Det var en bit över midnatt när jag landade i Addis Abeba. Skjutsad till gästhuset, innan det var sängdags gjorde jag ett första besök i mitt rums badrum. En knapp vecka senare kan jag konstatera att det saknas inte många fel i det badrummet.
Det som slog mig vid den första anblicken var avsaknaden av duschdraperi, duschkabin eller något annat som kan förhindra att vattnet hamnar precis överallt. Okej, inte i hela världen, det gäller bara att komma ihåg att fälla upp sitsen eller ner locket på toaletten om man vill sitta torrt. Nästa upptäckt var att det nästan är omöjligt att få behagligt vatten i duschen, och med behagligt menar jag vad som helst utom skållhett. Knappast det vanligaste problemet i afrikanska duschar. Intressant nog så har kranen till tvättstället motsatt problem och släpper bara slumpmässig igenom varmt vatten.
När jag efter en första dusch lagt mig till rätta för sova kunde jag konstatera att det rann vatten i toaletten. Konstant. Och ganska högljutt. Nästa upptäckt blev att det inte går att stänga dörren till badrummet eftersom man satt dit en alldeles för hög list, förmodligen för att förhindra vattnet på golvet att rinna ut i rummet.
Rörmokare som man inte är så tog jag en titt på den rinnande toaletten följande morgon. En märklig konstruktion och utan att jag gjort någonting märkbart så slutade den att rinna och har sedan dess nästan fungerat som förväntat.
Ganska snart kunde jag konstatera att det läcker vatten någonstans. Inte så mycket, men tillräckligt för att följden ska bli att det över golvet konstant rinner en liten, liten flod ner till golvbrunnen vid dörren. Detta förklarade också varför badtofflor ingick i rumsutrustningen.
När jag igår behövde skölja upp mina klaustrofobisockar blev nästa felfynd att proppen till tvättstället är alldeles för liten i förhållande till hålet. Med lite plast och konstant tryck tätades detta så att jag kunde få till mitt sockbad. När sedan vattnet skulle släppas ut togs tryck, propp och plast bort. Detta våldsamma vattenflöde var dock för mycket för någon av rördelarna, för det började rinna över någonstans och ut på golvet. Inte för att skillnaden blev så stor mot innan.
Nåja, jag ska inte trötta er med mer utförliga historier utan kan bara meddela att jag också upplevt en högljutt kvidande varmvattenberedare, en helt lös toalettsits, en spegellampa som lyser ytterst sporadiskt, en handdukshylla som man slår huvudet i samt en påtaglig avloppsdoft varje gång man använt tvättstället.
Ja, det finns helt enkelt mer än fru att se fram emot i Sverige.
När jag handlade ljus med Banglabokstäver på i Dhaka i februari sa min franska kvinnliga kollega, att det var typiskt svenskt. ”Jaså?” sa jag, men det är ju förstås så hos oss i Norden, att mörkret är så påtagligt halva året att uppskattandet av stearinljus förmodligen kommer med generna vid det här laget.
Det är väl som de säger – den som reser har alltid något att berätta. Eller kanske är det den som är hemma som inget har att berätta. Eller är det så att när man är ensam har man inget bättre för sig än att berätta. Hursomhelst så verkar det inte bli mycket skrivet när jag är hemma. I bästa fall blir det lite bilder. Men när jag är ute och far i världen ensam så verkar det bli lite tid för att få ihop ett stycke text eller två.
Sitter och tittar på Bangladeshs andra match i cricket-VM. Irland står för motståndet och just nu är utgången oviss. Om det innebär att det är spännande? Absolut inte! Även om det säkert finns miljontals Bangladeshier som inte håller med mig. Just nu kretsar väldigt mycket i Bangladesh kring cricket och företagen gör, som synes, allt vad de kan för att göra pengar på evenemanget.
En flygresa på sju timmar är bättre än två resor på fyra plus tre timmar. Det är en av slutsatserna av det senaste dygnet. Åtminstone när resan sker över någon form av natt. Resan från Istanbul till Dhaka innehöll ett ”tekniskt stopp” som det står när man bokar. Just när jag somnat till då var det dags att landa. Karachi, Pakistan, stod för sceneriet och 90 procent av passagerarna gick av samtidigt. Att Karachi är hem för PIA var en klen tröst i sammanhanget.
Efter nattens dåliga sömn borde det inte vara så svårt att sova. Jag har precis gått en promenad runt de spelplaner som ligger precis utanför gästhuset, där pojkar och män och någon enstaka tjej sportade för fullt. Nu är den disiga solen snart borta och jag sitter och funderar på hur jag ska hålla ögon öppna i ytterligare 45 minuter tills det blir kvällsmat.
Jag har flyttat. Sist jag flyttade längre än tvärs över Mjölby så använde jag den här sidan för att rapportera underligheter och annorlunda saker på den nya bostadsorten till alla er som befann er någon annanstans. Varför inte göra samma sak denna gång?
Men Väsby är inte en stor stad. Väsby är landet och vildmark. Ett par hundra meter från vår lägenhet går skotsk höglandsboskap på en äng och på nyheterna säger de att vargen bara är några kilometrar bort. Utsikten från vår balkong är skog, träd, träd och skog. Och i helgen när vi avnjöt en lunch på nämnda balkong dyker två havsörnar upp. Tyvärr hann de segla en bra bit uppåt innan jag fick tag på kameran.