Daniel Antonsson

I helgen åkte vi som jag sa tidigare norrut. ”Vi” visade sig vara jag, Roger, Marcus och Jonathan och ”norrut” innebar fem timmars bilresa till samhället Sokodé. Vägen bjöd på asfalt med hål och mellan hålen trängdes vi med lastbilar, minibussar och inte minst dödsföraktande motorcyklister.

Togo är grönt. Om det bara är såhär års eller alltid får andra uttala sig om, men grönt är det. Luftfuktigheten i Sokodé var markant mindre än vid kusten och klimatet påminde mig tydligt om mitt första besök i Afrika, Tazengwa 1999.

Efter en fem timmars hemresa blev det ytterligare ett par dagar på kontoret i Lomé. Jag brukar nog tycka att jag har ganska bra lokalsinne, men efter över 10 resor mellan hotellet och kontoret har jag fortfarande ingen chans att hitta hela vägen. Det är hur många svängar som helst på små sandiga gator som ser ungefär likadana ut. Jag skyller på att rutten också varierar med trafik, väder och vägarbeten.

Igår (tisdag) närmade sig hemfärden men hade det enbart berott på mig hade jag alltså aldrig kommit till flygplatsen, för vägen dit var minst lika krånglig. Väl på Lomés flygplats är det så dags att försöka lämna landet. En procedur som visade sig vara ytterst välkontrollerad.

• Det börjar utanför flygplatsen med kontroll av pass och färdplan.
• Innanför dörrarna vill de röntga allt bagage och dirigerar mig igenom metalldetektorbågen.
• Så är det dags för incheckning och de vill naturligtvis se mitt pass.
• Vid disken intill fyller man i formuläret för utresa (samma som vid inresa) och innan man får går därifrån kontrollerar en man att man fyllt i det.
• Immigrationsmyndigheten är nästa instans med kontroll av boardingkort, pass och utreseformulär.
• Nästa steg är att röntga handbagaget och att gå igenom en ny metalldetektorbåge.
• Jag har nu kommit fram till ingången till väntsalen där en ny kontroll av boardingkortet sker.
• Innan jag får komma in i väntsalen söker personalen igenom allt bagage för hand och jag får passera igenom dagens tredje metalldetektor.
• Så är det dags för boarding och en kontroll av boardingkortet när jag går ut till bussen.
• Ut ur bussen och ny kontroll av boardingkortet vid trappan som leder upp till flygplanet.
• Slutligen ytterligare en kontroll av mitt boardingkort vid ingången till planet.

Det är inte utan att man tycker de kunde minskat kontrollen något här och lagt lite mer möda på att kontrollera Lomés armada av motorcyklister. Det hade sparat kötid, både på flygplatsen och i trafiken.

Dags för en uppdatering från Togos huvudstad Lomé. Landade här i söndags efter en två långfilmer lång flygning från Paris. Jag gick lite nervös ur planet. Det är alltid lite nervöst när man ska korsa landsgränser, tycker jag. De där tjänstmännen har så stor makt och har de vaknat på fel sida kan de bara säga ”nej” och så släpper de inte in mig.

Det har i och för sig aldrig hänt hittills, men vetskapen om hur mycket som kan strula gör att känslan ändå finns där. Det hjälper naturligtvis inte till att hamna på en okänd flygplats, med okända rutiner för att få visum och framför allt med människor som inte förstår något språk som jag talar. Nervositeten blir inte heller bättre när en efter en får tillbaka pass med visum och jag står ensam kvar med några arga afrikanska tanter. Men till slut så blev även jag uppropad och fick mitt pass som nu innehöll en hel sida med nya stämplar och klistermärken.

Togo är fuktigt. Det har jag hört av mina vänner som bott här. Exakt hur fuktigt började gå upp för mig när displayen på telefonen immade igen medan jag stod och väntade på mitt visum. Togo är inte extremt varmt. Men tillräckligt varmt. Fast mest fuktigt.

Så vad gör jag då här? Jo jag har i tre dagar stått och via en nigeriansk tolk undervisat sju-åtta personer från Togo, Sierra Leone och Burkina Faso i hur man använder det förnämliga datasystem som jag jobbar med. Imorgon ska vi diskutera konfiguration och anpassningar. Sedan tar vi en kortkurs i webbens grunder. Fast över helgen ska vi åka norrut. Vilka ”vi” är, vad "norrut" innebär, vad vi ska göra där och när vi kommer tillbaka återstår att se.

