Fem år

Det skulle sprungit runt en femåring här hemma hos oss idag. Vi skulle haft ett jättekalas med ballonger och massor av presenter och tårta. Vi hade ett kalas, ett litet, med några presenter och en tårta. Men ingen femåring.

Jag skrev någon gång direkt efter att vi kommit hem från Karolinska, att vi är samma människor som innan. Kanske var det någon sorts desperat försök att få vara samma person som innan, att inte bli ännu mer övergivna än vi kände oss. Men ganska snabbt blev det uppenbart hur mycket de traumatiska veckorna och sedan den stora sorgen förändrat mig, förändrat oss. Allt gjorde ont. Det som förut var självklart var det inte längre. Jag har ifrågasatt allt. I fem år har jag processat liv och död. Vi har fått ännu en guldklimp och en guldklump, två fantastiska flickor som utöver sina alldeles egna särskildheter också lär oss om livet, om sorgen, och om allt vi en gång gått miste om. Alla förluster är olika, alla förluster har gemensamma drag. Att förlora ett barn är det som oftast tar längst tid att återhämta sig ifrån, även om ”återhämtning” är fel ord. Men efter fem år är inte sorgen lika vass, skärande, akut. Man lär sig att halta fram efter sin amputation. Värken är mer molande och sorgen har blivit mer en del av vem man är, snarare än något separat entitet att hela tiden relatera till.

Livet blir som det blir. Vissa saker kan vi styra, vissa saker tror vi att vi kan påverka, och så har vi allt detta som sker, vare sig vi vill eller inte. Och idag har vi haft ett kalas, inte den sorten som vi ville, men ett kalas lika väl. När Anni precis hade dött ljöd ”Himlen är oskyldigt blå” hos oss. Fem år senare lånar vi återigen Kenneth Gärdestads ord:

I den stora sorgens famn
Finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram
Ut ur evighetens natt
Och i solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar
Till en tross
Mellan oss
Så vi når varandra