Nu har vi utan missöden hamnat i Ngaramtoni, Arusha, Tanzania. Sådana resor är mer angenäma för resenären, men förstås inte lika intressanta att berätta om. Efter dryga tre veckor på väg är vi glada att även sådana resor förekommer. Här på stationen, Daniels hem under tre års tid, har vi det gott. Vi har fått ett eget hus där vi får rumstera så mycket vi vill och det är välkommet. Ibland tror folk att vi är väldigt äventyrliga av oss, men det stämmer bara delvis. Åtminstone jag är hemskt hemmig av mig. Äventyren gör ju bara hemmet och lugnet ännu skönare.

Här har vi hunnit packa upp, men inte packa ner och bort, de grejer som Daniel lämnat kvar här i landet. Fyra bananlådor, en skrivarlåda, en stor blå tunna, en jättekorg och en kylbox. Det märktes på innehållet att han hade planer på att återvända ganska snart! Nu ska vi se om vi får med något (ett fiffigt strykjärn, en bollpump, några fina korgar, svärmors kokbok). Bland det som blir kvar är en tomte i lergods, en pysande volleyboll, ett otal grenkontakter, handdukshållare, ljusstakar och lakan. Det fantastiskt hur mycket grejer man samlar på sig, det vet alla som nyligen flyttat. Särskilt tydligt blir det när man inte har någonstans att göra av sakerna, som när man flyttar från ett land till ett annat. Ta det här med svenska böcker som sedan länge tappat färg och aktualitet. Bränner man dem? För här finns varken Sörab eller Skopan. Tänk om man ändå lyckades lägga band på sitt samlarjag ibland…

Men vi har det trevligt och tar det mestadels lugnt. Och så har vi äntligen varit på Khan’s restaurang! Detta mytomspunna matställe har jag hört om i åratal av folk som varit i Arusha. Den grillade kycklingen som där serveras har fått ett närmast magiskt skimmer kring sig i min föreställningsvärld. Och nu har även jag vigts in i kretsen av de utvalda – alla som suttit vid borden på båda sidor av Mosque Street och ätit grillad kyckling med indiska sallader, naanbröd och passionsfruktsjuice, ackompanjerade av två böneutropare, gatans ljud och myller och stjärnorna högt över Arusha. Annorlunda än jag tänkt mig, men mycket, mycket roligare!

Som nog den uppmärksamme läsaren uppmärksammat så har vi varit här för att hälsa på min kongolesiska familj. Så var det dags för sista kvällen med gänget, med alla barnen hemma (utom äldsta dottern som nu blivit Madame, 6 timmars båtfärd bort). Oändliga mängder mat, som kändes rätt mycket för mig och Daniel som fortfarande försökte ta igen oss efter magsjukan, men med 8 barn från ålder 5 till 20+ så var det inget problem. Alla åt sig mätta, och det gör man alltid när Mama Suzana lagar mat!

Vi åt, bad och tog bilder. Det sjöngs (man kan göra det när familjen är en hel kör i sig själv), togs bilder och tjattrades. Yngsta tillskottet i familjen värmde också äntligen upp, och satt bredvid mig så fort han fick tillfälle. Tyvärr fick han inte plats i bagaget, jag hade annars tagit med honom. Kanske borde jag lämnat min fantastiska prassliga kudde, tillverkad av tillvaratagna plastpåsar i en liten blindskola, där eleverna får lära sig hantverk för självförsörjning… Vi är i alla fall väldigt glada över att vi fick tillfälle att besöka Kongo, överleva, och därtill bli så oändligt väl omhändertagna!

Här bredvid en av våra favoritbilar i Bukavu: en grön lastbil som dök upp för en vecka sedan utanför familjens port. Första dagen var det växellådan som var ute för reparation. En dag senare hela motorn. Därefter ett antal oidentifierabara stycken av bilinnanmäte. Och till sist, sista dagen – då stod den fina lastbilen där, med motorhuven stängd och tillsynes lagad! Då kändes det som rätt tid att åka hem, när inte bara vi utan även lastbilen var redo för nya äventyr…

När man själv inte styr över varken planering eller förverkligande av planer så blir det inte alltid som själv tänkt sig. Kontrollbehovet får sig en törn kan man ju lätt säga. Det kan man överleva. Ett visst mått frustration blir det förstås ibland, men det går att delvis vänja sig. Kanske är det till och med hälsosamt att i två veckor tvingas till att bara ”roll with the punches”, som man på amerikanska säger – att helt enkelt bara följa med i det som kommer, oavsett hur det blir och hur mycket man ibland behöver vänta. Hittills har vi faktiskt fått besöka och uppleva det mesta vi hade tänkt oss. Vi har bockat av ett bröllop, två städer, två sjukhus (ett stort, ett litet), sett några alldeles nyfödda kongoleser, åkt över ett stort vatten utan missöden, sett flertalet kyrkor, hälsat på ett otal pastorer, besökt två radiostationer och ett universitet, och förstås umgåtts med vänner. Nu återstår ett besök på marknaden, ett kongolesiskt och ett icke-kongolesiskt julfirande, och en middag hos folk vi knappt känner. I det stora hela en framgång alltså.