Att shopping är stort i Singapore hade jag förstått på förhand men att det skulle finnas SÅ många shoppinggallerior trodde jag inte. De fanns överallt! Mina inköp inskränktes till Simlim Square, ett köpcentrum med bara elektronikaffärer, där jag efter oavsiktligt prutande köpte ett piratbatteri och ett minneskort till kameran. Jag lyckades dock bara pruta ner ett polfilter till precis under svenska priser och då vägde returmöjligheter tyngre så det blev inga fler inköp.

Det australiensiska klädmärket Billabong hade affärer både i Australien och i Singapore. De har på sina produkter börjat skriva sitt namn Billabøng. Förmodligen var det någon designer som tyckte att det såg coolt ut men för oss nordbor kan uttydningen bara bli Billaböng och det kan man ju inte ha på tröjan. Så inte heller där blev det några inköp.

Som många storstäder har Singapore en väl fungerande kollektivtrafik med tunnelbanor och bussar. Ett problem var att man inte så sällan hamnade i en galleria på väg upp ur tunnelbanan. Problemet bestod i att hitta ut därifrån. Är vi i marknivå? Ska vi upp eller ner? Var är utgången? På det viset är bussarna bättre. En eftermiddag åkte vi buss på lite måfå. Ett rätt skönt sätt att se stan. Plötsligt upptäckte vi att hela bussen är tom och att det bara är vi kvar. Lyckligtvis hade vi inte hamnat längre bort än att det fanns en tunnelbana som kunde ta oss tillbaka.

Förutom att inte shoppa fokuserades våra aktiviteter till orkidéer och fåglar. Orkidéerna höll till i orkidéträdgården i den botaniska trädgården. Jag kan väl knappast hävda att jag är någon blomfantast men orkidéer i den mängd och variation som erbjöds här var väl värd entréavgiften på 30 kr. Fåglarna bodde i Jurong Bird Park och några bjöd på show. Fascinerande vad det går att lära fåglar. En del fåglar satt i burar vilket inte kändes jättekul. Andra hölls under jättelika nät där det största förutom skog även inrymde ett 30 meter högt vattenfall.

Den avslutande dagen åkte vi en tur på floden och därmed var besöket över. Intrycken av Singapore som stad är välorganiserad och trevlig men bortsett från shoppingen inte särskilt utstickande. Men det behöver ju inte vara en dålig egenskap.

Efter drygt två veckor i Maroochydore går vår vistelse här mot sitt slut. Sunshine coast som kusten här kallas är ett ställe dit många åker på semester eller flyttar till som pensionärer. Vi har bott i en onödigt stor semesterlägenhet med utsikt över pelikanerna i Maroochy River och på gångavstånd till havsstranden. Nu spelar ju inget av det någon större roll när regnet öser ner, vilket det gjort de flesta dagarna, eller när man som jag suttit inne på ett kontor.

Det är ju inte alltid lätt att komma till rätta i en obekant lägenhet. Det tog oss till exempel tio dagar innan vi förstod hur vi skulle slå på och av lamporna under köksskåpen. Fram till dess tändes de och släcktes de lite som de själva ville, men jag konstaterade att det gick att släcka dem om man drog hysteriskt i reglagen som kontrollerar köksfläkten och fläktbelysningen en stund. Jo, det luktar elfel lång väg och kanske förklaringen till att de renoverar lägenheten under vår efter brand. Hur man gjorde? Jo man tryckte på den runda platta som såg ut som en trasig spotlight.

I lägenheten har vi också haft en stor tv med rätt många kanaler. Eftersom vi inte har någon tv hemma så är det lite av en ny upplevelse för oss. Inte minst undrar vi om det är lika mycket reklam på svensk tv och hur folk i så fall står ut. Men med många kanaler finns det ofta något annat intressant att se när det är reklam på en. En kväll försökte vi exempelvis se Friends, How I met your mother, mitt favoritprogram Talkin’ ’bout your generation och den nya favoriten Who’s line is it anyway samtidigt. Ganska stressande!

Australiensarna är generellt ett trevligt folk. Expediterna i affärerna frågar hur dagen varit och säger ibland saker som vi inte förstår, men trevliga är de. Och de flesta säger det dessutom på ett naturligt sätt utan att vara överdrivet inställsamma. Australiensarna verkar också vara avslappnade och ha distans till saker och ting. En medarbetare på kontoret där jag tillbringat veckorna berättade med ett stort leende att det senaste skyfallet orsakat ett vattenfall i hans vardagsrum. Skulle du kunna tagit det med ett leende på läpparna? Igår var vi i Mooloolabah (de har en förkärlek för märkliga namn) och såg ett brudfölje där samtliga hade vita flipp-flopp på fötterna. Säger också något om hur det är här.

