SingaporeAtt shopping är stort i Singapore hade jag förstått på förhand men att det skulle finnas SÅ många shoppinggallerior trodde jag inte. De fanns överallt! Mina inköp inskränktes till Simlim Square, ett köpcentrum med bara elektronikaffärer, där jag efter oavsiktligt prutande köpte ett piratbatteri och ett minneskort till kameran. Jag lyckades dock bara pruta ner ett polfilter till precis under svenska priser och då vägde returmöjligheter tyngre så det blev inga fler inköp.

Det australiensiska klädmärket Billabong hade affärer både i Australien och i Singapore. De har på sina produkter börjat skriva sitt namn Billabøng. Förmodligen var det någon designer som tyckte att det såg coolt ut men för oss nordbor kan uttydningen bara bli Billaböng och det kan man ju inte ha på tröjan. Så inte heller där blev det några inköp.

Tom bussSom många storstäder har Singapore en väl fungerande kollektivtrafik med tunnelbanor och bussar. Ett problem var att man inte så sällan hamnade i en galleria på väg upp ur tunnelbanan. Problemet bestod i att hitta ut därifrån. Är vi i marknivå? Ska vi upp eller ner? Var är utgången? På det viset är bussarna bättre. En eftermiddag åkte vi buss på lite måfå. Ett rätt skönt sätt att se stan. Plötsligt upptäckte vi att hela bussen är tom och att det bara är vi kvar. Lyckligtvis hade vi inte hamnat längre bort än att det fanns en tunnelbana som kunde ta oss tillbaka.

VattenfallFörutom att inte shoppa fokuserades våra aktiviteter till orkidéer och fåglar. Orkidéerna höll till i orkidéträdgården i den botaniska trädgården. Jag kan väl knappast hävda att jag är någon blomfantast men orkidéer i den mängd och variation som erbjöds här var väl värd entréavgiften på 30 kr. Fåglarna bodde i Jurong Bird Park och några bjöd på show. Fascinerande vad det går att lära fåglar. En del fåglar satt i burar vilket inte kändes jättekul. Andra hölls under jättelika nät där det största förutom skog även inrymde ett 30 meter högt vattenfall.

Den avslutande dagen åkte vi en tur på floden och därmed var besöket över. Intrycken av Singapore som stad är välorganiserad och trevlig men bortsett från shoppingen inte särskilt utstickande. Men det behöver ju inte vara en dålig egenskap.

Maroochy RiverEfter drygt två veckor i Maroochydore går vår vistelse här mot sitt slut. Sunshine coast som kusten här kallas är ett ställe dit många åker på semester eller flyttar till som pensionärer. Vi har bott i en onödigt stor semesterlägenhet med utsikt över pelikanerna i Maroochy River och på gångavstånd till havsstranden. Nu spelar ju inget av det någon större roll när regnet öser ner, vilket det gjort de flesta dagarna, eller när man som jag suttit inne på ett kontor.

Det är ju inte alltid lätt att komma till rätta i en obekant lägenhet. Det tog oss till exempel tio dagar innan vi förstod hur vi skulle slå på och av lamporna under köksskåpen. Fram till dess tändes de och släcktes de lite som de själva ville, men jag konstaterade att det gick att släcka dem om man drog hysteriskt i reglagen som kontrollerar köksfläkten och fläktbelysningen en stund. Jo, det luktar elfel lång väg och kanske förklaringen till att de renoverar lägenheten under vår efter brand. Hur man gjorde? Jo man tryckte på den runda platta som såg ut som en trasig spotlight.

I lägenheten har vi också haft en stor tv med rätt många kanaler. Eftersom vi inte har någon tv hemma så är det lite av en ny upplevelse för oss. Inte minst undrar vi om det är lika mycket reklam på svensk tv och hur folk i så fall står ut. Men med många kanaler finns det ofta något annat intressant att se när det är reklam på en. En kväll försökte vi exempelvis se Friends, How I met your mother, mitt favoritprogram Talkin’ ’bout your generation och den nya favoriten Who’s line is it anyway samtidigt. Ganska stressande!

Australiensarna är generellt ett trevligt folk. Expediterna i affärerna frågar hur dagen varit och säger ibland saker som vi inte förstår, men trevliga är de. Och de flesta säger det dessutom på ett naturligt sätt utan att vara överdrivet inställsamma. Australiensarna verkar också vara avslappnade och ha distans till saker och ting. En medarbetare på kontoret där jag tillbringat veckorna berättade med ett stort leende att det senaste skyfallet orsakat ett vattenfall i hans vardagsrum. Skulle du kunna tagit det med ett leende på läpparna? Igår var vi i Mooloolabah (de har en förkärlek för märkliga namn) och såg ett brudfölje där samtliga hade vita flipp-flopp på fötterna. Säger också något om hur det är här.

