Återigen sitter jag i en kyrka med en liten vit kista längst fram. Kistan är omgiven av blommor och jag av människor som gråter ut sitt ”varför”. Vera lämnade jorden drygt ett dygn efter att hon anlänt. Jag sitter i kyrkbänken, lyssnar till ord och sång, och gråter. Det är en helig, vacker och fruktansvärt smärtsam stund, som når sitt slut när en far bär kistan med sitt barn till graven, till kyrkklockornas klang. Det är en fin höstdag med sol från en klarblå himmel. Heligt, vackert och så smärtsamt.

Det var vintervitt istället för höstsprakande. Men solen, himlen, kyrkklockorna och den vita kistan som bärs för sista gången är plågsamt bekanta. Kanske är det en av anledningarna till att jag är på begravningen. För att vi varit där, för att visa att vi överlevt, och oavsett vad vi tyckte och tänkte, så har livet fortsatt.

Efter vår Anni följde Grace, sedan Assur, och nu Vera. På drygt tre år har tre föräldrapar i vår närhet fått ta avsked av sina barn innan de blivit mer än ett par dygn. Varför? Varför? Varför? Det känns orimligt, om inte annat så statistiskt sett.

Idag, några dagar efter Veras begravning, har vi traditionsenligt födelsedagskalas hemma. Tårtan borde haft sex ljus, men de glömdes bort i den allmänna småbarnsröran. Men tårta, godis, ballonger och blommor blev det. Och så en ny gravlykta.