Det kan vara svårt att tro på en Gud som gör under. Men att tro på en Gud som inte gör det, är inte det ännu svårare?

”Livet är orättvist men Gud är god” brukar det heta. När det inte finns något uppenbart svar på frågan ”varför?” är det helt i sin ordning att tycka att livet är orättvist, tycker jag. Trots detta har vi aldrig känt att Annis död var orättvis. Aldrig tyckt att vi skulle vara orättvist drabbade. För det finns på ett sätt något mänskligt rättvist i att det är lika för alla. Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung, rik eller fattig, outbildad eller högutbildad, afrikan eller europé. Livet och döden kan drabba vemsomhelst. Ingen kan lita på att bli förskonad.

Men frågan "varför?" finns kvar där. Den kommer finnas där, obesvarad, resten av livet. För vi får aldrig något svar. Det är precis så enkelt, och precis så svårt.

Så till frågan om Guds godhet. När Gud är den enda som kan rädda det liv Gud själv har skapat och det inte händer, beror det då på att Gud inte är god? Kanske, kanske inte. Även om vi teoretiskt vet att livet här är ofullkomligt och vi inte har några garantier för någonting, så skaver det när Gud inte agerar. En sådan skavande punkt har blivit mitt förhållande till bön. Vad ska man be egentligen? Och varför? Den enda bön som känts riktigt relevant i mitt liv de senaste 17 månaderna är den som folk i årtusende bett, oftast utan något större hopp om bönhörelse, ”Herre, förbarma dig”.

Jag läser just nu en bok där författaren genom olika omständigheter precis undkom terroristerna som slog till och dödade över 160 personer i Mumbai 2008. Detta ser författaren som ett tecken på Guds omtanke och ledning i hans liv. Men om detta är sant, varför hade Gud inte samma omtanke och ledning för de 160 personer som dödades? När vi säger att en person hade änglavakt som överlevde frontalkrocken, varför sändes ingen ängel till personen som förolyckades i den andra bilen?

Emellanåt möter vi en naiv och ganska oreflekterad tro i våra kyrkor. Mycket sägs reflexmässigt utan att man tänkt efter vad det i förlängningen innebär. Vi satt en mörk kväll i höstas och uttryckte dessa tankar tillsammans med föreståndaren i en av Sveriges större frikyrkor. ”Men man kan kanske inte klandra folk heller” sa Pia, varpå föreståndaren efter ett par sekunders tystnad svarade ”Eller också kan man det”.

På Hammarby kyrkogård, bredvid Annis gravsten, börjar nu blomlökarna som sattes i höstas titta upp ur jorden. De kommer inte att flytta eller ändra på gravstenen men kommer förhoppningsvis finnas där tillsammans med den. Med glädje, bävan och sorg väntar vi nu i vår ett nytt barn. Barnet kommer inte att flytta eller ändra på sorgen men förhoppningsvis finnas där tillsammans med den.

Jorden har färdats ett varv runt solen och kommit tillbaka till ungefär samma ställe. Och vare sig vi ville eller inte så har vi följt med både runt och tillbaka.

År är på ett sätt en konstruktion. Objektivt borde det inte vara någon skillnad på idag och en dag förra veckan, förra månaden eller förra halvåret. Men det är det. För minnet är inte objektivt. Hjärnan minns, och kroppen minns.

Hade nog tänkt säga något mer, hade kanske velat säga något mer, men orden finns inte där. Jag låter Lisa sjunga istället. Livet är här, men var är du min vän?

Jag hörde Eric Clapton sjunga Tears in heaven igår kväll. Det var år sedan sist. För ungefär 20 år sedan lärde jag mig några gitarrackord bland annat genom att spela sönder POP 92 där Tears in heaven fanns med. Jag har förmodligen sjungit den hundra gånger och hört hans inspelning minst lika många gånger. Så jag kan varje ord. Men igår var det som det var en helt annan text. Eller orden var ju förstås desamma, men innebörden av dem hade fått en annan helt annan tyngd. Förmodligen mycket närmare ursprunget.

Min vardag består annars i att avsluta mitt jobb. Grunden för beslutet att sluta ligger i arbetet och förutsättningarna kring det. Men jag tänker att droppen kanske inte skulle fått bägaren att rinna över för ett år sedan. För på ett sätt är jag betydligt mer egoistisk idag. När varför hela tiden ekar på alla områden av livet, då är det på något sätt lättare att vända sig om och gå när jag inte tycker saker och ting fungerar som de borde. På gott och på ont.

