Det kan vara svårt att tro på en Gud som gör under. Men att tro på en Gud som inte gör det, är inte det ännu svårare?
”Livet är orättvist men Gud är god” brukar det heta. När det inte finns något uppenbart svar på frågan ”varför?” är det helt i sin ordning att tycka att livet är orättvist, tycker jag. Trots detta har vi aldrig känt att Annis död var orättvis. Aldrig tyckt att vi skulle vara orättvist drabbade. För det finns på ett sätt något mänskligt rättvist i att det är lika för alla. Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung, rik eller fattig, outbildad eller högutbildad, afrikan eller europé. Livet och döden kan drabba vemsomhelst. Ingen kan lita på att bli förskonad.
Men frågan "varför?" finns kvar där. Den kommer finnas där, obesvarad, resten av livet. För vi får aldrig något svar. Det är precis så enkelt, och precis så svårt.
Så till frågan om Guds godhet. När Gud är den enda som kan rädda det liv Gud själv har skapat och det inte händer, beror det då på att Gud inte är god? Kanske, kanske inte. Även om vi teoretiskt vet att livet här är ofullkomligt och vi inte har några garantier för någonting, så skaver det när Gud inte agerar. En sådan skavande punkt har blivit mitt förhållande till bön. Vad ska man be egentligen? Och varför? Den enda bön som känts riktigt relevant i mitt liv de senaste 17 månaderna är den som folk i årtusende bett, oftast utan något större hopp om bönhörelse, ”Herre, förbarma dig”.
Jag läser just nu en bok där författaren genom olika omständigheter precis undkom terroristerna som slog till och dödade över 160 personer i Mumbai 2008. Detta ser författaren som ett tecken på Guds omtanke och ledning i hans liv. Men om detta är sant, varför hade Gud inte samma omtanke och ledning för de 160 personer som dödades? När vi säger att en person hade änglavakt som överlevde frontalkrocken, varför sändes ingen ängel till personen som förolyckades i den andra bilen?
Emellanåt möter vi en naiv och ganska oreflekterad tro i våra kyrkor. Mycket sägs reflexmässigt utan att man tänkt efter vad det i förlängningen innebär. Vi satt en mörk kväll i höstas och uttryckte dessa tankar tillsammans med föreståndaren i en av Sveriges större frikyrkor. ”Men man kan kanske inte klandra folk heller” sa Pia, varpå föreståndaren efter ett par sekunders tystnad svarade ”Eller också kan man det”.
På Hammarby kyrkogård, bredvid Annis gravsten, börjar nu blomlökarna som sattes i höstas titta upp ur jorden. De kommer inte att flytta eller ändra på gravstenen men kommer förhoppningsvis finnas där tillsammans med den. Med glädje, bävan och sorg väntar vi nu i vår ett nytt barn. Barnet kommer inte att flytta eller ändra på sorgen men förhoppningsvis finnas där tillsammans med den.