Daniel Antonsson

Det kan vara svårt att tro på en Gud som gör under. Men att tro på en Gud som inte gör det, är inte det ännu svårare?

”Livet är orättvist men Gud är god” brukar det heta. När det inte finns något uppenbart svar på frågan ”varför?” är det helt i sin ordning att tycka att livet är orättvist, tycker jag. Trots detta har vi aldrig känt att Annis död var orättvis. Aldrig tyckt att vi skulle vara orättvist drabbade. För det finns på ett sätt något mänskligt rättvist i att det är lika för alla. Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung, rik eller fattig, outbildad eller högutbildad, afrikan eller europé. Livet och döden kan drabba vemsomhelst. Ingen kan lita på att bli förskonad.

Men frågan "varför?" finns kvar där. Den kommer finnas där, obesvarad, resten av livet. För vi får aldrig något svar. Det är precis så enkelt, och precis så svårt.

Så till frågan om Guds godhet. När Gud är den enda som kan rädda det liv Gud själv har skapat och det inte händer, beror det då på att Gud inte är god? Kanske, kanske inte. Även om vi teoretiskt vet att livet här är ofullkomligt och vi inte har några garantier för någonting, så skaver det när Gud inte agerar. En sådan skavande punkt har blivit mitt förhållande till bön. Vad ska man be egentligen? Och varför? Den enda bön som känts riktigt relevant i mitt liv de senaste 17 månaderna är den som folk i årtusende bett, oftast utan något större hopp om bönhörelse, ”Herre, förbarma dig”.

Jag läser just nu en bok där författaren genom olika omständigheter precis undkom terroristerna som slog till och dödade över 160 personer i Mumbai 2008. Detta ser författaren som ett tecken på Guds omtanke och ledning i hans liv. Men om detta är sant, varför hade Gud inte samma omtanke och ledning för de 160 personer som dödades? När vi säger att en person hade änglavakt som överlevde frontalkrocken, varför sändes ingen ängel till personen som förolyckades i den andra bilen?

Emellanåt möter vi en naiv och ganska oreflekterad tro i våra kyrkor. Mycket sägs reflexmässigt utan att man tänkt efter vad det i förlängningen innebär. Vi satt en mörk kväll i höstas och uttryckte dessa tankar tillsammans med föreståndaren i en av Sveriges större frikyrkor. ”Men man kan kanske inte klandra folk heller” sa Pia, varpå föreståndaren efter ett par sekunders tystnad svarade ”Eller också kan man det”.

På Hammarby kyrkogård, bredvid Annis gravsten, börjar nu blomlökarna som sattes i höstas titta upp ur jorden. De kommer inte att flytta eller ändra på gravstenen men kommer förhoppningsvis finnas där tillsammans med den. Med glädje, bävan och sorg väntar vi nu i vår ett nytt barn. Barnet kommer inte att flytta eller ändra på sorgen men förhoppningsvis finnas där tillsammans med den.

Jorden har färdats ett varv runt solen och kommit tillbaka till ungefär samma ställe. Och vare sig vi ville eller inte så har vi följt med både runt och tillbaka.

År är på ett sätt en konstruktion. Objektivt borde det inte vara någon skillnad på idag och en dag förra veckan, förra månaden eller förra halvåret. Men det är det. För minnet är inte objektivt. Hjärnan minns, och kroppen minns.

Hade nog tänkt säga något mer, hade kanske velat säga något mer, men orden finns inte där. Jag låter Lisa sjunga istället. Livet är här, men var är du min vän?

Jag hörde Eric Clapton sjunga Tears in heaven igår kväll. Det var år sedan sist. För ungefär 20 år sedan lärde jag mig några gitarrackord bland annat genom att spela sönder POP 92 där Tears in heaven fanns med. Jag har förmodligen sjungit den hundra gånger och hört hans inspelning minst lika många gånger. Så jag kan varje ord. Men igår var det som det var en helt annan text. Eller orden var ju förstås desamma, men innebörden av dem hade fått en annan helt annan tyngd. Förmodligen mycket närmare ursprunget.

