När jag handlade ljus med Banglabokstäver på i Dhaka i februari sa min franska kvinnliga kollega, att det var typiskt svenskt. ”Jaså?” sa jag, men det är ju förstås så hos oss i Norden, att mörkret är så påtagligt halva året att uppskattandet av stearinljus förmodligen kommer med generna vid det här laget.

Även om många tycker mörkret är jobbigt så tycker nog jag att mörkret har sin charm. Vi kan tända ljusen, krypa upp i soffan och mysa en stund. Och när vi myst färdigt så kan vi släcka ljusen och tända lampan istället. Men just nu är stearinljus är den enda källan till belysning så då börjar jag fråga mig lite grann vad jag ska göra när jag tröttnat på att sitta här och mysa själv i soffan.

Jag har redan tappat räkningen på hur många strömavbrott det varit under de tio dagarna jag varit här. Det har visserligen inte varit i närheten av upplevelsen 2006 då ransonering kombinerades med generatorhaveri. Men likaväl så är strömavbrott något man väldigt snabbt vänjer sig vid att vara utan i Norden.

Och eftersom ingen ström medför inget Internet får vi väl se när jag lyckas publicera detta.

Minnet är ju en intressant sak. I förrgår, när jag var ute på en promenad, kunde för mitt liv inte komma ihåg hur man hälsar på kimasai. Några minuter senare möter jag en gammal vän, tillika massaj, som hälsar och direkt ploppar vad jag ska svara upp. Idag är jag på gudstjänst och just nu dök på samma sätt ordet ”kelele” upp i huvudet.

Kelele betyder oväsen ungefär. Jag tror jag har något allmänt emot predikanter som skriker ut sitt budskap. Budskapets kvalitet höjs ju inte bara för att man höjer rösten. Visst kan det finnas retoriska poäng med att variera rösten, men i dagens predikan höjde predikanten rösten under den första minuten och sänkte den först nu, 56 minuter senare, så jag tror att eventuell taktisk retorik gick förlorad.

Till saken hör också att jag i normala fall nätt och jämnt kan hänga med på en predikan på swahili. Med en predikant och ljudanläggning på maxvolym, och lite lagom distorsion så uppfattar jag ungefär sista ordet i varje mening.

Eftersom jag ska följa med nämnda massaj hem på lunch efter gudstjänsten så kan jag inte heller gå härifrån. Något jag annars gjort flera gånger då denna predikant var på besök medan jag bodde här.

Man kan väl lugnt konstatera att detta inte har varit den mest givande timmen jag tillbringat i en kyrka. För att citerat Dogbert känns det lite grann som att sticka en tröja åt en död ekorre.

Det är väl som de säger – den som reser har alltid något att berätta. Eller kanske är det den som är hemma som inget har att berätta. Eller är det så att när man är ensam har man inget bättre för sig än att berätta. Hursomhelst så verkar det inte bli mycket skrivet när jag är hemma. I bästa fall blir det lite bilder. Men när jag är ute och far i världen ensam så verkar det bli lite tid för att få ihop ett stycke text eller två.

Jag är tillbaka på den plats som varit mitt hem under tre år. Habari Maalum, Arusha, Tanzania. Det fyra och ett halvt år sedan jag flyttade härifrån och tre år sedan jag senaste var här, så jag undrade lite hur det skulle bli: Vad är nytt, vad minns man, vad har man glömt? Så här är en summering efter en nattlig resa från flygplatsen och en första dag här.

• Nytt: Det finns nya bumps (farthinder) i samhället närmast utanför Arusha åt Moshihållet.
• Glömt: Vad namnet är på samhället närmast utanför Arusha åt Moshihållet.
• Nytt: Arusha har fått sitt andra trafikljus.
• Glömt: Hur fantastisk stjärnhimmeln är när man inte har så mycket artificiell belysning.
• Nytt: Vägen mellan Arusha och Habari Maalum alternerar mellan att vara ny bred asfaltsväg och att vara ett grustag.
• Minns: Efter en liten påminnelse precis hur Ibisar låter.
• Glömt: Vilken bra tid det är att besöka Arusha i maj. Lagom varmt, grönt och fint, inget damm och mest sol.
• Minns: Det mesta är sig likt. Frukten smakar som den ska. Människorna är bekanta. Den lilla swahili jag kunnat finns där någonstans. Problemen är många men Gud är god.