För oroliga läsare kan jag meddela att den försvunna väskan från förra resan kom fram till slut. Nu är nästa anhalt Singapore så vi får väl se om väskorna följer med dit.

I Dubai hittade jag min resväska stående vid ett helt annat bagageband än där den skulle komma. På Zanzibar fick jag klättra in i bagageutrymmet på flygplanet för att förhindra att min väska fortsatte till Sydafrika. Men varje gång efter de 140 flygresor jag gjort så har väskorna på något sätt funnits där vid slutdestinationen. Förr kändes det alltid som väskorna kom bland de sista, i de fall då de kommit på bagageband. På sista tiden har det känts som de kommit fortare. Förmodligen är det jag som har ändrats mer än bagagehanteringen.

Flygresorna 141, 142 och 143 tog oss planenligt från Kilimanjaro via Nairobi och Amsterdam till Arlanda där vi landade igår. Jämfört med utresan för en månad sedan gick detta som på räls. Flygplanen gick och kom precis som KLM ombokat. Vid bagagebandet på Arlanda kom först de två hårda resväskorna. I det andra lasset kom efter en stund den blå sportbagen märkt ”Väsby OK”, inköpt på Skopans secondhand för att lämnas i Afrika men som visat sig vara så bra att den fick följa med hela vägen hem igen. Men den nyinköpta grälla plastkassen med Afrikamotiv vägrade att visa sig hur vi än väntade. Efter att ha tittat vid andra bagageband och insett att det förmodligen skulle bli svårt att kolla bagageutrymmet på flygplanet ställde vi oss i kön. Efter vårt fyra och en halv timmes köande på denna flygplats i december kändes inte dessa minuter särskilt långa.

Nu efter ytterligare ett och ett halvt dygn väntar vi fortfarande på besked på frågan om vad jag ska lägga till min erfarenhet: försenat bagage eller förlorat bagage.

Det vore fel att säga att vi inte är något lättade att ha lämnat Kongo. Vi har blivit så väl omhändertagna av alla vi mött så det har ingenting med det att göra. Men vi är nog helt enkelt inte riktigt vana vid den koncentration av militärer, poliser, FN-soldater och vapen som Kongo bjuder på.

Varken i Goma eller i Bukavu har vi inte sett någon form av oroligheter. Vi läste dock i nyheterna att en by inte så långt utanför Bukavu häromdagen blev attackerad av en rebellgrupp. Vid besöket på Panzisjukhuset såg vi också några av alla våldtagna kvinnor, offer i denna konflikt som varken verkar ha lösning eller slut.

Så har vi den politiska situationen. Alla observatörer är eniga om att tveksamheterna i samband med valet i november var stora. I efterdyningarna av valet har Kongo nu två presidenter. En som svurits in officiellt vid en ceremoni där den ende närvarande statschefen var Mugabe. En annan som mer eller mindre svurit in sig själv. Jag vet inte vilket som är bäst men jag har svårt att se att någon av presidenterna skulle ha kapacitet att få det här landet att ta något större steg framåt.

Kongo är ett land där mångt och mycket inte fungerar ur statsperspektiv. Men det fascinerande är att mitt i detta land fungerar kyrkorna. Kyrkorna har en administration och struktur som fungerar för att driva sjukhus, dispensärer, apotek, boklådor, grundskolor, universitet, blindskolor och mer därtill. Bara att CEPAC, det svenskgrundade pingstsamfundet i Kongo, har 800 000 medlemmar, 1 200 skolor och 25 bibelskolor får ju en att fundera lite på vad vi gör i våra svenska kyrkor.

När jag för första gången besökte Kongo under några timmar för sju år sedan var det bestående bilden av näthinnan den kraft och framtidstro som folket här hade. Att trots vulkanutbrott, krig, olyckor och motgångar inte bara ge upp, vilket hade känts naturligt när man hör vissas berättelser, utan att resa sig, ta ut riktningen mot framtiden och gå. Bilden idag, efter ytterligare två veckor i Kongo, är precis densamma. De reser sig, tar ut riktningen mot framtiden och går.

Efter att ha firat en mycket svenskare jul än förväntat och sedan firat en kongolesisk jul ungefär som förväntat så var det idag dags för oss att lämna Kongo och ta oss in i Rwanda.

