”Och för övrigt ska vi snart dö”, sa tydligen Johannes av Korset ofta efter samtal, läste jag under de gångna dagarna i en bok av Tomas Sjödin, ett av fynden i Daniels lådor. För någon kanske deprimerande ord. Men vid närmare eftertanke snarare upplyftande. Varje dag vi inte dör är en dag vi lever. Och därefter tar himlen vid, vilket för många av oss är den tröst som vardagarna behöver.
Det var boken ”När träden avlövas ser man längre från vårt köksfönster” som ackompanjerade mig under den nyårssafari som alldeles oplanerat dök upp i torsdags. Med goda vänner och rejäl bil fick vi följa med till Serengeti, från nyårsaftons morgon till sen måndagskväll. Serengeti, det är allt ett magiskt ord det med, för att inte tala om magisk plats! Långa timmar i bil belönades med vyer över Ngorongorokratern, sedan några fler timmar till genom sluttningar och savannlandskap, och till sist en campingplats mitt i Serengeti. På vägen såg vi den stora förflyttningen som sker varje år. Gnuer och zebror vandrar i miljontal norrut, för att sedan återvända, allt beroende på bästa betesmarkerna. Helt makalösa mängder med gnuer såg vi. Till sist blir man trött i hjärnan, och sen ser man ännu fler djur, denna gång randiga zebror. Och då blir man lite yr, för det blir så väldigt mycket ränder.
Vi såg även ett hundratal elefanter, gigantiska, utöver elefantkalvarna, som väl hade storleken av överviktiga grand danois-hundar. Nog så söta, men kanske inget att ha som sällskapsdjur. Mäktigt (läs: läskigt) var det när en hjord på knappt 30 elefanter strövade förbi vår camp. Första kvällen på ett 50-tal meters avstånd innan solnedgång. Andra kvällen kom samma hjord förbi. Fast nu i mörkret och nu ännu närmare. Man kunde höra dem slita åt sig gräs och grenar att tugga på. Att man inte kunde se dem gjorde upplevelsen ännu mer nervös. Men de var inte på stridsstigen, utan på stigen från flod till sovplats. Och så länge de andra camparnas chaufförer och kockar bullrade och skrockade borta vid mattälten kändes det inte som att det var någon akut fara. Intalade jag mig i alla fall när vi låg i det ganska ynkligt skyddande tältet…
Det gör sig inte riktigt att beskriva landskapen och djuren och hela naturupplevelsen. Det blir liksom bara en lista:
20-talet lejon, 5 leoparder, 3 geparder, massor av gnuer, zebror, antiloper (Thompsons, Grants, impalor, dikdiks, topi, kongoni, eland), massor av elefanter, tre hyenor, några schakaler, klippdassare (som stora marsvin eller små koalor), giraffer, bufflar, flodhästar, krokodiler, babianer, markattor, vårtsvin, miljoner sorters fåglar (krontranor, sekreterarfåglar, bustarder, flamingos, strutsar, maraboustorkar bland de större).
Allt var ju så mäktigt! Och ändå så alldagligt, eller vardagligt. För varje dag lever de där djuren i den där naturen, trots de hundratals Landrovrarna som smyger i varje buske dag, för att vi gäster ska få oss en glimt av något mer ursprungligt.
Den finaste stunden hade vi nog alldeles innan vi skulle återvända hemåt. Vi hade kört runt i många herrans mil, och hade till nåder fått köpa några extra liter bränsle för att hinna med en sista runda med en guide som visste var man sett lejon och geparder, utanför själva Serengeti. Vi åkte rakt ut på savannen, bland dessa tusentals gnuer och zebror, efter budet att däråt hade en gepard fällt en gnu. Och där, långt borta såg vi en avstannad bil, och inom en radie av kanske hundra meter från bilen inte en enda (levande) gnu. Där, i gräset såg vi till sist något sandfärgat och svartprickigt. En gepardhona och hennes två nästan fullvuxna ungar. Modern kalasade fortfarande på skrovet av den fällda gnun, tillsammans med kanske en miljon flugor. Den ena ungen låg i gräset vid sidan av och den andra gick långsamt iväg för att sedan lägga sig ned i skuggan av ett litet träd. Alla tre var obegripligt runda om magen, vilket också förklarade hur långsamt de rörde på sig. Efter den lyckade jakten var de nu mätta för stunden och tog de gapande turisterna och kamerornas klickljud med ro. Till sist låg alla tre under trädet och andades snabbt och tungt, och viftade då och då iväg lite flugor.
Och, långt ute på savannen, strax innan vi fick vår sista punktering, den som inte gick att laga utan anbelangade ett däckbyte, blev de där orden om ”och för övrigt ska vi snart dö” verkliga på ett påtagligt sätt. Gnun hade fått ge livet till för att denna gepardmor skulle kunna föda sig själv och sina två överlevande ungar. En gepardhona kan få upp till nio ungar, oftast tre till fem. Det är en grym verklighet, på sitt sätt, och lika mycket är det en naturlig värld. Varje dag föds några och dör några, ofta på någon annans bekostnad. Och så föds ännu fler, medan andra faller bort. ”Och för övrigt ska vi snart dö”, även vi i våra stora bilar. Därefter hoppas vi på den framtid där lejon och lamm lever sida vid sida. Kanske också leoparder och babianer, som enligt all kunskap och alla böcker avskyr varandra. Och ändå såg vi också en leopard i ett träd fullt av babianer. Till och med de garvade chaufförerna och guiderna var till sig av förvåning. Babianer och en leopard i samma träd! Ja, kanske når riket ända ner hit till oss ibland.