Sitter och tittar på Bangladeshs andra match i cricket-VM. Irland står för motståndet och just nu är utgången oviss. Om det innebär att det är spännande? Absolut inte! Även om det säkert finns miljontals Bangladeshier som inte håller med mig. Just nu kretsar väldigt mycket i Bangladesh kring cricket och företagen gör, som synes, allt vad de kan för att göra pengar på evenemanget.

För alla som inte riktigt förstått hur cricket går till kommer här en förklaring, som engelsmännen brukar förklara det för utomstående.

You have two sides, one out in the field and one in. Each man that's in the side that's in goes out, and when he's out he comes in and the next man goes in until  he's out. When they are all out, the side that's out comes in and the side that's been in goes out and tries to get those coming in, out. Sometimes you get men still in and not out.

When a man goes out to go in, the men who are out try to get him out, and when he is out he goes in and the next man in goes out and goes in. There are two men called umpires who stay out all the time and they decide when the men who are in are out. When both sides have been in and all the men have been out, and both sides have been out twice after all the men have been in, including those who are not out, that is the end of the game!  

Visst är varje land och varje stad är unik! Men vore det inte för människors asiatiska utseende så känns det som att väldigt mycket av Dhaka lika gärna skulle kunna passa in i en storstad någonstans i Afrika eller i Sydamerika. Tutande trafikkaos på dåliga gator, palmer, bouganvilla och hibiskus, femstjärniga hotell blandade med småaffärer och bilverkstäder, myggor och näten för att skydda sig mot dem, färgglatt klädda kvinnor, ödlorna som kryper på väggarna i den romantiska lysrörsbelysningen och så den exotiska röda marmeladen.

Familjen röda marmelader finns i många underarter och är spridd över hela världen. Det som förenar dem alla är att de är röda (därav namnet) samt att de, i motsats till vad etiketten kanske säger, smakmässigt inte går att spåra till frukt eller bär. Orsaken till detta är helt enkelt att frukt- och bärmixen kommer långt ner på listan bland ingredienser, först på sjunde plats för exemplaret på bilden.

Det är på frukostbord på gästhus och enklare hotell som det är lättast att få syn på den röda marmeladen. Där verkar den generellt trivas allra bäst i närheten av vitt, intetsägande, rostat bröd.

Den röda marmeladen finns mig veterligen inte i Sverige, förmodligen just på grund av dess ovan beskrivna innehållsmässiga särdrag. Arten kan därför upplevas som exotisk för oss svenskar. Detta kan dock leda till en viss besvikelsen då man inser att släktet inte är ett dugg mer spännande än färgat socker. 

En flygresa på sju timmar är bättre än två resor på fyra plus tre timmar. Det är en av slutsatserna av det senaste dygnet. Åtminstone när resan sker över någon form av natt. Resan från Istanbul till Dhaka innehöll ett ”tekniskt stopp” som det står när man bokar. Just när jag somnat till då var det dags att landa. Karachi, Pakistan, stod för sceneriet och 90 procent av passagerarna gick av samtidigt. Att Karachi är hem för PIA var en klen tröst i sammanhanget.

Men bortsett från den otillfredsställande sömnen gick allt som det skulle. Jag blev hämtad av en kollega och skjutsad till ett gästhus. Det var ganska disigt men jag hann inte påpeka det innan jag fick höra att det är ju helg idag så idag är det väldigt lite trafik och därför nästan inga föroreningar alls i luften. Just det!

Det som verkligen ligger i luften är cricket. Det är nämligen VM i cricket här. Cricket är en sport som inte bara är svår att förstå utan också är ohyggligt långtråkigt att titta på. Men som vid alla stora evenemang (och detta är stort) så poleras stan upp. Bussarna har målats om säger min kollega. Och när vi sitter fast i trafikkaoset, på väg för att förse mig med föda, så ser vi för dagen nyavtäckta statyer med fem-sex gyllene cricketspelare. Men det hade varit snyggare om de varit gröna säger vår chaufför. Grönt och rött är ju landets färger.

Luften är annars runt 40 grader varmare än i Väsby just nu. Enligt SMHI ska temperaturen här sjunka till natten, men risken verkar överhängande att jag, som några gånger tidigare, ställs inför valet mellan ett tröskverk till AC, en surrande fläkt och svett. Det lutar just nu åt mittenalternativet tror jag, för det är ju ändå inte så hett.

