En flygresa på sju timmar är bättre än två resor på fyra plus tre timmar. Det är en av slutsatserna av det senaste dygnet. Åtminstone när resan sker över någon form av natt. Resan från Istanbul till Dhaka innehöll ett ”tekniskt stopp” som det står när man bokar. Just när jag somnat till då var det dags att landa. Karachi, Pakistan, stod för sceneriet och 90 procent av passagerarna gick av samtidigt. Att Karachi är hem för PIA var en klen tröst i sammanhanget.
Men bortsett från den otillfredsställande sömnen gick allt som det skulle. Jag blev hämtad av en kollega och skjutsad till ett gästhus. Det var ganska disigt men jag hann inte påpeka det innan jag fick höra att det är ju helg idag så idag är det väldigt lite trafik och därför nästan inga föroreningar alls i luften. Just det!
Det som verkligen ligger i luften är cricket. Det är nämligen VM i cricket här. Cricket är en sport som inte bara är svår att förstå utan också är ohyggligt långtråkigt att titta på. Men som vid alla stora evenemang (och detta är stort) så poleras stan upp. Bussarna har målats om säger min kollega. Och när vi sitter fast i trafikkaoset, på väg för att förse mig med föda, så ser vi för dagen nyavtäckta statyer med fem-sex gyllene cricketspelare. Men det hade varit snyggare om de varit gröna säger vår chaufför. Grönt och rött är ju landets färger.
Luften är annars runt 40 grader varmare än i Väsby just nu. Enligt SMHI ska temperaturen här sjunka till natten, men risken verkar överhängande att jag, som några gånger tidigare, ställs inför valet mellan ett tröskverk till AC, en surrande fläkt och svett. Det lutar just nu åt mittenalternativet tror jag, för det är ju ändå inte så hett.
Efter nattens dåliga sömn borde det inte vara så svårt att sova. Jag har precis gått en promenad runt de spelplaner som ligger precis utanför gästhuset, där pojkar och män och någon enstaka tjej sportade för fullt. Nu är den disiga solen snart borta och jag sitter och funderar på hur jag ska hålla ögon öppna i ytterligare 45 minuter tills det blir kvällsmat.