Och våren är här. Solen skiner och värmer på promenaden, himlen är oskyldigt blå, fåglarna kvittrar i träden, en plog gäss flyger norrut och påskliljorna blommar. Det är så vackert som det kan vara.

Så vackert som det kan vara. Frasen och känslan är bekant. Aldrig tror jag att vi sagt just det så många gånger som den där vinterdagen i slutet av december. Även då sken solen, från en oskyldigt blå himmel, på snötäckta fält och på en liten vit kista. Så vackert som det kan vara.

Ja emellanåt är det så vackert det kan vara. Men korset står kvar, där bakom påskliljorna.

Vi har berättat berättelsen för en del av er, men idag tänkte jag ge en kort blick över halvåret som ändrade våra liv. Det är många som på olika sätt deltagit i sorgen och saknaden efter Anni, fast så få hann träffa henne.

Om några dagar skulle Anni ha fyllt sex månader. Det är svårt att tro att det redan gått ett halvår sedan den där tisdagen i oktober, när vi skulle till Karolinska för ett extra ultraljud. Min mage hade växt mer än normalt, och det var bäst att kolla hur det låg till där inne. Det var en månad kvar till beräknat förlossningsdatum, men tanken slog mig, kanske borde jag lägga sakerna i förlossningsväskan ändå och ta med den? Men Pia, du är så himla negativ, tänkte jag, och lämnade grejerna kvar hemma.

Och så började den resa som förändrat oss mer än alla våra resor tillsammans (och då har vi båda varit i över 30 länder). På fosterdiagnostiska avdelningen såg barnmorskan en misstänkt tarmförträngning och sa åt oss att komma tillbaka efter lunch. Vi förstod inte ens vad tarmförträngning betydde, men kom tillbaka efter lunch. Doktorn gjorde ännu en ultraljudsundersökning, i nästan en timme petade han på magen. Helt tyst. Det är läskigt med tysta läkare. Till sist sa han att en tarmförträngning åtgärdas lätt med en operation och ett par veckor på sjukhus, att det med 25% säkerhet innebär Downs syndrom och att om barnet inte kom ut av sig själv inom en vecka skulle en förlossning sättas igång. ”Men vi tar ett CTG först”, och ytterligare en timme senare, nu med CTG-apparaten över magen, sade doktorn att ”nu tar vi er till förlossningen”.

Vår lilla bäbis mådde inte bra och det ledde till ett akut kejsarsnitt. En liten flicka plockades ut, vi fick se henne lite kort och så fördes hon till neonatalavdelningen. Så följde över sju veckors intensiv kamp om att förstå varför Anni inte mådde bra och vad som kunde göras för henne. Hon föddes alltså i vecka 35, men det var inte det som var hennes problem. Har man Downs syndrom har man ofta något hjärtfel, tarmbesvär eller något till av de besvär Downs ofta innebär. Anni tycktes pricka in dem alla. Syresättningen av blodet fungerade inte, lungorna hade problem, blodet, cirkulationen, levern, hjärtat, tarmarna… Och alla de olika problemen inverkade på varandra. Som att om inte magen fungerar (hon kunde inte få mat genom mun och mage, bara intravenöst), då får man också andra problem, med lever och njure till exempel. Och fanns det behandling för något så innebar det också biverkningar som påverkade andra behandlingar och andra kroppsfunktioner. Till exempel fick hon små mängder cellgift när hon var tre dagar gammal, vilket gav viss effekt för blodet och levern, men som senare påverkade hennes immunförsvar till det sämre. Läkarna var hur många som helst, de försökte hur mycket som helst och de hade många förslag, men få lösningar.

”Vi behandlar så länge vi tror att det kan hjälpa Anni” fick vi höra många gånger. Liksom ”vi vet inte om Anni klarar sig genom det här”. Två operationer fick hon utstå, en vecka i ECMO-vård, med en konstgjord lunga som syresätter blodet utanför kroppen, och sju och en halv vecka i intensivvård. Bara intensivvården i sig är en stor påfrestning, och att ha levt med respirator hela sitt korta liv. Läkarna var förvånade över att hon orkade så länge som hon gjorde. Och då pratar vi bara om det kroppsliga måendet, den fysiska vården. Tillfällena vi kunde hålla henne i famnen kan räknas på ena handens fingrar. Däri rymmer ett lidande som inte går att beskriva.