Efter nattens dåliga sömn borde det inte vara så svårt att sova. Jag har precis gått en promenad runt de spelplaner som ligger precis utanför gästhuset, där pojkar och män och någon enstaka tjej sportade för fullt. Nu är den disiga solen snart borta och jag sitter och funderar på hur jag ska hålla ögon öppna i ytterligare 45 minuter tills det blir kvällsmat.

Jag har flyttat. Sist jag flyttade längre än tvärs över Mjölby så använde jag den här sidan för att rapportera underligheter och annorlunda saker på den nya bostadsorten till alla er som befann er någon annanstans. Varför inte göra samma sak denna gång?

Sedan juni är jag folkbokförd i Upplands Väsby. (Och det är faktiskt första gången i mitt liv som jag är folkbokförd på en adress utanför Mjölby kommun.) Väsby räknas enligt SCB in i Storstockholm. Och här passerar Storstockholms lokaltrafik så det måste ju vara rätt. Stockholm är Sveriges största stad. Ergo, Upplands Väsby är en del av en stor stad.

Men Väsby är inte en stor stad. Väsby är landet och vildmark. Ett par hundra meter från vår lägenhet går skotsk höglandsboskap på en äng och på nyheterna säger de att vargen bara är några kilometrar bort. Utsikten från vår balkong är skog, träd, träd och skog. Och i helgen när vi avnjöt en lunch på nämnda balkong dyker två havsörnar upp. Tyvärr hann de segla en bra bit uppåt innan jag fick tag på kameran.

Det är enligt min reselogg sjätte gången jag är på Cypern. Och jag är inte ens särskilt förtjust i ön. Kanske är det så att Cypern inte är tillräckligt långt bort för att små irritationsmoment som vattenbrist, bilar som fyller trottoarerna och att man inte får spola ner toalettpapper i toaletten, att framstå som exotiska. Kanske är det den allmänna svenska uppfattningen att Cypern är ett turistmål och jag är aldrig här av den anledningen. Kanske är det något helt annat.

Efter en intensiv jobbvecka i Larnaca kom i alla fall igår familjen Anderås med gäster och hämtade mig. Vi passerade världens enda delade huvudstad och tog oss till nordsidan av ön där vi besökte Saint Hilarion Castle. Borgen ligger uppe på en bergstopp och det var många trappsteg som skulle passeras innan vi tagit oss upp till 732 meters höjd och kunde njuta av utsikten.

Idag är det en ganska lugn dag i Limassol på sydkusten. Imorgon blir det möten här innan jobbet fortsätter i Larnaca veckan ut.

Gick ur sängen 4.15 i morse för att vara på Arlanda ungefär en timme senare. De ganska få timmarna med sömn gör att man mest går på rutin. Men genom tröttheten så uppfattar man ändå en del människor runt omkring. Människor som verkar glada över att vara där. Det påminner mig om att det fanns en tid då att flyga var spännande, roligt och speciellt. Nu är det bokstavligen bara en dag på jobbet.

Fast det är klart att det hänger på vad man åker till också. Att åka på två veckors semester väcker förhoppningsvis en annan förväntan än att åka någonstans två veckor som man vet kommer innebära jobb, jobb, jobb, även om man har ett jobb som man tycker om.

Men jag ska inte klaga. Jag fick lite kompensation för morgonens tidiga uppstigande då jag tillbringade ett par timmar i eftermiddag i shorts och t-shirt i solskenet på en segelbåt i Larnacas hamn. Båten saknar för närvarande motor så det var mest utstädning av olja som gällde. Vi får väl se om det blir någon mer tid i solen. Även om det inte är därför jag är här så vore det trevligt. Som nordbo i maj är man ju ganska svältfödd på den varan.

…and what have you done? Tjatiga John upprepar sin fråga nu igen men får mig att fundera på vad jag gjort. Jo, jag har besökt 7 länder (varav 3 "nya") och tagit ungefär 3000 fotografier med min kamera. Jag har läst 13 böcker (det lägsta sedan 2006) och har flugit 31 flygturer (nytt rekord).

Men livet är ju inte bara siffror. Nä, andra upplevelser under 2009 har också varit att bli attackerad av fåglar när man cyklar, att uppleva dimma av sand, att bränna sig på kallvattenkranen, att ha en toalett i garaget och att förlova sig. Och det är inget av detta som lockar att uppleva igen.

Mitt nyårslöfte? Att inte flyga tre gånger till Australien i år. Borde klara det…