För oroliga läsare kan jag meddela att den försvunna väskan från förra resan kom fram till slut. Nu är nästa anhalt Singapore så vi får väl se om väskorna följer med dit.

I Dubai hittade jag min resväska stående vid ett helt annat bagageband än där den skulle komma. På Zanzibar fick jag klättra in i bagageutrymmet på flygplanet för att förhindra att min väska fortsatte till Sydafrika. Men varje gång efter de 140 flygresor jag gjort så har väskorna på något sätt funnits där vid slutdestinationen. Förr kändes det alltid som väskorna kom bland de sista, i de fall då de kommit på bagageband. På sista tiden har det känts som de kommit fortare. Förmodligen är det jag som har ändrats mer än bagagehanteringen.

Flygresorna 141, 142 och 143 tog oss planenligt från Kilimanjaro via Nairobi och Amsterdam till Arlanda där vi landade igår. Jämfört med utresan för en månad sedan gick detta som på räls. Flygplanen gick och kom precis som KLM ombokat. Vid bagagebandet på Arlanda kom först de två hårda resväskorna. I det andra lasset kom efter en stund den blå sportbagen märkt ”Väsby OK”, inköpt på Skopans secondhand för att lämnas i Afrika men som visat sig vara så bra att den fick följa med hela vägen hem igen. Men den nyinköpta grälla plastkassen med Afrikamotiv vägrade att visa sig hur vi än väntade. Efter att ha tittat vid andra bagageband och insett att det förmodligen skulle bli svårt att kolla bagageutrymmet på flygplanet ställde vi oss i kön. Efter vårt fyra och en halv timmes köande på denna flygplats i december kändes inte dessa minuter särskilt långa.

Nu efter ytterligare ett och ett halvt dygn väntar vi fortfarande på besked på frågan om vad jag ska lägga till min erfarenhet: försenat bagage eller förlorat bagage.

”Och för övrigt ska vi snart dö”, sa tydligen Johannes av Korset ofta efter samtal, läste jag under de gångna dagarna i en bok av Tomas Sjödin, ett av fynden i Daniels lådor. För någon kanske deprimerande ord. Men vid närmare eftertanke snarare upplyftande. Varje dag vi inte dör är en dag vi lever. Och därefter tar himlen vid, vilket för många av oss är den tröst som vardagarna behöver.

Det var boken ”När träden avlövas ser man längre från vårt köksfönster” som ackompanjerade mig under den nyårssafari som alldeles oplanerat dök upp i torsdags. Med goda vänner och rejäl bil fick vi följa med till Serengeti, från nyårsaftons morgon till sen måndagskväll. Serengeti, det är allt ett magiskt ord det med, för att inte tala om magisk plats! Långa timmar i bil belönades med vyer över Ngorongorokratern, sedan några fler timmar till genom sluttningar och savannlandskap, och till sist en campingplats mitt i Serengeti. På vägen såg vi den stora förflyttningen som sker varje år. Gnuer och zebror vandrar i miljontal norrut, för att sedan återvända, allt beroende på bästa betesmarkerna. Helt makalösa mängder med gnuer såg vi. Till sist blir man trött i hjärnan, och sen ser man ännu fler djur, denna gång randiga zebror. Och då blir man lite yr, för det blir så väldigt mycket ränder.

Vi såg även ett hundratal elefanter, gigantiska, utöver elefantkalvarna, som väl hade storleken av överviktiga grand danois-hundar. Nog så söta, men kanske inget att ha som sällskapsdjur. Mäktigt (läs: läskigt) var det när en hjord på knappt 30 elefanter strövade förbi vår camp. Första kvällen på ett 50-tal meters avstånd innan solnedgång. Andra kvällen kom samma hjord förbi. Fast nu i mörkret och nu ännu närmare. Man kunde höra dem slita åt sig gräs och grenar att tugga på. Att man inte kunde se dem gjorde upplevelsen ännu mer nervös. Men de var inte på stridsstigen, utan på stigen från flod till sovplats. Och så länge de andra camparnas chaufförer och kockar bullrade och skrockade borta vid mattälten kändes det inte som att det var någon akut fara. Intalade jag mig i alla fall när vi låg i det ganska ynkligt skyddande tältet…

Det gör sig inte riktigt att beskriva landskapen och djuren och hela naturupplevelsen. Det blir liksom bara en lista:
20-talet lejon, 5 leoparder, 3 geparder, massor av gnuer, zebror, antiloper (Thompsons, Grants, impalor, dikdiks, topi, kongoni, eland), massor av elefanter, tre hyenor, några schakaler, klippdassare (som stora marsvin eller små koalor), giraffer, bufflar, flodhästar, krokodiler, babianer, markattor, vårtsvin, miljoner sorters fåglar (krontranor, sekreterarfåglar, bustarder, flamingos, strutsar, maraboustorkar bland de större).