Rwanda är på en rad punkter annorlunda jämfört med Kongo och många andra länder också för övrigt. Man har till exempel sedan några år förbud mot plastpåsar. Det innebär att de grälla plastpåsar som skräpar ner stora delar av Afrika inte längre existerar här. Det innebär följaktligen att alla inköp packas i papperspåsar. Jag är ganska säker på att syftet med genomsökningen av allt vårt bagage vid gränsövergången i första hand var plastpåsar. I andra hand vapen och narkotika.

Så långt var det inga problem. Vi lämnade plastpåsarna bakom oss fick plats i en buss som tog oss några kilometer från själva gränsen till staden Cyangugu på Rwandasidan. Där fick vi byta buss, men det annonserades att vi skulle få behålla våra platser i bussen som inte skulle avgå 8.30 utan 9.00. När det började närma sig avgång kom andra passagerare som hade våra platser. Ett mindre, om än högljutt, kaos utbröt som slutade med att vi, tillsammans med våra kongolesiska värdar och ett antal andra passagerare lämnade bussen och fick pengarna tillbaka. Ett nytt bussbolag uppsöktes. Vi packade in våra grejor i buss nummer tre för dagen och väntade på avgång. Efter drygt en timme så var det dags för byte till buss nummer fyra. Varför orkade vi inte ens fundera på vid det här laget. Vi hade alltså fortfarande inte lämnat Cyangugu.

11.15 rullade vi äntligen iväg mot Kigali för att ganska snart upptäcka att bussen släppte in ganska stora mängder damm oavsett om sidorutorna var öppna eller ej. Eftersom första halvan av resan till stor del bestod av vägarbeten och/eller grusväg hann det bli en hel del damm. Men på det hela taget gick resan så bra den kan när man sitter i en dammfylld skumpande buss utan att kunna röra sig och efter sex timmar var vi framme i Kigali.

Resan, dammet och det faktum att det var över en vecka sedan vi hade en normal dusch (ni vet en sån där man inte öser vatten över sig från en hink) bidrog till att det var extra skönt att få spola av sig dammet i hotellets badrum. Att det inte fanns något varmvatten spelade nästan ingen roll.

”Och där ljuset är, där är det jul” sjunger Carola ur den lilla bollen till portabel högtalare. Det är julafton i Bukavu och dagen bjuder efter nattens regn på sol och värme så nog är det ljust allt. Julkänslorna däremot är begränsade. Förutom någon enstaka banderoll som annonserade om julgudstjänst finns lite här i stan som tyder på att det skulle vara jul. Imorgon ska vi på gudstjänst så vi får väl se vad det innebär i julväg.

Just nu är Pia på marknaden med mama Suzana medan jag tar det lugnt i ”vår” lägenhet. Igår beslöt sig min mage för att resolut returnera frukosten den fått. Lite allmän ohälsa och feber följde. Idag är det bättre, men det känns ändå bra att inte ha alltför långt till en toalett.

Nu har spellistan börjat om och Carola upprepar sitt budskap. Här i Bukavu skulle jag dock vilja göra en lokal anpassning: Och där ljuset är, där är det ström. Andra populära sånger här skulle kunna vara:

• Nu finns det el igen, nu finns det el igen, men elen vara ej så länge.
• Nu sinar kran i tusen hus.
• Nu är det hjul igen, nu är det hjul igen, och hjulen vara fram till punkan.
• När juldagsmorgon glimmar jag vill till toan gå.
• Hundarna, skäller i natten nu, himlarna sänker sig, men inte sömnen.
• Bered en väg för kärran, fyll grop och hyvla gupp.
• Tänd ett ljus, och låt det brinna. (Se där, en sång som man inte behöver ändra alls!)

God jul!

Fredag kväll: Inbjudan till bröllop mottas. (Ja, vi hade ju ändå tänkt gå, nu när vi hade vägarna förbi.)

Lördag kl 9: Vi hämtas och transporteras till en av tiotalet mostrar/morbröder.

10:00 Bröllopet börjar enligt inbjudan.

10:05 Vi anländer till kyrkan.

10:25 Mickarna kopplas in.

10.30 Bandet börjar stämma instrumenten.

10.35 Generatorn går igång.

10:40 Var är toaletten?

10.50 Brudgummens föräldrar anländer.

11:20 Brudparet anländer.

11:30 Brudparet går in i kyrkan till musik.

11:40 Fördansarna har satt sig, och brudparet är framme vid soffan där de sitter, vända mot församlingen. De ser allvarliga ut.