Bland det mindre planerade finns två punkteringar och en flytt. Vi bor nu inte längre i gästhuset vi började i, utan har hamnat i en av pastorernas gästlägenhet. Lyxigt värre! Enda nackdelen är bristen på internet i huset. Men det är sannerligen en mindre brist. Vi läste i höstas en artikel i DN där en familj intervjuades om sina internetvanor, och fadern menade att Internet är lika viktigt som vatten. Så talar en människa som aldrig upplevt brist på vatten! Här är vatten något av en bristvara (om man inte räknar med sjön, alla floder och skyfallet inatt). Åtminstone ur kranar kommer det sällan något vatten, varför man oftast har en stor bytta med vatten i badrummet för både dusch, handtvätt och spolning. Just nu börjar det sina, så vi får se hur vi ska få tag på mer…

Men bland alla saker som vi inte riktigt kan styra över här ett svårare att handskas med än de andra. Mat! Åtminstone för mig som är en notorisk småätare (fråga bara min tandläkaren som försökt ringa mig flera gånger under vistelsen här). De långa resorna har man ju kunnat ställa in sig på att uppleva viss hunger. Efter liten frukost och lång resa brukar man i alla fall till sist komma fram, och då har antingen en restaurang eller Mama Suzana lagat en kunglig måltid. Men som jag nämnt tidigare så har samma mönster upprepats även under de mer vardagliga dagarna. Liten frukost, turer på staden, och bortåt eftermiddagen en kunglig måltid hos vår värdfamilj. Alltid efter 14, oftast bortåt 15-16. Vid det laget har energinivåerna sjunkit betänkligt, särskilt när man inte fått förmiddagsfika. Men människokroppen är seg (även den bortskämda kroppen) och man kommer ofta över den akuta tröskeln och överlever till lunchmiddagen. Problemet är väl bara att man också då äter som om man varit utsvulten hela dagen. Resten av kvällen rullar man runt som en boll, eftersom man förstås förätit sig på kött, kålsallad med majonnäs, ris, makaroner, matbanan, fisk, köttbullar, morotssallad, ugali, potatis och kyckling. Något kvällsmål orkar man inte med efter den behandlingen. Möjligen en kopp pulverkaffe och en banan. Så har det varit i några dagar nu. Men i och med flytten är det nya bullar som gäller. Detta hus bjuder inte bara på husrum. De bjuder även på tre mål om dagen. Och inga dieträtter heller. Det är mat nog för en större familj varje gång, och även om jag här kallas Maman (något att vänja sig vid när man blivit gift), så är vi ändå bara två som äter. Avokadoträdet vi bor under bjuder på avokados i papayastorlek och mandarinerna är som apelsiner. Och vi jäser av all mat. Daniel är duktigare på att äta för sina behov. Själv har jag aldrig kunnat begränsa mig, särskilt när det gäller god mat. För övrigt har jag svårt med att inte äta upp allt man bjuds på. Jag försöker att komma ihåg att det inte vi äter brukar gå tillbaks till värdfamiljerna. Och här är värdfamiljerna stora – min kongolesiska familj har till exempel utökats med två kusiner. Här är man inte lika nogräknad med vem som hör till kärnfamiljen eller inte.

Som ni förstår går det ingen nöd på oss, nu heller. Även om våra magar klagar lite på oförutsägbarheten i dieten. Men som mamma sa i ett sms: ”Ni svälter i alla fall inte ihjäl!”.

Ja, nu har resans främsta mål uppnåtts – min kongolesiska syster har blivit Madame. Det var väldigt speciellt att få vara med, även om baken efter ett tag bedövades och även om hungern var ganska stor när vi väl fick mat på lördagen. Många element i bröllopsfirandet var ovana för oss, och andra var väldigt självklara. Det korta och koncisa vigseltalet från en av pastorerna handlade om att det finns en tid för allt. Allt sker i sin tid, och det är Guds tid. Här tar saker mycket tid, och ibland kan det kännas ineffektivt och ja, tidsödande. Å andra sidan finns här alltid för varandra. Att hälsa på någon är inte ett avbrott i vardagen, det är ett viktigt inslag och prioriteras varje gång.

Ett fint exempel var vi med om igår, söndag, när vi träffade pastor Mabutwa, som leder radioarbetet i Goma. Vi förde samtal på hans kontor och var på väg ut, när bud kom om en lyssnare som kommit på besök. Mabutwa bad så mycket om ursäkt, men hans besökare ville ”laga sitt liv”. Sådana besök låter man inte vänta, och pastorn tog sin bibel och gick iväg en stund. Han kom tillbaka, rörd själv över den livshistoria han fått höra, och den man som genom att lyssna på de kristna programmen på radion kommit fram till att han behövde en ändring i sitt liv. Hur många av oss får vara med om sådant varje gång man kommer till kontoret?

