Daniel Antonsson

I helgen åkte vi som jag sa tidigare norrut. ”Vi” visade sig vara jag, Roger, Marcus och Jonathan och ”norrut” innebar fem timmars bilresa till samhället Sokodé. Vägen bjöd på asfalt med hål och mellan hålen trängdes vi med lastbilar, minibussar och inte minst dödsföraktande motorcyklister.

Togo är grönt. Om det bara är såhär års eller alltid får andra uttala sig om, men grönt är det. Luftfuktigheten i Sokodé var markant mindre än vid kusten och klimatet påminde mig tydligt om mitt första besök i Afrika, Tazengwa 1999.

Efter en fem timmars hemresa blev det ytterligare ett par dagar på kontoret i Lomé. Jag brukar nog tycka att jag har ganska bra lokalsinne, men efter över 10 resor mellan hotellet och kontoret har jag fortfarande ingen chans att hitta hela vägen. Det är hur många svängar som helst på små sandiga gator som ser ungefär likadana ut. Jag skyller på att rutten också varierar med trafik, väder och vägarbeten.

Igår (tisdag) närmade sig hemfärden men hade det enbart berott på mig hade jag alltså aldrig kommit till flygplatsen, för vägen dit var minst lika krånglig. Väl på Lomés flygplats är det så dags att försöka lämna landet. En procedur som visade sig vara ytterst välkontrollerad.

• Det börjar utanför flygplatsen med kontroll av pass och färdplan.
• Innanför dörrarna vill de röntga allt bagage och dirigerar mig igenom metalldetektorbågen.
• Så är det dags för incheckning och de vill naturligtvis se mitt pass.
• Vid disken intill fyller man i formuläret för utresa (samma som vid inresa) och innan man får går därifrån kontrollerar en man att man fyllt i det.
• Immigrationsmyndigheten är nästa instans med kontroll av boardingkort, pass och utreseformulär.
• Nästa steg är att röntga handbagaget och att gå igenom en ny metalldetektorbåge.
• Jag har nu kommit fram till ingången till väntsalen där en ny kontroll av boardingkortet sker.
• Innan jag får komma in i väntsalen söker personalen igenom allt bagage för hand och jag får passera igenom dagens tredje metalldetektor.
• Så är det dags för boarding och en kontroll av boardingkortet när jag går ut till bussen.
• Ut ur bussen och ny kontroll av boardingkortet vid trappan som leder upp till flygplanet.
• Slutligen ytterligare en kontroll av mitt boardingkort vid ingången till planet.

Det är inte utan att man tycker de kunde minskat kontrollen något här och lagt lite mer möda på att kontrollera Lomés armada av motorcyklister. Det hade sparat kötid, både på flygplatsen och i trafiken.

Dags för en uppdatering från Togos huvudstad Lomé. Landade här i söndags efter en två långfilmer lång flygning från Paris. Jag gick lite nervös ur planet. Det är alltid lite nervöst när man ska korsa landsgränser, tycker jag. De där tjänstmännen har så stor makt och har de vaknat på fel sida kan de bara säga ”nej” och så släpper de inte in mig.

Det har i och för sig aldrig hänt hittills, men vetskapen om hur mycket som kan strula gör att känslan ändå finns där. Det hjälper naturligtvis inte till att hamna på en okänd flygplats, med okända rutiner för att få visum och framför allt med människor som inte förstår något språk som jag talar. Nervositeten blir inte heller bättre när en efter en får tillbaka pass med visum och jag står ensam kvar med några arga afrikanska tanter. Men till slut så blev även jag uppropad och fick mitt pass som nu innehöll en hel sida med nya stämplar och klistermärken.

Togo är fuktigt. Det har jag hört av mina vänner som bott här. Exakt hur fuktigt började gå upp för mig när displayen på telefonen immade igen medan jag stod och väntade på mitt visum. Togo är inte extremt varmt. Men tillräckligt varmt. Fast mest fuktigt.

Så vad gör jag då här? Jo jag har i tre dagar stått och via en nigeriansk tolk undervisat sju-åtta personer från Togo, Sierra Leone och Burkina Faso i hur man använder det förnämliga datasystem som jag jobbar med. Imorgon ska vi diskutera konfiguration och anpassningar. Sedan tar vi en kortkurs i webbens grunder. Fast över helgen ska vi åka norrut. Vilka ”vi” är, vad "norrut" innebär, vad vi ska göra där och när vi kommer tillbaka återstår att se.

Att shopping är stort i Singapore hade jag förstått på förhand men att det skulle finnas SÅ många shoppinggallerior trodde jag inte. De fanns överallt! Mina inköp inskränktes till Simlim Square, ett köpcentrum med bara elektronikaffärer, där jag efter oavsiktligt prutande köpte ett piratbatteri och ett minneskort till kameran. Jag lyckades dock bara pruta ner ett polfilter till precis under svenska priser och då vägde returmöjligheter tyngre så det blev inga fler inköp.

Det australiensiska klädmärket Billabong hade affärer både i Australien och i Singapore. De har på sina produkter börjat skriva sitt namn Billabøng. Förmodligen var det någon designer som tyckte att det såg coolt ut men för oss nordbor kan uttydningen bara bli Billaböng och det kan man ju inte ha på tröjan. Så inte heller där blev det några inköp.

