Idag skulle Anni fyllt två år. Två år. Idag planterade vi blomlökar vid graven. Vi får se om det som fanns på påsarna hittar upp framåt våren. Idag tog vi bort korset av vedträn som stått där 648 dagar. Väder och vind har till slut tagit ut sin rätt. Vi satte dit en ny lykta istället.
I vagnen intill låg Livia, som om två veckor blir ett halvår. På sex månader har allting ändrats, och ändå inte. Livet har sedan påsk ockuperat all tid och allt utrymme det kommit åt, men sorgen och döden finns fortfarande där hela tiden. Inte lika påtagligt, men det räcker fortfarande med ett par toner ur introt på vissa sånger för att tårarna ska komma. Musik verkar ha en särskild koppling till minnet, och in i vårt innersta.
Att den som länge sörjt en älskad livskamrat en morgon vaknar och känner en liten rännil av lycka över pelargonen på fönsterbrädan, innebär inte för ett ögonblick att man sörjt färdigt. Att man måste gå ut från den uppsluppna festen för att gråta en skvätt betyder inte att glädjen därinne var konstlad. Lycka och sorg delar bostad i bröstet. Hyreskontraktet är livslångt. (Tomas Sjödin, Reservkraft)