Efter den andra operationen fick Anni en infektion som kunde behandlas, och sedan en som inte gick att behandla. Hjärtat försvagades, kroppen orkade inte mer och vi fick lära oss innebörden av ordet ”multiorgansvikt”. Det som sedan sker när ett barn ligger i sina föräldrars armar och drar sina sista andetag, det är heligt och det är ett mysterium.

Nu är det påsk, det har talats om uppståndelse. Men vi lever i långfredagen, i ”Herre, herre, varför har du övergivit oss?”. Vi har ändrats i grunden och vi måste återerövra varje del av det liv som blev. En del saker kommer vi att lämna därhän, annat har fått ny betydelse. Vi vill egentligen inte ha tröst, eller ens hopp, så som människor ofta tänker om hopp. Vi vill bara leva utifrån hur livet blev, att vi fick världens vackraste dotter och att vi förlorade henne. Resten blir som det blir och det är som det är.

 

0

Skymningen lägger sig över Dhaka. Klockan börjar närma sig sex. Som i många andra städer med för mycket avgaser och med många dammiga vägar är det en grå skymning som lägger sig snarare än en svart. På bakgården bredvid gästhuset där jag bor spelar några barn cricket med en plankbit som de förmodligen hittat på något av alla byggen som pågår i kvarteret.

Dhaka är ungefär som jag minns det från mitt besök här för två år sedan. Ganska smutsigt, en blandning av dofter, byggen överallt och så en hemsk trafik. På de större vägarna trängs cykeltaxi med mopedtaxi, bilar, lastbilar och bussar i ett tutande kaos. För att ge en bild på ungefär hur mycket det tutas kan jag säga att den längsta perioden utan tut som jag uppmätte häromdagen på väg till och från kyrkan var tolv sekunder. Och då tillbringade vi åtminstone en timme i trafiken totalt.

Det är ju alltid användbart att lära sig några ord på det lokala språket när man reser. Banglaordet för den här resan är ”hartal” vilket innebär generalstrejk ungefär. Just nu är det ett muslimskt oppositionsparti som utlyser hartal lite nu och då. Och just nu är det i protest mot att ett antal av deras ledare fängslats. Det allmänna problemet är att hartalförespråkarna ger sig ut på gatorna för att förhindra att strejkbryteri eller nåt. De mer hängivna (antar jag) gav sig ut redan idag (söndag) på eftermiddagen fastän det inte är hartal förrän imorgon. Resultatet var sju bussar i brand och 35 vandaliserade fordon och det är inte riktigt de nyheter man vill höra när man sitter på ett kontor och strax ska tillbringa en timme i trafiken för att ta sig tillbaka till gästhuset. Men vår resa genom Dhaka gick utan problem. På gatorna märktes dock en tydlig skillnad. Från att tidigare bara sett trafikpoliser som stått i korsningarna syntes nu ett ganska stort antal pickuper fyllda med kravallutrustade poliser.

Tillbaka på gästhuset. Ja gästhus är ju alltid något av ett äventyr. Inte i klass med att få bilen stucken i brand, utan mer ett äventyr som pendlar mellan förvåning, irritation och fascination. Jag bytte gästhus i morse. Det var absolut inget fel på det jag bott på hittills men eftersom det nu fanns ett ledigt rum så skulle jag dels slippa gå de tre kvarteren för att äta frukost och middag, dels skulle jag få tillgång till Internet. Som ni kanske gissar var det skäl nummer två som vägde betydligt tyngre än skäl nummer ett. Så tror ni Internetuppkopplingen fungerar? Nej, naturligtvis inte. Teknisk som jag är letar jag upp routern och konstaterar att den inte verkar ha någon som helst kontakt med omvärlden. Kocken säger att de på kontoret ska fixa det imorgon. Jag säger att det tror jag när jag ser det, fast det säger jag inte till kocken förstås.

