Nu är vi i Goma! Inte något direkt turistfälla, men trivsamt i alla fall. Två vulkaner på ena sidan, en stor sjö på andra, och så gerilla- och gorillaskogar på de återstående. Man kan gott säga att det här hörnet av Kongo har sina utmaningar. Vägarna är minst lika dåliga som i Bukavu, med skillnaden att de till stor del består av lavasten.
Vi har alltså lyckats ta oss över Kivusjön, en sjö som tydligen härbärgerar stora mängder koldioxid som riskerar att när som helst explodera. Vår färd var lugn, knappt en krusning på vattenytan. Däremot skallrade högtalarna betänkligt till den tv som var upphängd i 2:a klass, där vi satt inklämda mellan tanter och bagage. Men vi hade numrerade säten och det cirkulerade flytvästar överallt, så beaktat hur det kan vara på afrikanska farvatten så var det en helt acceptabel färd. Dock var det lite väl långt, dryga 6 timmar, och så var det en besvikelse att DVD:n som visade avsnitt efter avsnitt av serien 24 stannade av efter 3,5 avsnitt. Hur ska vi nu få veta vad som hände med Jack Bauer?
Äntligen så fick vi också träffa min vän Suzana. Inte en lång stund, eftersom hon bor hos sina blivande svärföräldrar och vi bor på hotell en bit bort. Att ingå äktenskap omgärdas också av en del ceremonier och traditioner som vi inte är vana vid, som till exempel äktenskapsskola veckan innan bröllop, och att bruden inte får gå ut hur som helst. Vi har inte lyckats klura ut alla detaljer kring kongolesiska bröllop än, men med tanke på en del märkliga svenska traditioner (möhippor, till exempel) så finns det nog mycket att lära sig. Nu fick bruden i alla fall äntligen sin klänning, för det var vad vi hade med oss till henne – min egen och Barbros. Även om en söm på min hade gått upp så skulle det nog gå att tråckla ihop en klänning av två, om inte annat. Själv vet jag inte om jag hade klarat av att få min brudklänning två dagar innan bröllopet, men för Suzana var det viktigt att få låna min, och tidigare än så gick det inte.
Idag var det då dags för det civila bröllopet, hos borgmästaren. På kommunhusets trappa satt borgmästaren och en assistent, och på gården var stolar uppställda för tre brudpar och släkt och vänner. Alla tre paren fick sina namn och härkomster upplästa av assistenten, varpå borgmästaren sedan höll ett slags vigseltal om rättigheter och skyldigheter i ett äktenskap. De unga paren fick säga sitt ”oui”, byta ringar och ge varandra en puss, under mycket jubel och ululerande. Sen skulle det skrivas under på äktenskapsbevisen, och därefter fick halva släkten för varje brudpar skriva under något också. Vi är inte helt säkra på vad. Men, nu var de i alla fall lagligt gifta, men om jag förstod min franska rätt så skulle de ändå betraktas som ogifta fram till den kyrkliga ceremonin. Ja, det är inte lätt med språk varje gång. Imorgon får vi se hur kyrkbröllopet ser ut i alla fall!
Två iakttagelser från de senaste dagarna:
1. Det är inte bara vi som tycker att vissa saker här är knepiga. Både Kisose och Mama Suzana tyckte att båtfärden över sjön var förskräckligt jobbig. Och det är inte bara vi som tycker att en del namn är svåra att uttala – vigselassistenten stakade sig igenom var och en av de meningslånga namnen på alla tre brudparen.
2. Man måste göra saker när det går, inte när det behövs. Som att duscha när det finns vatten, ladda telefoner när det finns el, gå på toa när det finns toa.