Så vackert som det kan vara

Jag hörde Eric Clapton sjunga Tears in heaven igår kväll. Det var år sedan sist. För ungefär 20 år sedan lärde jag mig några gitarrackord bland annat genom att spela sönder POP 92 där Tears in heaven fanns med. Jag har förmodligen sjungit den hundra gånger och hört hans inspelning minst lika många gånger. Så jag kan varje ord. Men igår var det som det var en helt annan text. Eller orden var ju förstås desamma, men innebörden av dem hade fått en annan helt annan tyngd. Förmodligen mycket närmare ursprunget.

Min vardag består annars i att avsluta mitt jobb. Grunden för beslutet att sluta ligger i arbetet och förutsättningarna kring det. Men jag tänker att droppen kanske inte skulle fått bägaren att rinna över för ett år sedan. För på ett sätt är jag betydligt mer egoistisk idag. När varför hela tiden ekar på alla områden av livet, då är det på något sätt lättare att vända sig om och gå när jag inte tycker saker och ting fungerar som de borde. På gott och på ont.

Och våren är här. Solen skiner och värmer på promenaden, himlen är oskyldigt blå, fåglarna kvittrar i träden, en plog gäss flyger norrut och påskliljorna blommar. Det är så vackert som det kan vara.

Så vackert som det kan vara. Frasen och känslan är bekant. Aldrig tror jag att vi sagt just det så många gånger som den där vinterdagen i slutet av december. Även då sken solen, från en oskyldigt blå himmel, på snötäckta fält och på en liten vit kista. Så vackert som det kan vara.

Ja emellanåt är det så vackert det kan vara. Men korset står kvar, där bakom påskliljorna.