Överlag är jag väldigt nöjd med gästhuset. Det finns vatten i kranen och en varmvattenberedare att slå på för att få det varmt. Det finns en AC att slå på när luften känns för varm och en fläkt i taket när det bara är lite varmt. Kallt vatten i kylskåpet i köket. El finns antingen från nätet eller från generator. Sängen räcker till på både på längd och bredd. Det är skapligt rent och snyggt och till och med både tavla och klocka på väggen. Och dessutom fick jag i och med gästhusbytet ett toalettpapper som man inte kan se igenom. Vad mer kan man önska sig?

Uppdatering måndag: De på kontoret fixade Internetuppkopplingen. Fantastiskt!

KlagomurenDet är på dagen fem månader sedan våra liv tog den första av många drastiska vändningar. Orden ”tillbaka”, ”återhämta” och ”återvända” tenderar att dyka ganska ofta upp i frågor vi får. Frågan är om inte själva tanken att man ska ”komma tillbaka” eller ”återvända” är felaktig. Vi har hört flera som berättat om människor som förlorat barn i olika skeden i livet och kommentarerna har varit olika variationer på att ”de hämtade sig aldrig”. Naturligtvis är varje historia unik, men om uttalandet bygger på uppfattningen att man på något sätt ska återuppta sitt tidigare liv, komma tillbaka som den person som fanns innan, ja då letar man efter det omöjliga. För livet är förändrat. Man är förändrad. För alltid.

Vi försöker hitta en vardag. Vi jobbar en del, gör en del annat. Innebär det att livet återvänt till det normala? Att läget i någon mening är bättre än det var i början av året? För ett utomstående öga, kanske. Men bara för att vi kan ta på oss en roll och något sånär hålla ihop fasaden när vi går till jobbet eller när vi rör oss bland andra människor så innebär inte det att ”vara tillbaka”. När förtvivlan, sorgen och saknaden sköljer över oss och tårarna över kinderna så känns det åtminstone inte så.

Många saker här i livet ger oss sår. Och sår läker med tiden. Sår kan visserligen ge ärr som kan göra ont. Men själva såret läker. Det försvinner. Vad som gått upp för oss nu, som andra som varit här före oss säger, är att det här är inget sår. Det är ingenting som tiden läker.

Nej, sår är ingen bra bild. Jag satt på cykeln på väg hem från jobbet härom veckan och funderade på om det finns någon annan bild. Till slut hittade jag en som åtminstone i min begreppsvärld fungerar. Det är som att ha amputerat en arm eller ett ben. Det är inget som kan återvända. Det är inte ett sår som tiden läker och försvinner med tiden. Det är någonting som är borta. Det är något som saknas. Och det faktumet måste man på något sätt försöka lära sig att leva med. Det tar tid. Livet blir aldrig detsamma igen. Livet är förändrat. Man är förändrad. För alltid.

Samtidigt fortsätter livet, vare sig man vill eller inte. Och livet kan inte enbart fyllas av sorgen över det som inte blev, och det som blev. Då tror jag livet blir outhärdligt, både för en själv och för människor runtomkring. Men det funkar inte heller att radera sorgen ur livet. Då tror jag det blir falskt. Man måste lära sig att leva med sorgen över det som inte blev, och det som blev. Det är nog det vi försöker göra nu.

How do you pick up the threads of an old life? How do you go on, when in your heart you begin to understand; there is no going back. There are some things that time cannot mend. Some hurts that go too deep. That have taken hold.

I slutet av filmen ”Sagan om konungens återkomst” är Frodo hemma igen efter en resa som satt djupa spår. Och han undrar hur livet ska kunna fortsätta. Det är där någonstans vi är. Resan genom avdelningarna på Karolinska är över. Efterdyningarna med dödsannons, kistläggning, gravval och begravning har passerats. Så vi står vid graven, tittar på lyktorna och korset gjort av björkved och jag tänker ”detta är allt vi har kvar”. På många sätt är det naturligtvis inte sant. Och på ett sätt är det precis så.

Vi har sista månaden läst böcker av Tomas Sjödin och CS Lewis som båda berättar om att leva i olika typer av sorg och saknad. CS Lewis beskriver det ganska träffande: Emellanåt känns det som att vara lätt berusad eller som om jag fått en hjärnskakning. Det är ett slags osynligt förhänge mellan världen och mig. Jag har svårt att uppfatta vad man säger till mig. Eller kanske svårt att vilja uppfatta. Det är så ointressant.