Min vardag består annars i att avsluta mitt jobb. Grunden för beslutet att sluta ligger i arbetet och förutsättningarna kring det. Men jag tänker att droppen kanske inte skulle fått bägaren att rinna över för ett år sedan. För på ett sätt är jag betydligt mer egoistisk idag. När varför hela tiden ekar på alla områden av livet, då är det på något sätt lättare att vända sig om och gå när jag inte tycker saker och ting fungerar som de borde. På gott och på ont.

Och våren är här. Solen skiner och värmer på promenaden, himlen är oskyldigt blå, fåglarna kvittrar i träden, en plog gäss flyger norrut och påskliljorna blommar. Det är så vackert som det kan vara.

Så vackert som det kan vara. Frasen och känslan är bekant. Aldrig tror jag att vi sagt just det så många gånger som den där vinterdagen i slutet av december. Även då sken solen, från en oskyldigt blå himmel, på snötäckta fält och på en liten vit kista. Så vackert som det kan vara.

Ja emellanåt är det så vackert det kan vara. Men korset står kvar, där bakom påskliljorna.

Det är på dagen fem månader sedan våra liv tog den första av många drastiska vändningar. Orden ”tillbaka”, ”återhämta” och ”återvända” tenderar att dyka ganska ofta upp i frågor vi får. Frågan är om inte själva tanken att man ska ”komma tillbaka” eller ”återvända” är felaktig. Vi har hört flera som berättat om människor som förlorat barn i olika skeden i livet och kommentarerna har varit olika variationer på att ”de hämtade sig aldrig”. Naturligtvis är varje historia unik, men om uttalandet bygger på uppfattningen att man på något sätt ska återuppta sitt tidigare liv, komma tillbaka som den person som fanns innan, ja då letar man efter det omöjliga. För livet är förändrat. Man är förändrad. För alltid.

Vi försöker hitta en vardag. Vi jobbar en del, gör en del annat. Innebär det att livet återvänt till det normala? Att läget i någon mening är bättre än det var i början av året? För ett utomstående öga, kanske. Men bara för att vi kan ta på oss en roll och något sånär hålla ihop fasaden när vi går till jobbet eller när vi rör oss bland andra människor så innebär inte det att ”vara tillbaka”. När förtvivlan, sorgen och saknaden sköljer över oss och tårarna över kinderna så känns det åtminstone inte så.

Många saker här i livet ger oss sår. Och sår läker med tiden. Sår kan visserligen ge ärr som kan göra ont. Men själva såret läker. Det försvinner. Vad som gått upp för oss nu, som andra som varit här före oss säger, är att det här är inget sår. Det är ingenting som tiden läker.

Nej, sår är ingen bra bild. Jag satt på cykeln på väg hem från jobbet härom veckan och funderade på om det finns någon annan bild. Till slut hittade jag en som åtminstone i min begreppsvärld fungerar. Det är som att ha amputerat en arm eller ett ben. Det är inget som kan återvända. Det är inte ett sår som tiden läker och försvinner med tiden. Det är någonting som är borta. Det är något som saknas. Och det faktumet måste man på något sätt försöka lära sig att leva med. Det tar tid. Livet blir aldrig detsamma igen. Livet är förändrat. Man är förändrad. För alltid.

Samtidigt fortsätter livet, vare sig man vill eller inte. Och livet kan inte enbart fyllas av sorgen över det som inte blev, och det som blev. Då tror jag livet blir outhärdligt, både för en själv och för människor runtomkring. Men det funkar inte heller att radera sorgen ur livet. Då tror jag det blir falskt. Man måste lära sig att leva med sorgen över det som inte blev, och det som blev. Det är nog det vi försöker göra nu.

How do you pick up the threads of an old life? How do you go on, when in your heart you begin to understand; there is no going back. There are some things that time cannot mend. Some hurts that go too deep. That have taken hold.

