Daniel Antonsson

En flygresa på sju timmar är bättre än två resor på fyra plus tre timmar. Det är en av slutsatserna av det senaste dygnet. Åtminstone när resan sker över någon form av natt. Resan från Istanbul till Dhaka innehöll ett ”tekniskt stopp” som det står när man bokar. Just när jag somnat till då var det dags att landa. Karachi, Pakistan, stod för sceneriet och 90 procent av passagerarna gick av samtidigt. Att Karachi är hem för PIA var en klen tröst i sammanhanget.

Men bortsett från den otillfredsställande sömnen gick allt som det skulle. Jag blev hämtad av en kollega och skjutsad till ett gästhus. Det var ganska disigt men jag hann inte påpeka det innan jag fick höra att det är ju helg idag så idag är det väldigt lite trafik och därför nästan inga föroreningar alls i luften. Just det!

Det som verkligen ligger i luften är cricket. Det är nämligen VM i cricket här. Cricket är en sport som inte bara är svår att förstå utan också är ohyggligt långtråkigt att titta på. Men som vid alla stora evenemang (och detta är stort) så poleras stan upp. Bussarna har målats om säger min kollega. Och när vi sitter fast i trafikkaoset, på väg för att förse mig med föda, så ser vi för dagen nyavtäckta statyer med fem-sex gyllene cricketspelare. Men det hade varit snyggare om de varit gröna säger vår chaufför. Grönt och rött är ju landets färger.

Luften är annars runt 40 grader varmare än i Väsby just nu. Enligt SMHI ska temperaturen här sjunka till natten, men risken verkar överhängande att jag, som några gånger tidigare, ställs inför valet mellan ett tröskverk till AC, en surrande fläkt och svett. Det lutar just nu åt mittenalternativet tror jag, för det är ju ändå inte så hett.

Efter nattens dåliga sömn borde det inte vara så svårt att sova. Jag har precis gått en promenad runt de spelplaner som ligger precis utanför gästhuset, där pojkar och män och någon enstaka tjej sportade för fullt. Nu är den disiga solen snart borta och jag sitter och funderar på hur jag ska hålla ögon öppna i ytterligare 45 minuter tills det blir kvällsmat.

Jag har flyttat. Sist jag flyttade längre än tvärs över Mjölby så använde jag den här sidan för att rapportera underligheter och annorlunda saker på den nya bostadsorten till alla er som befann er någon annanstans. Varför inte göra samma sak denna gång?

Sedan juni är jag folkbokförd i Upplands Väsby. (Och det är faktiskt första gången i mitt liv som jag är folkbokförd på en adress utanför Mjölby kommun.) Väsby räknas enligt SCB in i Storstockholm. Och här passerar Storstockholms lokaltrafik så det måste ju vara rätt. Stockholm är Sveriges största stad. Ergo, Upplands Väsby är en del av en stor stad.

Men Väsby är inte en stor stad. Väsby är landet och vildmark. Ett par hundra meter från vår lägenhet går skotsk höglandsboskap på en äng och på nyheterna säger de att vargen bara är några kilometrar bort. Utsikten från vår balkong är skog, träd, träd och skog. Och i helgen när vi avnjöt en lunch på nämnda balkong dyker två havsörnar upp. Tyvärr hann de segla en bra bit uppåt innan jag fick tag på kameran.

Det är enligt min reselogg sjätte gången jag är på Cypern. Och jag är inte ens särskilt förtjust i ön. Kanske är det så att Cypern inte är tillräckligt långt bort för att små irritationsmoment som vattenbrist, bilar som fyller trottoarerna och att man inte får spola ner toalettpapper i toaletten, att framstå som exotiska. Kanske är det den allmänna svenska uppfattningen att Cypern är ett turistmål och jag är aldrig här av den anledningen. Kanske är det något helt annat.

Efter en intensiv jobbvecka i Larnaca kom i alla fall igår familjen Anderås med gäster och hämtade mig. Vi passerade världens enda delade huvudstad och tog oss till nordsidan av ön där vi besökte Saint Hilarion Castle. Borgen ligger uppe på en bergstopp och det var många trappsteg som skulle passeras innan vi tagit oss upp till 732 meters höjd och kunde njuta av utsikten.

Idag är det en ganska lugn dag i Limassol på sydkusten. Imorgon blir det möten här innan jobbet fortsätter i Larnaca veckan ut.

Gick ur sängen 4.15 i morse för att vara på Arlanda ungefär en timme senare. De ganska få timmarna med sömn gör att man mest går på rutin. Men genom tröttheten så uppfattar man ändå en del människor runt omkring. Människor som verkar glada över att vara där. Det påminner mig om att det fanns en tid då att flyga var spännande, roligt och speciellt. Nu är det bokstavligen bara en dag på jobbet.