Allt var ju så mäktigt! Och ändå så alldagligt, eller vardagligt. För varje dag lever de där djuren i den där naturen, trots de hundratals Landrovrarna som smyger i varje buske dag, för att vi gäster ska få oss en glimt av något mer ursprungligt.

Den finaste stunden hade vi nog alldeles innan vi skulle återvända hemåt. Vi hade kört runt i många herrans mil, och hade till nåder fått köpa några extra liter bränsle för att hinna med en sista runda med en guide som visste var man sett lejon och geparder, utanför själva Serengeti. Vi åkte rakt ut på savannen, bland dessa tusentals gnuer och zebror, efter budet att däråt hade en gepard fällt en gnu. Och där, långt borta såg vi en avstannad bil, och inom en radie av kanske hundra meter från bilen inte en enda (levande) gnu. Där, i gräset såg vi till sist något sandfärgat och svartprickigt. En gepardhona och hennes två nästan fullvuxna ungar. Modern kalasade fortfarande på skrovet av den fällda gnun, tillsammans med kanske en miljon flugor. Den ena ungen låg i gräset vid sidan av och den andra gick långsamt iväg för att sedan lägga sig ned i skuggan av ett litet träd. Alla tre var obegripligt runda om magen, vilket också förklarade hur långsamt de rörde på sig. Efter den lyckade jakten var de nu mätta för stunden och tog de gapande turisterna och kamerornas klickljud med ro. Till sist låg alla tre under trädet och andades snabbt och tungt, och viftade då och då iväg lite flugor.

Och, långt ute på savannen, strax innan vi fick vår sista punktering, den som inte gick att laga utan anbelangade ett däckbyte, blev de där orden om ”och för övrigt ska vi snart dö” verkliga på ett påtagligt sätt. Gnun hade fått ge livet till för att denna gepardmor skulle kunna föda sig själv och sina två överlevande ungar. En gepardhona kan få upp till nio ungar, oftast tre till fem. Det är en grym verklighet, på sitt sätt, och lika mycket är det en naturlig värld. Varje dag föds några och dör några, ofta på någon annans bekostnad. Och så föds ännu fler, medan andra faller bort. ”Och för övrigt ska vi snart dö”, även vi i våra stora bilar. Därefter hoppas vi på den framtid där lejon och lamm lever sida vid sida. Kanske också leoparder och babianer, som enligt all kunskap och alla böcker avskyr varandra. Och ändå såg vi också en leopard i ett träd fullt av babianer. Till och med de garvade chaufförerna och guiderna var till sig av förvåning. Babianer och en leopard i samma träd! Ja, kanske når riket ända ner hit till oss ibland.

Nu har vi utan missöden hamnat i Ngaramtoni, Arusha, Tanzania. Sådana resor är mer angenäma för resenären, men förstås inte lika intressanta att berätta om. Efter dryga tre veckor på väg är vi glada att även sådana resor förekommer. Här på stationen, Daniels hem under tre års tid, har vi det gott. Vi har fått ett eget hus där vi får rumstera så mycket vi vill och det är välkommet. Ibland tror folk att vi är väldigt äventyrliga av oss, men det stämmer bara delvis. Åtminstone jag är hemskt hemmig av mig. Äventyren gör ju bara hemmet och lugnet ännu skönare.