Som många storstäder har Singapore en väl fungerande kollektivtrafik med tunnelbanor och bussar. Ett problem var att man inte så sällan hamnade i en galleria på väg upp ur tunnelbanan. Problemet bestod i att hitta ut därifrån. Är vi i marknivå? Ska vi upp eller ner? Var är utgången? På det viset är bussarna bättre. En eftermiddag åkte vi buss på lite måfå. Ett rätt skönt sätt att se stan. Plötsligt upptäckte vi att hela bussen är tom och att det bara är vi kvar. Lyckligtvis hade vi inte hamnat längre bort än att det fanns en tunnelbana som kunde ta oss tillbaka.

Förutom att inte shoppa fokuserades våra aktiviteter till orkidéer och fåglar. Orkidéerna höll till i orkidéträdgården i den botaniska trädgården. Jag kan väl knappast hävda att jag är någon blomfantast men orkidéer i den mängd och variation som erbjöds här var väl värd entréavgiften på 30 kr. Fåglarna bodde i Jurong Bird Park och några bjöd på show. Fascinerande vad det går att lära fåglar. En del fåglar satt i burar vilket inte kändes jättekul. Andra hölls under jättelika nät där det största förutom skog även inrymde ett 30 meter högt vattenfall.

Den avslutande dagen åkte vi en tur på floden och därmed var besöket över. Intrycken av Singapore som stad är välorganiserad och trevlig men bortsett från shoppingen inte särskilt utstickande. Men det behöver ju inte vara en dålig egenskap.

Efter drygt två veckor i Maroochydore går vår vistelse här mot sitt slut. Sunshine coast som kusten här kallas är ett ställe dit många åker på semester eller flyttar till som pensionärer. Vi har bott i en onödigt stor semesterlägenhet med utsikt över pelikanerna i Maroochy River och på gångavstånd till havsstranden. Nu spelar ju inget av det någon större roll när regnet öser ner, vilket det gjort de flesta dagarna, eller när man som jag suttit inne på ett kontor.

Det är ju inte alltid lätt att komma till rätta i en obekant lägenhet. Det tog oss till exempel tio dagar innan vi förstod hur vi skulle slå på och av lamporna under köksskåpen. Fram till dess tändes de och släcktes de lite som de själva ville, men jag konstaterade att det gick att släcka dem om man drog hysteriskt i reglagen som kontrollerar köksfläkten och fläktbelysningen en stund. Jo, det luktar elfel lång väg och kanske förklaringen till att de renoverar lägenheten under vår efter brand. Hur man gjorde? Jo man tryckte på den runda platta som såg ut som en trasig spotlight.

I lägenheten har vi också haft en stor tv med rätt många kanaler. Eftersom vi inte har någon tv hemma så är det lite av en ny upplevelse för oss. Inte minst undrar vi om det är lika mycket reklam på svensk tv och hur folk i så fall står ut. Men med många kanaler finns det ofta något annat intressant att se när det är reklam på en. En kväll försökte vi exempelvis se Friends, How I met your mother, mitt favoritprogram Talkin’ ’bout your generation och den nya favoriten Who’s line is it anyway samtidigt. Ganska stressande!

Australiensarna är generellt ett trevligt folk. Expediterna i affärerna frågar hur dagen varit och säger ibland saker som vi inte förstår, men trevliga är de. Och de flesta säger det dessutom på ett naturligt sätt utan att vara överdrivet inställsamma. Australiensarna verkar också vara avslappnade och ha distans till saker och ting. En medarbetare på kontoret där jag tillbringat veckorna berättade med ett stort leende att det senaste skyfallet orsakat ett vattenfall i hans vardagsrum. Skulle du kunna tagit det med ett leende på läpparna? Igår var vi i Mooloolabah (de har en förkärlek för märkliga namn) och såg ett brudfölje där samtliga hade vita flipp-flopp på fötterna. Säger också något om hur det är här.

För oroliga läsare kan jag meddela att den försvunna väskan från förra resan kom fram till slut. Nu är nästa anhalt Singapore så vi får väl se om väskorna följer med dit.

I Dubai hittade jag min resväska stående vid ett helt annat bagageband än där den skulle komma. På Zanzibar fick jag klättra in i bagageutrymmet på flygplanet för att förhindra att min väska fortsatte till Sydafrika. Men varje gång efter de 140 flygresor jag gjort så har väskorna på något sätt funnits där vid slutdestinationen. Förr kändes det alltid som väskorna kom bland de sista, i de fall då de kommit på bagageband. På sista tiden har det känts som de kommit fortare. Förmodligen är det jag som har ändrats mer än bagagehanteringen.

Flygresorna 141, 142 och 143 tog oss planenligt från Kilimanjaro via Nairobi och Amsterdam till Arlanda där vi landade igår. Jämfört med utresan för en månad sedan gick detta som på räls. Flygplanen gick och kom precis som KLM ombokat. Vid bagagebandet på Arlanda kom först de två hårda resväskorna. I det andra lasset kom efter en stund den blå sportbagen märkt ”Väsby OK”, inköpt på Skopans secondhand för att lämnas i Afrika men som visat sig vara så bra att den fick följa med hela vägen hem igen. Men den nyinköpta grälla plastkassen med Afrikamotiv vägrade att visa sig hur vi än väntade. Efter att ha tittat vid andra bagageband och insett att det förmodligen skulle bli svårt att kolla bagageutrymmet på flygplanet ställde vi oss i kön. Efter vårt fyra och en halv timmes köande på denna flygplats i december kändes inte dessa minuter särskilt långa.

Nu efter ytterligare ett och ett halvt dygn väntar vi fortfarande på besked på frågan om vad jag ska lägga till min erfarenhet: försenat bagage eller förlorat bagage.