Fast det är klart att det hänger på vad man åker till också. Att åka på två veckors semester väcker förhoppningsvis en annan förväntan än att åka någonstans två veckor som man vet kommer innebära jobb, jobb, jobb, även om man har ett jobb som man tycker om.

Men jag ska inte klaga. Jag fick lite kompensation för morgonens tidiga uppstigande då jag tillbringade ett par timmar i eftermiddag i shorts och t-shirt i solskenet på en segelbåt i Larnacas hamn. Båten saknar för närvarande motor så det var mest utstädning av olja som gällde. Vi får väl se om det blir någon mer tid i solen. Även om det inte är därför jag är här så vore det trevligt. Som nordbo i maj är man ju ganska svältfödd på den varan.

…and what have you done? Tjatiga John upprepar sin fråga nu igen men får mig att fundera på vad jag gjort. Jo, jag har besökt 7 länder (varav 3 "nya") och tagit ungefär 3000 fotografier med min kamera. Jag har läst 13 böcker (det lägsta sedan 2006) och har flugit 31 flygturer (nytt rekord).

Men livet är ju inte bara siffror. Nä, andra upplevelser under 2009 har också varit att bli attackerad av fåglar när man cyklar, att uppleva dimma av sand, att bränna sig på kallvattenkranen, att ha en toalett i garaget och att förlova sig. Och det är inget av detta som lockar att uppleva igen.

Mitt nyårslöfte? Att inte flyga tre gånger till Australien i år. Borde klara det…

Så har jag klarat av min första vecka som busspendlare i Australien. Förutom en del märkligheter, som att man bara använder dörren framme hos föraren oavsett hur många dörrar det finns och hur många som ska av, så fungerar det mesta som kollektivtrafik i sådana här länder brukar fungera. Men det är helt tydligt att det bara är udda figurer som åker buss. Så jag känner mig fullständigt hemma.

För i det här landet är det bilkultur som gäller. Alla som har möjlighet verkar undvika bussarna. Det innebär att passagerarna består av 14-åringar med skateboard, 84-åringar med rollatorer och 44-åringar med framskärmar (från/till bilen som antas vara på verkstad). Ja, jag har sett alla tre den här veckan.

Att man förutsätts åka bil gör att samhällena inte är anpassade till gångare och cyklister. Ofta finns det bara gång- och cykelbana på ena sidan av gatan och inte sällan slutar de som bilden här intill visar. Det är också lite oklart var man ska cykla, på gatan med bilarna eller på den smala trottoaren med gångarna. Min taktik är att hålla till där det för stunden är minst trafik.

Gatubelysning är ett annat område de inte riktigt har fått till. Svaga lampor och långt mellan dem är det, men fördelen är ju att man ser stjärnorna så mycket bättre.

Fast den största bristen i trafikhänseende, trots denna bilfokuserade kultur, är naturligtvis att det inte finns någon som helst tillgång på bilar från Ahlgrens!

Vad hette det här stället sa du?

Boende

Boende är ju en väsentlig del av livet och har ni sett bilder så har ni sett att det inte går någon större nöd på mig. Men min kära bostad lämnar ett par frågetecken hängande i luften.

Köket får betecknas som tämligen välutrustat med glashäll, flera märkliga jättegrytor, mixer, juicepress, vattenkokare… Men i kökslådan fanns när jag kom tre (3) matknivar. Gafflar finns säkert ett dussin och skedar ännu fler, men tre knivar. Eftersom dessa även fungerar som smörknivar och eftersom jag inte vill diska efter varje måltid har något fler införskaffats.

Osthyvel är ett svenskt fenomen har jag fått höra, så jag var lycklig när jag hittade något liknande verktyg i en låda. Ost inhandlades men då uppstod problem. "Osthyveln" hade armar som stack ut och tog i osten innan själva metallskäret gjorde det. Om man vände osten på sidan så den blev smalare, då gick det, så att man åtminstone fick centimeterbreda strimlor. Någonstans där började det gå upp för mig att det förmodligen inte alls är en osthyvel utan någon form av skalare. Har hittills inte sett en osthyvel att köpa så jag undrar lite vad folk gör med all ost som finns i butikerna.

Den sista frågan är hur de tänkte när de satte in en toalett i garaget. Då jag tillbringar mest tid nere är det väldigt praktiskt att inte behöva springa upp för att uträtta sina behov, men jag förstår fortfarande inte…