När man själv inte styr över varken planering eller förverkligande av planer så blir det inte alltid som själv tänkt sig. Kontrollbehovet får sig en törn kan man ju lätt säga. Det kan man överleva. Ett visst mått frustration blir det förstås ibland, men det går att delvis vänja sig. Kanske är det till och med hälsosamt att i två veckor tvingas till att bara ”roll with the punches”, som man på amerikanska säger – att helt enkelt bara följa med i det som kommer, oavsett hur det blir och hur mycket man ibland behöver vänta. Hittills har vi faktiskt fått besöka och uppleva det mesta vi hade tänkt oss. Vi har bockat av ett bröllop, två städer, två sjukhus (ett stort, ett litet), sett några alldeles nyfödda kongoleser, åkt över ett stort vatten utan missöden, sett flertalet kyrkor, hälsat på ett otal pastorer, besökt två radiostationer och ett universitet, och förstås umgåtts med vänner. Nu återstår ett besök på marknaden, ett kongolesiskt och ett icke-kongolesiskt julfirande, och en middag hos folk vi knappt känner. I det stora hela en framgång alltså.
Bland det mindre planerade finns två punkteringar och en flytt. Vi bor nu inte längre i gästhuset vi började i, utan har hamnat i en av pastorernas gästlägenhet. Lyxigt värre! Enda nackdelen är bristen på internet i huset. Men det är sannerligen en mindre brist. Vi läste i höstas en artikel i DN där en familj intervjuades om sina internetvanor, och fadern menade att Internet är lika viktigt som vatten. Så talar en människa som aldrig upplevt brist på vatten! Här är vatten något av en bristvara (om man inte räknar med sjön, alla floder och skyfallet inatt). Åtminstone ur kranar kommer det sällan något vatten, varför man oftast har en stor bytta med vatten i badrummet för både dusch, handtvätt och spolning. Just nu börjar det sina, så vi får se hur vi ska få tag på mer…
Men bland alla saker som vi inte riktigt kan styra över här ett svårare att handskas med än de andra. Mat! Åtminstone för mig som är en notorisk småätare (fråga bara min tandläkaren som försökt ringa mig flera gånger under vistelsen här). De långa resorna har man ju kunnat ställa in sig på att uppleva viss hunger. Efter liten frukost och lång resa brukar man i alla fall till sist komma fram, och då har antingen en restaurang eller Mama Suzana lagat en kunglig måltid. Men som jag nämnt tidigare så har samma mönster upprepats även under de mer vardagliga dagarna. Liten frukost, turer på staden, och bortåt eftermiddagen en kunglig måltid hos vår värdfamilj. Alltid efter 14, oftast bortåt 15-16. Vid det laget har energinivåerna sjunkit betänkligt, särskilt när man inte fått förmiddagsfika. Men människokroppen är seg (även den bortskämda kroppen) och man kommer ofta över den akuta tröskeln och överlever till lunchmiddagen. Problemet är väl bara att man också då äter som om man varit utsvulten hela dagen. Resten av kvällen rullar man runt som en boll, eftersom man förstås förätit sig på kött, kålsallad med majonnäs, ris, makaroner, matbanan, fisk, köttbullar, morotssallad, ugali, potatis och kyckling. Något kvällsmål orkar man inte med efter den behandlingen. Möjligen en kopp pulverkaffe och en banan. Så har det varit i några dagar nu. Men i och med flytten är det nya bullar som gäller. Detta hus bjuder inte bara på husrum. De bjuder även på tre mål om dagen. Och inga dieträtter heller. Det är mat nog för en större familj varje gång, och även om jag här kallas Maman (något att vänja sig vid när man blivit gift), så är vi ändå bara två som äter. Avokadoträdet vi bor under bjuder på avokados i papayastorlek och mandarinerna är som apelsiner. Och vi jäser av all mat. Daniel är duktigare på att äta för sina behov. Själv har jag aldrig kunnat begränsa mig, särskilt när det gäller god mat. För övrigt har jag svårt med att inte äta upp allt man bjuds på. Jag försöker att komma ihåg att det inte vi äter brukar gå tillbaks till värdfamiljerna. Och här är värdfamiljerna stora – min kongolesiska familj har till exempel utökats med två kusiner. Här är man inte lika nogräknad med vem som hör till kärnfamiljen eller inte.
Som ni förstår går det ingen nöd på oss, nu heller. Även om våra magar klagar lite på oförutsägbarheten i dieten. Men som mamma sa i ett sms: ”Ni svälter i alla fall inte ihjäl!”.