Daniel Antonsson

Eftermiddagens rapport på radion berättade att stenar flyger i luften, människor skriker och sliter i kravallstaketen som polisen satt ut och mängder av poliser är ute med både hundar och dragna batonger. På det hela taget verkar läget vara väldigt spänt. På Mynttorget i Stockholm alltså.

I östra Kongo verkar det mesta så långt vara lugnt. Valresultatet kom igår och var (som Morgan sa) som väntat. De obligatoriska anklagelserna om valfusk kom snabbt från den förlorande oppositionen. Min fråga är om det är möjligt att genomföra ett helt rättvist val i ett land som Kongo även om man skulle vilja. Det är ett gigantiskt land, utan fungerande infrastruktur. Jag menar, det gick ju inte helt rätt till i Sverige förra hösten.

I morse fick vi besked om att bröllopet tidigarelagts en dag till fredag nästa vecka. Orsaken är oklar. Efter dagens melodikryss (ganska lätt) gick turen till second hand-affären Skopan. Det är Pias kongolesiska ”syster” som gifter sig och Pia hade redan införskaffat en hel del till den kongolesiska familjen. Idag kompletterades det bland annat med presenter till brudparet, skor till undertecknad och en sportväska att packa allting i.

För nu ska det packas. Förutom dagens Skopaninköp är det brudklänning, damskor, slipsar, förbandsmateriel, kostym, digitalkameror, diadem, basketbollar, godis, smink, pennor, en dator, brudhandskar, pannlampor och en vevbar FM-radio som ska transporteras till Kongo. Dessutom ska vi väl försöka få med oss lite egna grejer också. Med 4 x 23 kg borde det inte vara vikten som sätter begränsningen utan snarare väskorna. Vår förhoppning är att kaoset i sovrummet är mindre om ett par timmar så vi får lite sömn innan det är dags för en tidig avfärd från Arlanda.

Det drar ihop sig! Julen är på gång och det är inte utan att det är lite extra spännande i år. Fast detta år är den stora frågan i vårt julfirande inte om det är en iPad2 i paketet, utan hur stort kaoset blir i Kongo efter att valresultatet presenteras idag.

Vi har en flygbiljett som på söndag är tänkt att ta oss till Kigali i Rwanda och ett par dagar senare hoppas vi att en buss tar oss in i det land som kallas Kongo-Kinshasa. Syftet med resan är bland annat att vi ska på bröllop.

Östra Kongo tillhör de regioner i världen dit man enligt UD inte ska åka om det inte är nödvändigt. Kongo tillhör också de länder som många svenskar vet väldigt lite om. Kanske var det fallet för den försäkringstjänsteman som ikväll blev uppringd av Pia och fick frågan om vår hemförsäkring gäller i Kongo. Om han när han sagt ”ett ögonblick” kollade med sin chef, googlade ”Kongo” eller gjorde något annat vet vi inte riktigt, men efter lite stressande pausmusik kom han tillbaka. Jodå, försäkringen ska nog gälla överallt och så ingår det avbeställningsskydd och vore det inte intressant med en förmånlig bilförsäkring också?

Så var det ju det här med val. Förra veckan var det val i Kongo. I tisdags skulle resultatet presenteras. Idag kanske resultatet kommer att presenteras. Valresultatet väntas säga att sittande presidenten Kabila fått flest röster. Som i många andra afrikanska länder är det mer oklart vad resultatpubliceringen resulterar i. Eller lite som Morgan Pålsson svarade apropå valet i Tchad – vad tror du själv?

Mer information om situationen i Kongo:

• Radio Okapi (franska)
• BBC Africa (engelska)
• Intressant artikel på BBC (engelska)
• Inslag i Godmorgon världen inför valet (svenska)

Det var en bit över midnatt när jag landade i Addis Abeba. Skjutsad till gästhuset, innan det var sängdags gjorde jag ett första besök i mitt rums badrum. En knapp vecka senare kan jag konstatera att det saknas inte många fel i det badrummet.