12:40 Vigseltalet börjar, efter körsånger, offergång och tantledd psalmdans till trummor.

12:50 Vigselakt med löften, ringväxling och välsignelse.

13:15 Tal av brudparets föräldrar som passar på att dra upp och presentera hela släkten, och med det menar vi hela släkten. Tydligen ett mycket viktigt element i ceremonin.

14:00 Det drar ihop sig till avslutning med bön och information om att enbart inbjudna gäster välkomnas till mottagningen som börjar exakt klockan 16.

14:10 Utdansningen börjar.

14:20 Nu är de unga tu gifta och åker mot fotograferingen. Vi åker mot vårt hotell. Får vi äta nu?

15:30 Efter lite vila dyker brudparet upp och vill bli fotograferade med oss för att sedan byta om till aftondress i vårt rum. Ingen lunch alltså.

16:00 Nu börjar mottagningen enligt inbjudan och pålysning.

16:30 Vi anländer till festlokalen och slår in presenterna utanför.

17:00 Brudparet väntar i bilen på att alla gäster ska gå in efter handtvätt utanför.

17:10 Brudföljet börjar dansa in. Vi får äran att dansa med.

17:20 Brudparet, föräldrarna och vi tar våra platser på den upphöjda scenen. Strömmen går.

18:00 Efter diverse ceremonier, som att bjuda varandra på läsk, får brudparet och vi äntligen mat. Pommes frites serveras ur badbalja, tillsammans med matbanan, kött, sallad och mandazi (friterad bulle).

18:30 Efter en mycket effektiv matutdelning till de tre hundra gästerna är vi framme vid tårtan. Fem stycken mindre tårtor som delas ut till bland annat brudparets föräldrar.

18:40 Strömmen kommer tillbaka.

18:50 En slowdance där även vi deltog (till fotografernas förtjusning) leder festen mot sitt slut.

19:00 Vi skjutsas åter till vårt hotell och önskar att brudparet får leva lyckliga i alla sina dagar

Här är lite av vad som hänt sedan sist. Vi landade planenligt i Addis Abeba. KLM hade bokat oss på en flygning som inte existerade. På det flyg som faktiskt gick till Kigali, via Entebbe, fanns inga platser. När det började närma sig avfärd fick vi platser. Vid ombordstigning visade det sig att vi inte var de enda som hade just de platserna. Efter en del kalabalik i gången blev vi till sist hänvisade till planets främre del, och platser där, så vi klagade inte så mycket trots allt. Där får även långa ben plats.

Väl framme i Kigali blev vi mötta av Marcel som leder IBRAs radioarbete där och vi fick en rundvisning av både kyrkbygge och bygge av nya samfundslokaler. Pias kongolesiska pappa Kisose dök upp en kvart efter att vi checkat in på hotell, och det helt utan tidigare planering. Så funkar det här!

Igår tisdag åkte vi buss sex timmar på serpentinvägar till gränsen till Kongo. Rwanda har fått namnet de tusen kullarnas land av en anledning. Både bussresan och gränspassagen gick precis som man önskar, utan några som helst äventyr. Aporna vi såg får vi försöka identifiera så fort vi får bättre tillgång till internet. Svarta med vitt skägg, förmodligen inte bergsgorillor.

Bukavu, där vi befinner oss nu, bjuder så långt på sporadisk tillgång på vatten och el, regnskurar, en del åska, och hundratals Landcruisers med hjälporganisationsloggor på. Vägarna här är ovanligt dåliga, även med afrikanska mått mätt. Tips från coachen: gå på toa INNAN du åker.

Idag har vi tittat på radiostationen Neno la Uzima som är IBRAs partner här, träffat samfundsledningen och gjort studiebesök på samfundets universitet. Det är en intressant situation eftersom det framför allt är franska och swahili som fungerar här. Pia pratar franska som jag inte förstår och jag pratar lite swahili som inte Pia förstår. Emellanåt går det dock av sammanhang och allmän språkkunskap gissa vad det handlar om, exempelvis när Kisose för femtielfte gången berättar vilka vi är.

Det största missödet så långt är att min systemkamera är stendöd. Lindrigt sagt ganska trist eftersom det är just när man är på resa som man vill fota. Jag har länge pratat om att köpa ny kamera, men Bukavu verkar inte riktigt vara rätt ställe för det. Vi har en pocketkamera med oss, så några bilder kan vi nog dela med oss av så snart bandbredden finns.

Veckans i-landsfiness: Perforeringar i toalettpappret

Veckans u-landsfiness: Myggnät