Som nog den uppmärksamme läsaren uppmärksammat så har vi varit här för att hälsa på min kongolesiska familj. Så var det dags för sista kvällen med gänget, med alla barnen hemma (utom äldsta dottern som nu blivit Madame, 6 timmars båtfärd bort). Oändliga mängder mat, som kändes rätt mycket för mig och Daniel som fortfarande försökte ta igen oss efter magsjukan, men med 8 barn från ålder 5 till 20+ så var det inget problem. Alla åt sig mätta, och det gör man alltid när Mama Suzana lagar mat!
Vi åt, bad och tog bilder. Det sjöngs (man kan göra det när familjen är en hel kör i sig själv), togs bilder och tjattrades. Yngsta tillskottet i familjen värmde också äntligen upp, och satt bredvid mig så fort han fick tillfälle. Tyvärr fick han inte plats i bagaget, jag hade annars tagit med honom. Kanske borde jag lämnat min fantastiska prassliga kudde, tillverkad av tillvaratagna plastpåsar i en liten blindskola, där eleverna får lära sig hantverk för självförsörjning… Vi är i alla fall väldigt glada över att vi fick tillfälle att besöka Kongo, överleva, och därtill bli så oändligt väl omhändertagna!
Här bredvid en av våra favoritbilar i Bukavu: en grön lastbil som dök upp för en vecka sedan utanför familjens port. Första dagen var det växellådan som var ute för reparation. En dag senare hela motorn. Därefter ett antal oidentifierabara stycken av bilinnanmäte. Och till sist, sista dagen – då stod den fina lastbilen där, med motorhuven stängd och tillsynes lagad! Då kändes det som rätt tid att åka hem, när inte bara vi utan även lastbilen var redo för nya äventyr…