Här har vi hunnit packa upp, men inte packa ner och bort, de grejer som Daniel lämnat kvar här i landet. Fyra bananlådor, en skrivarlåda, en stor blå tunna, en jättekorg och en kylbox. Det märktes på innehållet att han hade planer på att återvända ganska snart! Nu ska vi se om vi får med något (ett fiffigt strykjärn, en bollpump, några fina korgar, svärmors kokbok). Bland det som blir kvar är en tomte i lergods, en pysande volleyboll, ett otal grenkontakter, handdukshållare, ljusstakar och lakan. Det fantastiskt hur mycket grejer man samlar på sig, det vet alla som nyligen flyttat. Särskilt tydligt blir det när man inte har någonstans att göra av sakerna, som när man flyttar från ett land till ett annat. Ta det här med svenska böcker som sedan länge tappat färg och aktualitet. Bränner man dem? För här finns varken Sörab eller Skopan. Tänk om man ändå lyckades lägga band på sitt samlarjag ibland…

Men vi har det trevligt och tar det mestadels lugnt. Och så har vi äntligen varit på Khan’s restaurang! Detta mytomspunna matställe har jag hört om i åratal av folk som varit i Arusha. Den grillade kycklingen som där serveras har fått ett närmast magiskt skimmer kring sig i min föreställningsvärld. Och nu har även jag vigts in i kretsen av de utvalda – alla som suttit vid borden på båda sidor av Mosque Street och ätit grillad kyckling med indiska sallader, naanbröd och passionsfruktsjuice, ackompanjerade av två böneutropare, gatans ljud och myller och stjärnorna högt över Arusha. Annorlunda än jag tänkt mig, men mycket, mycket roligare!

 

Det vore fel att säga att vi inte är något lättade att ha lämnat Kongo. Vi har blivit så väl omhändertagna av alla vi mött så det har ingenting med det att göra. Men vi är nog helt enkelt inte riktigt vana vid den koncentration av militärer, poliser, FN-soldater och vapen som Kongo bjuder på.

Varken i Goma eller i Bukavu har vi inte sett någon form av oroligheter. Vi läste dock i nyheterna att en by inte så långt utanför Bukavu häromdagen blev attackerad av en rebellgrupp. Vid besöket på Panzisjukhuset såg vi också några av alla våldtagna kvinnor, offer i denna konflikt som varken verkar ha lösning eller slut.

Så har vi den politiska situationen. Alla observatörer är eniga om att tveksamheterna i samband med valet i november var stora. I efterdyningarna av valet har Kongo nu två presidenter. En som svurits in officiellt vid en ceremoni där den ende närvarande statschefen var Mugabe. En annan som mer eller mindre svurit in sig själv. Jag vet inte vilket som är bäst men jag har svårt att se att någon av presidenterna skulle ha kapacitet att få det här landet att ta något större steg framåt.

Kongo är ett land där mångt och mycket inte fungerar ur statsperspektiv. Men det fascinerande är att mitt i detta land fungerar kyrkorna. Kyrkorna har en administration och struktur som fungerar för att driva sjukhus, dispensärer, apotek, boklådor, grundskolor, universitet, blindskolor och mer därtill. Bara att CEPAC, det svenskgrundade pingstsamfundet i Kongo, har 800 000 medlemmar, 1 200 skolor och 25 bibelskolor får ju en att fundera lite på vad vi gör i våra svenska kyrkor.

När jag för första gången besökte Kongo under några timmar för sju år sedan var det bestående bilden av näthinnan den kraft och framtidstro som folket här hade. Att trots vulkanutbrott, krig, olyckor och motgångar inte bara ge upp, vilket hade känts naturligt när man hör vissas berättelser, utan att resa sig, ta ut riktningen mot framtiden och gå. Bilden idag, efter ytterligare två veckor i Kongo, är precis densamma. De reser sig, tar ut riktningen mot framtiden och går.

Som nog den uppmärksamme läsaren uppmärksammat så har vi varit här för att hälsa på min kongolesiska familj. Så var det dags för sista kvällen med gänget, med alla barnen hemma (utom äldsta dottern som nu blivit Madame, 6 timmars båtfärd bort). Oändliga mängder mat, som kändes rätt mycket för mig och Daniel som fortfarande försökte ta igen oss efter magsjukan, men med 8 barn från ålder 5 till 20+ så var det inget problem. Alla åt sig mätta, och det gör man alltid när Mama Suzana lagar mat!

Vi åt, bad och tog bilder. Det sjöngs (man kan göra det när familjen är en hel kör i sig själv), togs bilder och tjattrades. Yngsta tillskottet i familjen värmde också äntligen upp, och satt bredvid mig så fort han fick tillfälle. Tyvärr fick han inte plats i bagaget, jag hade annars tagit med honom. Kanske borde jag lämnat min fantastiska prassliga kudde, tillverkad av tillvaratagna plastpåsar i en liten blindskola, där eleverna får lära sig hantverk för självförsörjning… Vi är i alla fall väldigt glada över att vi fick tillfälle att besöka Kongo, överleva, och därtill bli så oändligt väl omhändertagna!