Det som slog mig vid den första anblicken var avsaknaden av duschdraperi, duschkabin eller något annat som kan förhindra att vattnet hamnar precis överallt. Okej, inte i hela världen, det gäller bara att komma ihåg att fälla upp sitsen eller ner locket på toaletten om man vill sitta torrt. Nästa upptäckt var att det nästan är omöjligt att få behagligt vatten i duschen, och med behagligt menar jag vad som helst utom skållhett. Knappast det vanligaste problemet i afrikanska duschar. Intressant nog så har kranen till tvättstället motsatt problem och släpper bara slumpmässig igenom varmt vatten.

När jag efter en första dusch lagt mig till rätta för sova kunde jag konstatera att det rann vatten i toaletten. Konstant. Och ganska högljutt. Nästa upptäckt blev att det inte går att stänga dörren till badrummet eftersom man satt dit en alldeles för hög list, förmodligen för att förhindra vattnet på golvet att rinna ut i rummet.

Rörmokare som man inte är så tog jag en titt på den rinnande toaletten följande morgon. En märklig konstruktion och utan att jag gjort någonting märkbart så slutade den att rinna och har sedan dess nästan fungerat som förväntat.

Ganska snart kunde jag konstatera att det läcker vatten någonstans. Inte så mycket, men tillräckligt för att följden ska bli att det över golvet konstant rinner en liten, liten flod ner till golvbrunnen vid dörren. Detta förklarade också varför badtofflor ingick i rumsutrustningen.

När jag igår behövde skölja upp mina klaustrofobisockar blev nästa felfynd att proppen till tvättstället är alldeles för liten i förhållande till hålet. Med lite plast och konstant tryck tätades detta så att jag kunde få till mitt sockbad. När sedan vattnet skulle släppas ut togs tryck, propp och plast bort. Detta våldsamma vattenflöde var dock för mycket för någon av rördelarna, för det började rinna över någonstans och ut på golvet. Inte för att skillnaden blev så stor mot innan.

Nåja, jag ska inte trötta er med mer utförliga historier utan kan bara meddela att jag också upplevt en högljutt kvidande varmvattenberedare, en helt lös toalettsits, en spegellampa som lyser ytterst sporadiskt, en handdukshylla som man slår huvudet i samt en påtaglig avloppsdoft varje gång man använt tvättstället.

Ja, det finns helt enkelt mer än fru att se fram emot i Sverige.

När jag handlade ljus med Banglabokstäver på i Dhaka i februari sa min franska kvinnliga kollega, att det var typiskt svenskt. ”Jaså?” sa jag, men det är ju förstås så hos oss i Norden, att mörkret är så påtagligt halva året att uppskattandet av stearinljus förmodligen kommer med generna vid det här laget.

Även om många tycker mörkret är jobbigt så tycker nog jag att mörkret har sin charm. Vi kan tända ljusen, krypa upp i soffan och mysa en stund. Och när vi myst färdigt så kan vi släcka ljusen och tända lampan istället. Men just nu är stearinljus är den enda källan till belysning så då börjar jag fråga mig lite grann vad jag ska göra när jag tröttnat på att sitta här och mysa själv i soffan.

Jag har redan tappat räkningen på hur många strömavbrott det varit under de tio dagarna jag varit här. Det har visserligen inte varit i närheten av upplevelsen 2006 då ransonering kombinerades med generatorhaveri. Men likaväl så är strömavbrott något man väldigt snabbt vänjer sig vid att vara utan i Norden.

Och eftersom ingen ström medför inget Internet får vi väl se när jag lyckas publicera detta.

Minnet är ju en intressant sak. I förrgår, när jag var ute på en promenad, kunde för mitt liv inte komma ihåg hur man hälsar på kimasai. Några minuter senare möter jag en gammal vän, tillika massaj, som hälsar och direkt ploppar vad jag ska svara upp. Idag är jag på gudstjänst och just nu dök på samma sätt ordet ”kelele” upp i huvudet.

Kelele betyder oväsen ungefär. Jag tror jag har något allmänt emot predikanter som skriker ut sitt budskap. Budskapets kvalitet höjs ju inte bara för att man höjer rösten. Visst kan det finnas retoriska poäng med att variera rösten, men i dagens predikan höjde predikanten rösten under den första minuten och sänkte den först nu, 56 minuter senare, så jag tror att eventuell taktisk retorik gick förlorad.