I slutet av filmen ”Sagan om konungens återkomst” är Frodo hemma igen efter en resa som satt djupa spår. Och han undrar hur livet ska kunna fortsätta. Det är där någonstans vi är. Resan genom avdelningarna på Karolinska är över. Efterdyningarna med dödsannons, kistläggning, gravval och begravning har passerats. Så vi står vid graven, tittar på lyktorna och korset gjort av björkved och jag tänker ”detta är allt vi har kvar”. På många sätt är det naturligtvis inte sant. Och på ett sätt är det precis så.

Vi har sista månaden läst böcker av Tomas Sjödin och CS Lewis som båda berättar om att leva i olika typer av sorg och saknad. CS Lewis beskriver det ganska träffande: Emellanåt känns det som att vara lätt berusad eller som om jag fått en hjärnskakning. Det är ett slags osynligt förhänge mellan världen och mig. Jag har svårt att uppfatta vad man säger till mig. Eller kanske svårt att vilja uppfatta. Det är så ointressant.

Dagsformen varierar mycket men allmänt ointresse, stor meningslöshet och djup trötthet är återkommande. Men vi försöker röra på oss i alla fall. Den här veckan lyckas vi kanske få till besök i både sim-, bowling- och tennishall. Annars går vi en hel del. Korset av björkved ligger på promenadavstånd från vår lägenhet så dit styr vi stegen emellanåt.

Jag tittar med ojämna mellanrum igenom våra bilder. Slås av så mycket slangar och sladdar det var. Mitt uppe i det verkade det inte särskilt konstigt. På sätt och vis är det först nu vi insett hur allvarligt läget faktiskt var från dag ett. Läser igenom bloggen och era kommentarer och gråter. Det stora engagemanget hos så många berör.

Tillbaka till Frodo och frågan hur man ska leva ett liv som i grunden har förändrats. Något svar på den frågan har vi inte. Vi hörde häromdagen om andra som upplevt liknande händelser och som skolat om sig. Vi har inga konkreta planer att göra just det, men vi förstår känslan. Man ifrågasätter allting i det liv man levt. Ingenting är självklart. Ingenting är givet. Varför? överröstar hela tiden Varför inte?

Det enda vi med säkerhet vet är att vi saknar vår lilla Anni så mycket att vi ofta inte förstår hur vi ska stå ut. Vi var på bröllop i lördags och hörde Paulus välbekanta ord ur Kärlekens lov. Flera gånger har vi också hört att sorg och saknad är den andra sidan av det mynt som är kärlek. Så med den logiken blir Paulus ord i vår situation att nu består tro, hopp och saknad, dessa tre, och störst av dem är saknaden.

Tio dagar har gått sedan vi lämnade sjukhusets LED-ljus, plastros och handsprit. Gråtattackerna är något färre. Saknaden oförändrad. Dagarna går långsamt. Tröttheten är stor. Och den intellektuella kapaciteten har åter sjunkit till samma nivå som veckan efter Annis födelse.

Anni Elsa Suzana Antonsson blev hennes officiella namn för knappt två veckor sedan. Anni från Pias farmor som hette Annikki. Anni föddes dessutom på Annikkis födelsedag. Elsa hette min farmor och Suzana heter Pias kongolesiska syster.

Att Anni berört många, både innanför och utanför väggarna på KS, har vi förstått. På Facebook har länken till förra inlägget 80 kommentarer och många säger det jag tror är det mest talande, ironiskt nog, ”det finns inga ord”. För så känns det. Det finns inga ord som hjälper. Inga alls. Samtidigt är vi tacksamma för alla som på olika sätt framför hälsningar till oss. För att höra att det inte finns några ord är bättre än att inte höra några ord alls. De minskar inte sorgen på något vis men de värmer våra sörjande hjärtan lite grann.

Då vår lilla prinsessa berört många vill vi ge er som vill möjligheten att ta ett eget avsked av Anni. Vi kommer att återkomma med information om begravningen inom de närmaste dagarna.