Daniel Antonsson

Vera och ett födelsedagskalas

Återigen sitter jag i en kyrka med en liten vit kista längst fram. Kistan är omgiven av blommor och jag av människor som gråter ut sitt ”varför”. Vera lämnade jorden drygt ett dygn efter att hon anlänt. Jag sitter i kyrkbänken, lyssnar till ord och sång, och gråter. Det är en helig, vacker och fruktansvärt smärtsam stund, som når sitt slut när en far bär kistan med sitt barn till graven, till kyrkklockornas klang. Det är en fin höstdag med sol från en klarblå himmel. Heligt, vackert och så smärtsamt.

Det var vintervitt istället för höstsprakande. Men solen, himlen, kyrkklockorna och den vita kistan som bärs för sista gången är plågsamt bekanta. Kanske är det en av anledningarna till att jag är på begravningen. För att vi varit där, för att visa att vi överlevt, och oavsett vad vi tyckte och tänkte, så har livet fortsatt.

Efter vår Anni följde Grace, sedan Assur, och nu Vera. På drygt tre år har tre föräldrapar i vår närhet fått ta avsked av sina barn innan de blivit mer än ett par dygn. Varför? Varför? Varför? Det känns orimligt, om inte annat så statistiskt sett.

Idag, några dagar efter Veras begravning, har vi traditionsenligt födelsedagskalas hemma. Tårtan borde haft sex ljus, men de glömdes bort i den allmänna småbarnsröran. Men tårta, godis, ballonger och blommor blev det. Och så en ny gravlykta.

Tankarna denna dag är en blandning av det som var; otaliga slangar, höst och långa korridorer. Och av det som idag borde varit; en treåring, skratt och ballonger. Känslorna denna dag balanserar på en knivsegg.

Vi sätter blommor och lyktor vid graven. Och vi tänder säsongens första ljus.

Vi är tacksamma för er som minns och säger det. Som inser att tid inte kan ändra på det som hänt.

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå,
men det kan va svårt att tro när man inte ser den.
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen,
men det hjälper sällan dom som har blitt våta.
(Anne Linnet/Björn Afzelius)

Två år

IMG_5341Idag skulle Anni fyllt två år. Två år. Idag planterade vi blomlökar vid graven. Vi får se om det som fanns på påsarna hittar upp framåt våren. Idag tog vi bort korset av vedträn som stått där 648 dagar. Väder och vind har till slut tagit ut sin rätt. Vi satte dit en ny lykta istället.

I vagnen intill låg Livia, som om två veckor blir ett halvår. På sex månader har allting ändrats, och ändå inte. Livet har sedan påsk ockuperat all tid och allt utrymme det kommit åt, men sorgen och döden finns fortfarande där hela tiden. Inte lika påtagligt, men det räcker fortfarande med ett par toner ur introt på vissa sånger för att tårarna ska komma. Musik verkar ha en särskild koppling till minnet, och in i vårt innersta.

Att den som länge sörjt en älskad livskamrat en morgon vaknar och känner en liten rännil av lycka över pelargonen på fönsterbrädan, innebär inte för ett ögonblick att man sörjt färdigt. Att man måste gå ut från den uppsluppna festen för att gråta en skvätt betyder inte att glädjen därinne var konstlad. Lycka och sorg delar bostad i bröstet. Hyreskontraktet är livslångt. (Tomas Sjödin, Reservkraft)