Daniel Antonsson

Vera och ett födelsedagskalas

1

Återigen sitter jag i en kyrka med en liten vit kista längst fram. Kistan är omgiven av blommor och jag av människor som gråter ut sitt ”varför”. Vera lämnade jorden drygt ett dygn efter att hon anlänt. Jag sitter i kyrkbänken, lyssnar till ord och sång, och gråter. Det är en helig, vacker och fruktansvärt smärtsam stund, som når sitt slut när en far bär kistan med sitt barn till graven, till kyrkklockornas klang. Det är en fin höstdag med sol från en klarblå himmel. Heligt, vackert och så smärtsamt.

Det var vintervitt istället för höstsprakande. Men solen, himlen, kyrkklockorna och den vita kistan som bärs för sista gången är plågsamt bekanta. Kanske är det en av anledningarna till att jag är på begravningen. För att vi varit där, för att visa att vi överlevt, och oavsett vad vi tyckte och tänkte, så har livet fortsatt.

Efter vår Anni följde Grace, sedan Assur, och nu Vera. På drygt tre år har tre föräldrapar i vår närhet fått ta avsked av sina barn innan de blivit mer än ett par dygn. Varför? Varför? Varför? Det känns orimligt, om inte annat så statistiskt sett.

Idag, några dagar efter Veras begravning, har vi traditionsenligt födelsedagskalas hemma. Tårtan borde haft sex ljus, men de glömdes bort i den allmänna småbarnsröran. Men tårta, godis, ballonger och blommor blev det. Och så en ny gravlykta.

1

Tankarna denna dag är en blandning av det som var; otaliga slangar, höst och långa korridorer. Och av det som idag borde varit; en treåring, skratt och ballonger. Känslorna denna dag balanserar på en knivsegg.

Vi sätter blommor och lyktor vid graven. Och vi tänder säsongens första ljus.

Vi är tacksamma för er som minns och säger det. Som inser att tid inte kan ändra på det som hänt.

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå,
men det kan va svårt att tro när man inte ser den.
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen,
men det hjälper sällan dom som har blitt våta.
(Anne Linnet/Björn Afzelius)

Två år

IMG_5341Idag skulle Anni fyllt två år. Två år. Idag planterade vi blomlökar vid graven. Vi får se om det som fanns på påsarna hittar upp framåt våren. Idag tog vi bort korset av vedträn som stått där 648 dagar. Väder och vind har till slut tagit ut sin rätt. Vi satte dit en ny lykta istället.

I vagnen intill låg Livia, som om två veckor blir ett halvår. På sex månader har allting ändrats, och ändå inte. Livet har sedan påsk ockuperat all tid och allt utrymme det kommit åt, men sorgen och döden finns fortfarande där hela tiden. Inte lika påtagligt, men det räcker fortfarande med ett par toner ur introt på vissa sånger för att tårarna ska komma. Musik verkar ha en särskild koppling till minnet, och in i vårt innersta.

Att den som länge sörjt en älskad livskamrat en morgon vaknar och känner en liten rännil av lycka över pelargonen på fönsterbrädan, innebär inte för ett ögonblick att man sörjt färdigt. Att man måste gå ut från den uppsluppna festen för att gråta en skvätt betyder inte att glädjen därinne var konstlad. Lycka och sorg delar bostad i bröstet. Hyreskontraktet är livslångt. (Tomas Sjödin, Reservkraft)

Det kan vara svårt att tro på en Gud som gör under. Men att tro på en Gud som inte gör det, är inte det ännu svårare?

”Livet är orättvist men Gud är god” brukar det heta. När det inte finns något uppenbart svar på frågan ”varför?” är det helt i sin ordning att tycka att livet är orättvist, tycker jag. Trots detta har vi aldrig känt att Annis död var orättvis. Aldrig tyckt att vi skulle vara orättvist drabbade. För det finns på ett sätt något mänskligt rättvist i att det är lika för alla. Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung, rik eller fattig, outbildad eller högutbildad, afrikan eller europé. Livet och döden kan drabba vemsomhelst. Ingen kan lita på att bli förskonad.

Men frågan "varför?" finns kvar där. Den kommer finnas där, obesvarad, resten av livet. För vi får aldrig något svar. Det är precis så enkelt, och precis så svårt.

