Så har jag klarat av min första vecka som busspendlare i Australien. Förutom en del märkligheter, som att man bara använder dörren framme hos föraren oavsett hur många dörrar det finns och hur många som ska av, så fungerar det mesta som kollektivtrafik i sådana här länder brukar fungera. Men det är helt tydligt att det bara är udda figurer som åker buss. Så jag känner mig fullständigt hemma.
För i det här landet är det bilkultur som gäller. Alla som har möjlighet verkar undvika bussarna. Det innebär att passagerarna består av 14-åringar med skateboard, 84-åringar med rollatorer och 44-åringar med framskärmar (från/till bilen som antas vara på verkstad). Ja, jag har sett alla tre den här veckan.
Att man förutsätts åka bil gör att samhällena inte är anpassade till gångare och cyklister. Ofta finns det bara gång- och cykelbana på ena sidan av gatan och inte sällan slutar de som bilden här intill visar. Det är också lite oklart var man ska cykla, på gatan med bilarna eller på den smala trottoaren med gångarna. Min taktik är att hålla till där det för stunden är minst trafik.
Gatubelysning är ett annat område de inte riktigt har fått till. Svaga lampor och långt mellan dem är det, men fördelen är ju att man ser stjärnorna så mycket bättre.
Fast den största bristen i trafikhänseende, trots denna bilfokuserade kultur, är naturligtvis att det inte finns någon som helst tillgång på bilar från Ahlgrens!