nu blivit!

Men samtidigt, det är inte det enda. Mellan bedrövelse och förtvivlan äter man. Ser en film. Pratar om något vardagligt, undrar över vädret, skrattar. Ibland är sorgen snarast en baston som vibrerar dovt under allt det vanliga, en dissonans som skär genom allt som fortsätter som vanligt. Och så ändrar sorgen skepnad och nyans konstant. När vi sakta börjar inse att det inte bara är sju veckors kamp som är över, utan en livslång saknad som bara börjat.

Var inte rädda för oss! Vi går i sorg, men vi är fortfarande Pia och Daniel. Fler grå hår, betänksammare steg, långsammare tankegång. Men säg hej, och känns det rätt säg gärna att ni tänker på oss eller deltar i sorgen eller ber. En kram eller klapp på axeln, en varm blick; ett sms. Ni behöver inte trösta mer än så, inte hitta på orsaker eller mening, eller ens ursäkta er för att det inte finns ord. Vi känner av värme och omtanke där det finns. Prata med oss om vardagliga saker, om det som sker i era liv. Och be oss gärna berätta om Anni, vår fina lilla dotter! För vi blev faktiskt föräldrar i oktober, trots att vi inget barn har att bära och visa upp. Be oss berätta om vad som skett, vi berättar, om ni orkar lyssna. Annars pratar vi om vädret och julen, för vi tänker också på det, och det är helt i sin ordning. Och om det bara känns tyst, ja, det är också okej. En nick räcker. Vi har också förlorat orden, fler än en gång.

Kom gärna på begravningen och gråt med oss. Det är ett fint tillfälle att gråta för Anni, men också för allt det andra som behöver begråtas. Och känns det som att ni vill göra något konkret, ge då pengar till något behjärtansvärt. Astrid Lindgrens barnsjukhus eller Läkare utan gränser, skriv gärna ”till Anni Antonssons minne” i meddelanderutan. Eller ge via PMU till Kongo, eller till Svenska Downsföreningen. Och så begrundar vi att livet trots allt tycks gå vidare.