Här bredvid en av våra favoritbilar i Bukavu: en grön lastbil som dök upp för en vecka sedan utanför familjens port. Första dagen var det växellådan som var ute för reparation. En dag senare hela motorn. Därefter ett antal oidentifierabara stycken av bilinnanmäte. Och till sist, sista dagen – då stod den fina lastbilen där, med motorhuven stängd och tillsynes lagad! Då kändes det som rätt tid att åka hem, när inte bara vi utan även lastbilen var redo för nya äventyr…

Efter att ha firat en mycket svenskare jul än förväntat och sedan firat en kongolesisk jul ungefär som förväntat så var det idag dags för oss att lämna Kongo och ta oss in i Rwanda.

Rwanda är på en rad punkter annorlunda jämfört med Kongo och många andra länder också för övrigt. Man har till exempel sedan några år förbud mot plastpåsar. Det innebär att de grälla plastpåsar som skräpar ner stora delar av Afrika inte längre existerar här. Det innebär följaktligen att alla inköp packas i papperspåsar. Jag är ganska säker på att syftet med genomsökningen av allt vårt bagage vid gränsövergången i första hand var plastpåsar. I andra hand vapen och narkotika.

Så långt var det inga problem. Vi lämnade plastpåsarna bakom oss fick plats i en buss som tog oss några kilometer från själva gränsen till staden Cyangugu på Rwandasidan. Där fick vi byta buss, men det annonserades att vi skulle få behålla våra platser i bussen som inte skulle avgå 8.30 utan 9.00. När det började närma sig avgång kom andra passagerare som hade våra platser. Ett mindre, om än högljutt, kaos utbröt som slutade med att vi, tillsammans med våra kongolesiska värdar och ett antal andra passagerare lämnade bussen och fick pengarna tillbaka. Ett nytt bussbolag uppsöktes. Vi packade in våra grejor i buss nummer tre för dagen och väntade på avgång. Efter drygt en timme så var det dags för byte till buss nummer fyra. Varför orkade vi inte ens fundera på vid det här laget. Vi hade alltså fortfarande inte lämnat Cyangugu.

11.15 rullade vi äntligen iväg mot Kigali för att ganska snart upptäcka att bussen släppte in ganska stora mängder damm oavsett om sidorutorna var öppna eller ej. Eftersom första halvan av resan till stor del bestod av vägarbeten och/eller grusväg hann det bli en hel del damm. Men på det hela taget gick resan så bra den kan när man sitter i en dammfylld skumpande buss utan att kunna röra sig och efter sex timmar var vi framme i Kigali.

Resan, dammet och det faktum att det var över en vecka sedan vi hade en normal dusch (ni vet en sån där man inte öser vatten över sig från en hink) bidrog till att det var extra skönt att få spola av sig dammet i hotellets badrum. Att det inte fanns något varmvatten spelade nästan ingen roll.

”Och där ljuset är, där är det jul” sjunger Carola ur den lilla bollen till portabel högtalare. Det är julafton i Bukavu och dagen bjuder efter nattens regn på sol och värme så nog är det ljust allt. Julkänslorna däremot är begränsade. Förutom någon enstaka banderoll som annonserade om julgudstjänst finns lite här i stan som tyder på att det skulle vara jul. Imorgon ska vi på gudstjänst så vi får väl se vad det innebär i julväg.

Just nu är Pia på marknaden med mama Suzana medan jag tar det lugnt i ”vår” lägenhet. Igår beslöt sig min mage för att resolut returnera frukosten den fått. Lite allmän ohälsa och feber följde. Idag är det bättre, men det känns ändå bra att inte ha alltför långt till en toalett.

Nu har spellistan börjat om och Carola upprepar sitt budskap. Här i Bukavu skulle jag dock vilja göra en lokal anpassning: Och där ljuset är, där är det ström. Andra populära sånger här skulle kunna vara:

  • Nu finns det el igen, nu finns det el igen, men elen vara ej så länge.
  • Nu sinar kran i tusen hus.
  • Nu är det hjul igen, nu är det hjul igen, och hjulen vara fram till punkan.
  • När juldagsmorgon glimmar jag vill till toan gå.
  • Hundarna, skäller i natten nu, himlarna sänker sig, men inte sömnen.
  • Bered en väg för kärran, fyll grop och hyvla gupp.
  • Tänd ett ljus, och låt det brinna. (Se där, en sång som man inte behöver ändra alls!)

God jul!