Livet för kongoleser är inte helt enkelt. Men vi har mött många som fortsätter att verka för sina medmänniskors bästa, även när förutsättningarna är emot dem. Be gärna för Mabutwa och hans team i Goma!

Nu återstår en vecka här i Bukavu, dit vi kom idag vid lunchtid. Denna gång med rena lyxbåten. Vi hade en egen soffgrupp att sova i, och fick till och med läsk och bröd att snaska i oss! Jag blir glad för varje måltid vi får, eftersom man här oftast äter två rejäla måltider om dagen och inget däremellan. Själv brukar jag äta lite hela tiden, så det är en omställning kan man säga.

Några julkänslor kan vi inte rapportera in, men vi får se om de sjunger julsånger på söndag när jul firas här. Nu gnäller det en riktigt hes get här utanför gästrumsfönstret, och det hjälper inte heller. För det var väl fåraherdar som änglarna visade sig för?

Nu är vi i Goma! Inte något direkt turistfälla, men trivsamt i alla fall. Två vulkaner på ena sidan, en stor sjö på andra, och så gerilla- och gorillaskogar på de återstående. Man kan gott säga att det här hörnet av Kongo har sina utmaningar. Vägarna är minst lika dåliga som i Bukavu, med skillnaden att de till stor del består av lavasten.

Vi har alltså lyckats ta oss över Kivusjön, en sjö som tydligen härbärgerar stora mängder koldioxid som riskerar att när som helst explodera. Vår färd var lugn, knappt en krusning på vattenytan. Däremot skallrade högtalarna betänkligt till den tv som var upphängd i 2:a klass, där vi satt inklämda mellan tanter och bagage. Men vi hade numrerade säten och det cirkulerade flytvästar överallt, så beaktat hur det kan vara på afrikanska farvatten så var det en helt acceptabel färd. Dock var det lite väl långt, dryga 6 timmar, och så var det en besvikelse att DVD:n som visade avsnitt efter avsnitt av serien 24 stannade av efter 3,5 avsnitt. Hur ska vi nu få veta vad som hände med Jack Bauer?

Äntligen så fick vi också träffa min vän Suzana. Inte en lång stund, eftersom hon bor hos sina blivande svärföräldrar och vi bor på hotell en bit bort. Att ingå äktenskap omgärdas också av en del ceremonier och traditioner som vi inte är vana vid, som till exempel äktenskapsskola veckan innan bröllop, och att bruden inte får gå ut hur som helst. Vi har inte lyckats klura ut alla detaljer kring kongolesiska bröllop än, men med tanke på en del märkliga svenska traditioner (möhippor, till exempel) så finns det nog mycket att lära sig. Nu fick bruden i alla fall äntligen sin klänning, för det var vad vi hade med oss till henne – min egen och Barbros. Även om en söm på min hade gått upp så skulle det nog gå att tråckla ihop en klänning av två, om inte annat. Själv vet jag inte om jag hade klarat av att få min brudklänning två dagar innan bröllopet, men för Suzana var det viktigt att få låna min, och tidigare än så gick det inte.

Idag var det då dags för det civila bröllopet, hos borgmästaren. På kommunhusets trappa satt borgmästaren och en assistent, och på gården var stolar uppställda för tre brudpar och släkt och vänner. Alla tre paren fick sina namn och härkomster upplästa av assistenten, varpå borgmästaren sedan höll ett slags vigseltal om rättigheter och skyldigheter i ett äktenskap. De unga paren fick säga sitt ”oui”, byta ringar och ge varandra en puss, under mycket jubel och ululerande. Sen skulle det skrivas under på äktenskapsbevisen, och därefter fick halva släkten för varje brudpar skriva under något också. Vi är inte helt säkra på vad. Men, nu var de i alla fall lagligt gifta, men om jag förstod min franska rätt så skulle de ändå betraktas som ogifta fram till den kyrkliga ceremonin. Ja, det är inte lätt med språk varje gång. Imorgon får vi se hur kyrkbröllopet ser ut i alla fall!

Två iakttagelser från de senaste dagarna:

1. Det är inte bara vi som tycker att vissa saker här är knepiga. Både Kisose och Mama Suzana tyckte att båtfärden över sjön var förskräckligt jobbig. Och det är inte bara vi som tycker att en del namn är svåra att uttala – vigselassistenten stakade sig igenom var och en av de meningslånga namnen på alla tre brudparen.

2. Man måste göra saker när det går, inte när det behövs. Som att duscha när det finns vatten, ladda telefoner när det finns el, gå på toa när det finns toa.