Tre dygn är en livstid. En faktisk livstid för vår lilla bäbis. För oss har det känts som en evighet. Vi är på BB där vi hör friska barn gråta hos de andra föräldrarna, och aldrig har vi nog längtat mer efter en gråtande unge att ha hos oss. Vår bäbis, som ännu inte meddelat oss sitt namn, ligger tungt medicinerad en våning under, på neonatalavdelnings intensivvårdsdel. Vi vet att många tänker på oss och ber för oss och undrar hur läget är. Vi hoppas att ni har förståelse för att de personliga svaren uteblir och vi vill lite kort berätta hur läget är.
I tisdags skulle vi på en extra ultraljudsundersökning för att se varför min mage vuxit lite mer än normalt. Fyra timmar efter att läkaren tittat till bäbismagen hade vi en bäbis. Allt gick alltså väldigt fort. Misstanken var att barnet hade en förträngning i tarmen, en missbildning som ofta hänger ihop med Down’s syndrom. Bäbis verkade också lite slö och doktorn tyckte att det bästa för barnet var att komma ut så fort som möjligt för att få vård. Och på det viset blev en liten undersökning vid två-tiden ett akut kejsarsnitt vid sex-tiden och vår alldeles egna lilla juvel kom till världen.
Sedan dess har läget för vår lilla dotter gått upp och ner. Perspektiven på liv och död, viktigt och oviktigt har ändrats flera gånger under dessa dygn. Vad är väl tarmförträngning mot att orka andas? Idag, fredag, mår vår lilla flicka aningen, aningen bättre. Läkarna är försiktiga med prognoser, vi tar det timme för timme.
De flesta av de olika problemen hennes lilla, lilla kropp kämpar med hänger ihop med Down’s syndrom som nu också är bekräftat. Det skär i våra föräldrahjärtan att se henne uppkopplad till en sån mängd sladdar, maskiner och medicin, men vi är också oändligt tacksamma för hur mycket som personalen här på KS gör för henne, och hur mycket som faktiskt går att göra för en liten skör kämpe. För det är hon, och visar tydligt att det inte alls är roligt med sladdar och slangar. Och så är hon lite kittlig i fötterna, som sin pappa. Ett par gånger har hon tittat lite på oss och vi längtar efter att få hålla henne i våra armar. Hon är alldeles ljuvlig och vi tackar alla er som varit med i bön och som bär oss nu när vi själv inte riktigt orkar så mycket mer än att vara hos vår lilla bäbis. Tack än en gång för att ni tänker på oss!