Så till frågan om Guds godhet. När Gud är den enda som kan rädda det liv Gud själv har skapat och det inte händer, beror det då på att Gud inte är god? Kanske, kanske inte. Även om vi teoretiskt vet att livet här är ofullkomligt och vi inte har några garantier för någonting, så skaver det när Gud inte agerar. En sådan skavande punkt har blivit mitt förhållande till bön. Vad ska man be egentligen? Och varför? Den enda bön som känts riktigt relevant i mitt liv de senaste 17 månaderna är den som folk i årtusende bett, oftast utan något större hopp om bönhörelse, ”Herre, förbarma dig”.

Jag läser just nu en bok där författaren genom olika omständigheter precis undkom terroristerna som slog till och dödade över 160 personer i Mumbai 2008. Detta ser författaren som ett tecken på Guds omtanke och ledning i hans liv. Men om detta är sant, varför hade Gud inte samma omtanke och ledning för de 160 personer som dödades? När vi säger att en person hade änglavakt som överlevde frontalkrocken, varför sändes ingen ängel till personen som förolyckades i den andra bilen?

Emellanåt möter vi en naiv och ganska oreflekterad tro i våra kyrkor. Mycket sägs reflexmässigt utan att man tänkt efter vad det i förlängningen innebär. Vi satt en mörk kväll i höstas och uttryckte dessa tankar tillsammans med föreståndaren i en av Sveriges större frikyrkor. ”Men man kan kanske inte klandra folk heller” sa Pia, varpå föreståndaren efter ett par sekunders tystnad svarade ”Eller också kan man det”.

På Hammarby kyrkogård, bredvid Annis gravsten, börjar nu blomlökarna som sattes i höstas titta upp ur jorden. De kommer inte att flytta eller ändra på gravstenen men kommer förhoppningsvis finnas där tillsammans med den. Med glädje, bävan och sorg väntar vi nu i vår ett nytt barn. Barnet kommer inte att flytta eller ändra på sorgen men förhoppningsvis finnas där tillsammans med den.

Jorden har färdats ett varv runt solen och kommit tillbaka till ungefär samma ställe. Och vare sig vi ville eller inte så har vi följt med både runt och tillbaka.

År är på ett sätt en konstruktion. Objektivt borde det inte vara någon skillnad på idag och en dag förra veckan, förra månaden eller förra halvåret. Men det är det. För minnet är inte objektivt. Hjärnan minns, och kroppen minns.

Hade nog tänkt säga något mer, hade kanske velat säga något mer, men orden finns inte där. Jag låter Lisa sjunga istället. Livet är här, men var är du min vän?

Jag hörde Eric Clapton sjunga Tears in heaven igår kväll. Det var år sedan sist. För ungefär 20 år sedan lärde jag mig några gitarrackord bland annat genom att spela sönder POP 92 där Tears in heaven fanns med. Jag har förmodligen sjungit den hundra gånger och hört hans inspelning minst lika många gånger. Så jag kan varje ord. Men igår var det som det var en helt annan text. Eller orden var ju förstås desamma, men innebörden av dem hade fått en annan helt annan tyngd. Förmodligen mycket närmare ursprunget.

Min vardag består annars i att avsluta mitt jobb. Grunden för beslutet att sluta ligger i arbetet och förutsättningarna kring det. Men jag tänker att droppen kanske inte skulle fått bägaren att rinna över för ett år sedan. För på ett sätt är jag betydligt mer egoistisk idag. När varför hela tiden ekar på alla områden av livet, då är det på något sätt lättare att vända sig om och gå när jag inte tycker saker och ting fungerar som de borde. På gott och på ont.

Och våren är här. Solen skiner och värmer på promenaden, himlen är oskyldigt blå, fåglarna kvittrar i träden, en plog gäss flyger norrut och påskliljorna blommar. Det är så vackert som det kan vara.

Så vackert som det kan vara. Frasen och känslan är bekant. Aldrig tror jag att vi sagt just det så många gånger som den där vinterdagen i slutet av december. Även då sken solen, från en oskyldigt blå himmel, på snötäckta fält och på en liten vit kista. Så vackert som det kan vara.

Ja emellanåt är det så vackert det kan vara. Men korset står kvar, där bakom påskliljorna.