Dagsformen varierar mycket men allmänt ointresse, stor meningslöshet och djup trötthet är återkommande. Men vi försöker röra på oss i alla fall. Den här veckan lyckas vi kanske få till besök i både sim-, bowling- och tennishall. Annars går vi en hel del. Korset av björkved ligger på promenadavstånd från vår lägenhet så dit styr vi stegen emellanåt.

Jag tittar med ojämna mellanrum igenom våra bilder. Slås av så mycket slangar och sladdar det var. Mitt uppe i det verkade det inte särskilt konstigt. På sätt och vis är det först nu vi insett hur allvarligt läget faktiskt var från dag ett. Läser igenom bloggen och era kommentarer och gråter. Det stora engagemanget hos så många berör.

Tillbaka till Frodo och frågan hur man ska leva ett liv som i grunden har förändrats. Något svar på den frågan har vi inte. Vi hörde häromdagen om andra som upplevt liknande händelser och som skolat om sig. Vi har inga konkreta planer att göra just det, men vi förstår känslan. Man ifrågasätter allting i det liv man levt. Ingenting är självklart. Ingenting är givet. Varför? överröstar hela tiden Varför inte?

Det enda vi med säkerhet vet är att vi saknar vår lilla Anni så mycket att vi ofta inte förstår hur vi ska stå ut. Vi var på bröllop i lördags och hörde Paulus välbekanta ord ur Kärlekens lov. Flera gånger har vi också hört att sorg och saknad är den andra sidan av det mynt som är kärlek. Så med den logiken blir Paulus ord i vår situation att nu består tro, hopp och saknad, dessa tre, och störst av dem är saknaden.

De stora orden tar vid. När vi bodde på föräldravåningen och utgången fortfarande var oviss sa Daniel något om ”förtvivlan”. Och på vår begränsade yta, ett litet rum med en säng och en tältsäng, och ett stort badrum med utsikt över Norra begravningsplatsen begrundade jag ”förtvivlan”, ett ord man sällan använder. Åtminstone om att själv på riktigt förtvivla. Bedrövelse är ett likadant ord. Bedrövelse och förtvivlan. Och så bekanta de orden nu blivit!

Men samtidigt, det är inte det enda. Mellan bedrövelse och förtvivlan äter man. Ser en film. Pratar om något vardagligt, undrar över vädret, skrattar. Ibland är sorgen snarast en baston som vibrerar dovt under allt det vanliga, en dissonans som skär genom allt som fortsätter som vanligt. Och så ändrar sorgen skepnad och nyans konstant. När vi sakta börjar inse att det inte bara är sju veckors kamp som är över, utan en livslång saknad som bara börjat.

Var inte rädda för oss! Vi går i sorg, men vi är fortfarande Pia och Daniel. Fler grå hår, betänksammare steg, långsammare tankegång. Men säg hej, och känns det rätt säg gärna att ni tänker på oss eller deltar i sorgen eller ber. En kram eller klapp på axeln, en varm blick; ett sms. Ni behöver inte trösta mer än så, inte hitta på orsaker eller mening, eller ens ursäkta er för att det inte finns ord. Vi känner av värme och omtanke där det finns. Prata med oss om vardagliga saker, om det som sker i era liv. Och be oss gärna berätta om Anni, vår fina lilla dotter! För vi blev faktiskt föräldrar i oktober, trots att vi inget barn har att bära och visa upp. Be oss berätta om vad som skett, vi berättar, om ni orkar lyssna. Annars pratar vi om vädret och julen, för vi tänker också på det, och det är helt i sin ordning. Och om det bara känns tyst, ja, det är också okej. En nick räcker. Vi har också förlorat orden, fler än en gång.

Kom gärna på begravningen och gråt med oss. Det är ett fint tillfälle att gråta för Anni, men också för allt det andra som behöver begråtas. Och känns det som att ni vill göra något konkret, ge då pengar till något behjärtansvärt. Astrid Lindgrens barnsjukhus eller Läkare utan gränser, skriv gärna ”till Anni Antonssons minne” i meddelanderutan. Eller ge via PMU till Kongo, eller till Svenska Downsföreningen. Och så begrundar vi att livet trots allt tycks gå vidare.