Det vore fel att säga att vi inte är något lättade att ha lämnat Kongo. Vi har blivit så väl omhändertagna av alla vi mött så det har ingenting med det att göra. Men vi är nog helt enkelt inte riktigt vana vid den koncentration av militärer, poliser, FN-soldater och vapen som Kongo bjuder på.
Varken i Goma eller i Bukavu har vi inte sett någon form av oroligheter. Vi läste dock i nyheterna att en by inte så långt utanför Bukavu häromdagen blev attackerad av en rebellgrupp. Vid besöket på Panzisjukhuset såg vi också några av alla våldtagna kvinnor, offer i denna konflikt som varken verkar ha lösning eller slut.
Så har vi den politiska situationen. Alla observatörer är eniga om att tveksamheterna i samband med valet i november var stora. I efterdyningarna av valet har Kongo nu två presidenter. En som svurits in officiellt vid en ceremoni där den ende närvarande statschefen var Mugabe. En annan som mer eller mindre svurit in sig själv. Jag vet inte vilket som är bäst men jag har svårt att se att någon av presidenterna skulle ha kapacitet att få det här landet att ta något större steg framåt.
Kongo är ett land där mångt och mycket inte fungerar ur statsperspektiv. Men det fascinerande är att mitt i detta land fungerar kyrkorna. Kyrkorna har en administration och struktur som fungerar för att driva sjukhus, dispensärer, apotek, boklådor, grundskolor, universitet, blindskolor och mer därtill. Bara att CEPAC, det svenskgrundade pingstsamfundet i Kongo, har 800 000 medlemmar, 1 200 skolor och 25 bibelskolor får ju en att fundera lite på vad vi gör i våra svenska kyrkor.
När jag för första gången besökte Kongo under några timmar för sju år sedan var det bestående bilden av näthinnan den kraft och framtidstro som folket här hade. Att trots vulkanutbrott, krig, olyckor och motgångar inte bara ge upp, vilket hade känts naturligt när man hör vissas berättelser, utan att resa sig, ta ut riktningen mot framtiden och gå. Bilden idag, efter ytterligare två veckor i Kongo, är precis densamma. De reser sig, tar ut riktningen mot framtiden och går.
Så långt var det inga problem. Vi lämnade plastpåsarna bakom oss fick plats i en buss som tog oss några kilometer från själva gränsen till staden Cyangugu på Rwandasidan. Där fick vi byta buss, men det annonserades att vi skulle få behålla våra platser i bussen som inte skulle avgå 8.30 utan 9.00. När det började närma sig avgång kom andra passagerare som hade våra platser. Ett mindre, om än högljutt, kaos utbröt som slutade med att vi, tillsammans med våra kongolesiska värdar och ett antal andra passagerare lämnade bussen och fick pengarna tillbaka. Ett nytt bussbolag uppsöktes. Vi packade in våra grejor i buss nummer tre för dagen och väntade på avgång. Efter drygt en timme så var det dags för byte till buss nummer fyra. Varför orkade vi inte ens fundera på vid det här laget. Vi hade alltså fortfarande inte lämnat Cyangugu.
”Och där ljuset är, där är det jul” sjunger Carola ur den lilla bollen till portabel högtalare. Det är julafton i Bukavu och dagen bjuder efter nattens regn på sol och värme så nog är det ljust allt. Julkänslorna däremot är begränsade. Förutom någon enstaka banderoll som annonserade om julgudstjänst finns lite här i stan som tyder på att det skulle vara jul. Imorgon ska vi på gudstjänst så vi får väl se vad det innebär i julväg.
Fredag kväll: Inbjudan till bröllop mottas. (Ja, vi hade ju ändå tänkt gå, nu när vi hade vägarna förbi.)
Upp kvart över fyra. Skjuts till Arlanda. Checkade in 50 kg. Allt gick smidigt jämfört med vad som komma skulle. Lite sent lämnade vi gaten. Det har snöat över Arlanda i natt så en avisning senare började piloten varva upp motorerna. Klo-klonk. Det lät inte bra! Det lät lite grann som motorn utanför fönstret skar ihop och förmodligen var det ungefär det som hände. Uppvarvningen avbröts och efter lång väntan bärgades vi tillbaka till terminalen. Ungefär en timme efter att vi lämnat den.
Det som slog mig vid den första anblicken var avsaknaden av duschdraperi, duschkabin eller något annat som kan förhindra att vattnet hamnar precis överallt. Okej, inte i hela världen, det gäller bara att komma ihåg att fälla upp sitsen eller ner locket på toaletten om man vill sitta torrt. Nästa upptäckt var att det nästan är omöjligt att få behagligt vatten i duschen, och med behagligt menar jag vad som helst utom skållhett. Knappast det vanligaste problemet i afrikanska duschar. Intressant nog så har kranen till tvättstället motsatt problem och släpper bara slumpmässig igenom varmt vatten.