De stora orden tar vid. När vi bodde på föräldravåningen och utgången fortfarande var oviss sa Daniel något om ”förtvivlan”. Och på vår begränsade yta, ett litet rum med en säng och en tältsäng, och ett stort badrum med utsikt över Norra begravningsplatsen begrundade jag ”förtvivlan”, ett ord man sällan använder. Åtminstone om att själv på riktigt förtvivla. Bedrövelse är ett likadant ord. Bedrövelse och förtvivlan. Och så bekanta de orden nu blivit!
Men samtidigt, det är inte det enda. Mellan bedrövelse och förtvivlan äter man. Ser en film. Pratar om något vardagligt, undrar över vädret, skrattar. Ibland är sorgen snarast en baston som vibrerar dovt under allt det vanliga, en dissonans som skär genom allt som fortsätter som vanligt. Och så ändrar sorgen skepnad och nyans konstant. När vi sakta börjar inse att det inte bara är sju veckors kamp som är över, utan en livslång saknad som bara börjat.
Var inte rädda för oss! Vi går i sorg, men vi är fortfarande Pia och Daniel. Fler grå hår, betänksammare steg, långsammare tankegång. Men säg hej, och känns det rätt säg gärna att ni tänker på oss eller deltar i sorgen eller ber. En kram eller klapp på axeln, en varm blick; ett sms. Ni behöver inte trösta mer än så, inte hitta på orsaker eller mening, eller ens ursäkta er för att det inte finns ord. Vi känner av värme och omtanke där det finns. Prata med oss om vardagliga saker, om det som sker i era liv. Och be oss gärna berätta om Anni, vår fina lilla dotter! För vi blev faktiskt föräldrar i oktober, trots att vi inget barn har att bära och visa upp. Be oss berätta om vad som skett, vi berättar, om ni orkar lyssna. Annars pratar vi om vädret och julen, för vi tänker också på det, och det är helt i sin ordning. Och om det bara känns tyst, ja, det är också okej. En nick räcker. Vi har också förlorat orden, fler än en gång.
Kom gärna på begravningen och gråt med oss. Det är ett fint tillfälle att gråta för Anni, men också för allt det andra som behöver begråtas. Och känns det som att ni vill göra något konkret, ge då pengar till något behjärtansvärt. Astrid Lindgrens barnsjukhus eller Läkare utan gränser, skriv gärna ”till Anni Antonssons minne” i meddelanderutan. Eller ge via PMU till Kongo, eller till Svenska Downsföreningen. Och så begrundar vi att livet trots allt tycks gå vidare.