När man själv inte styr över varken planering eller förverkligande av planer så blir det inte alltid som själv tänkt sig. Kontrollbehovet får sig en törn kan man ju lätt säga. Det kan man överleva. Ett visst mått frustration blir det förstås ibland, men det går att delvis vänja sig. Kanske är det till och med hälsosamt att i två veckor tvingas till att bara ”roll with the punches”, som man på amerikanska säger – att helt enkelt bara följa med i det som kommer, oavsett hur det blir och hur mycket man ibland behöver vänta. Hittills har vi faktiskt fått besöka och uppleva det mesta vi hade tänkt oss. Vi har bockat av ett bröllop, två städer, två sjukhus (ett stort, ett litet), sett några alldeles nyfödda kongoleser, åkt över ett stort vatten utan missöden, sett flertalet kyrkor, hälsat på ett otal pastorer, besökt två radiostationer och ett universitet, och förstås umgåtts med vänner. Nu återstår ett besök på marknaden, ett kongolesiskt och ett icke-kongolesiskt julfirande, och en middag hos folk vi knappt känner. I det stora hela en framgång alltså.

Bland det mindre planerade finns två punkteringar och en flytt. Vi bor nu inte längre i gästhuset vi började i, utan har hamnat i en av pastorernas gästlägenhet. Lyxigt värre! Enda nackdelen är bristen på internet i huset. Men det är sannerligen en mindre brist. Vi läste i höstas en artikel i DN där en familj intervjuades om sina internetvanor, och fadern menade att Internet är lika viktigt som vatten. Så talar en människa som aldrig upplevt brist på vatten! Här är vatten något av en bristvara (om man inte räknar med sjön, alla floder och skyfallet inatt). Åtminstone ur kranar kommer det sällan något vatten, varför man oftast har en stor bytta med vatten i badrummet för både dusch, handtvätt och spolning. Just nu börjar det sina, så vi får se hur vi ska få tag på mer…

Men bland alla saker som vi inte riktigt kan styra över här ett svårare att handskas med än de andra. Mat! Åtminstone för mig som är en notorisk småätare (fråga bara min tandläkaren som försökt ringa mig flera gånger under vistelsen här). De långa resorna har man ju kunnat ställa in sig på att uppleva viss hunger. Efter liten frukost och lång resa brukar man i alla fall till sist komma fram, och då har antingen en restaurang eller Mama Suzana lagat en kunglig måltid. Men som jag nämnt tidigare så har samma mönster upprepats även under de mer vardagliga dagarna. Liten frukost, turer på staden, och bortåt eftermiddagen en kunglig måltid hos vår värdfamilj. Alltid efter 14, oftast bortåt 15-16. Vid det laget har energinivåerna sjunkit betänkligt, särskilt när man inte fått förmiddagsfika. Men människokroppen är seg (även den bortskämda kroppen) och man kommer ofta över den akuta tröskeln och överlever till lunchmiddagen. Problemet är väl bara att man också då äter som om man varit utsvulten hela dagen. Resten av kvällen rullar man runt som en boll, eftersom man förstås förätit sig på kött, kålsallad med majonnäs, ris, makaroner, matbanan, fisk, köttbullar, morotssallad, ugali, potatis och kyckling. Något kvällsmål orkar man inte med efter den behandlingen. Möjligen en kopp pulverkaffe och en banan. Så har det varit i några dagar nu. Men i och med flytten är det nya bullar som gäller. Detta hus bjuder inte bara på husrum. De bjuder även på tre mål om dagen. Och inga dieträtter heller. Det är mat nog för en större familj varje gång, och även om jag här kallas Maman (något att vänja sig vid när man blivit gift), så är vi ändå bara två som äter. Avokadoträdet vi bor under bjuder på avokados i papayastorlek och mandarinerna är som apelsiner. Och vi jäser av all mat. Daniel är duktigare på att äta för sina behov. Själv har jag aldrig kunnat begränsa mig, särskilt när det gäller god mat. För övrigt har jag svårt med att inte äta upp allt man bjuds på. Jag försöker att komma ihåg att det inte vi äter brukar gå tillbaks till värdfamiljerna. Och här är värdfamiljerna stora – min kongolesiska familj har till exempel utökats med två kusiner. Här är man inte lika nogräknad med vem som hör till kärnfamiljen eller inte.

Som ni förstår går det ingen nöd på oss, nu heller. Även om våra magar klagar lite på oförutsägbarheten i dieten. Men som mamma sa i ett sms: ”Ni svälter i alla fall inte ihjäl!”.