Till saken hör också att jag i normala fall nätt och jämnt kan hänga med på en predikan på swahili. Med en predikant och ljudanläggning på maxvolym, och lite lagom distorsion så uppfattar jag ungefär sista ordet i varje mening.

Eftersom jag ska följa med nämnda massaj hem på lunch efter gudstjänsten så kan jag inte heller gå härifrån. Något jag annars gjort flera gånger då denna predikant var på besök medan jag bodde här.

Man kan väl lugnt konstatera att detta inte har varit den mest givande timmen jag tillbringat i en kyrka. För att citerat Dogbert känns det lite grann som att sticka en tröja åt en död ekorre.

Det är väl som de säger – den som reser har alltid något att berätta. Eller kanske är det den som är hemma som inget har att berätta. Eller är det så att när man är ensam har man inget bättre för sig än att berätta. Hursomhelst så verkar det inte bli mycket skrivet när jag är hemma. I bästa fall blir det lite bilder. Men när jag är ute och far i världen ensam så verkar det bli lite tid för att få ihop ett stycke text eller två.

Jag är tillbaka på den plats som varit mitt hem under tre år. Habari Maalum, Arusha, Tanzania. Det fyra och ett halvt år sedan jag flyttade härifrån och tre år sedan jag senaste var här, så jag undrade lite hur det skulle bli: Vad är nytt, vad minns man, vad har man glömt? Så här är en summering efter en nattlig resa från flygplatsen och en första dag här.

• Nytt: Det finns nya bumps (farthinder) i samhället närmast utanför Arusha åt Moshihållet.
• Glömt: Vad namnet är på samhället närmast utanför Arusha åt Moshihållet.
• Nytt: Arusha har fått sitt andra trafikljus.
• Glömt: Hur fantastisk stjärnhimmeln är när man inte har så mycket artificiell belysning.
• Nytt: Vägen mellan Arusha och Habari Maalum alternerar mellan att vara ny bred asfaltsväg och att vara ett grustag.
• Minns: Efter en liten påminnelse precis hur Ibisar låter.
• Glömt: Vilken bra tid det är att besöka Arusha i maj. Lagom varmt, grönt och fint, inget damm och mest sol.
• Minns: Det mesta är sig likt. Frukten smakar som den ska. Människorna är bekanta. Den lilla swahili jag kunnat finns där någonstans. Problemen är många men Gud är god.

Sitter och tittar på Bangladeshs andra match i cricket-VM. Irland står för motståndet och just nu är utgången oviss. Om det innebär att det är spännande? Absolut inte! Även om det säkert finns miljontals Bangladeshier som inte håller med mig. Just nu kretsar väldigt mycket i Bangladesh kring cricket och företagen gör, som synes, allt vad de kan för att göra pengar på evenemanget.

För alla som inte riktigt förstått hur cricket går till kommer här en förklaring, som engelsmännen brukar förklara det för utomstående.

You have two sides, one out in the field and one in. Each man that's in the side that's in goes out, and when he's out he comes in and the next man goes in until  he's out. When they are all out, the side that's out comes in and the side that's been in goes out and tries to get those coming in, out. Sometimes you get men still in and not out.

When a man goes out to go in, the men who are out try to get him out, and when he is out he goes in and the next man in goes out and goes in. There are two men called umpires who stay out all the time and they decide when the men who are in are out. When both sides have been in and all the men have been out, and both sides have been out twice after all the men have been in, including those who are not out, that is the end of the game!  

Visst är varje land och varje stad är unik! Men vore det inte för människors asiatiska utseende så känns det som att väldigt mycket av Dhaka lika gärna skulle kunna passa in i en storstad någonstans i Afrika eller i Sydamerika. Tutande trafikkaos på dåliga gator, palmer, bouganvilla och hibiskus, femstjärniga hotell blandade med småaffärer och bilverkstäder, myggor och näten för att skydda sig mot dem, färgglatt klädda kvinnor, ödlorna som kryper på väggarna i den romantiska lysrörsbelysningen och så den exotiska röda marmeladen.

Familjen röda marmelader finns i många underarter och är spridd över hela världen. Det som förenar dem alla är att de är röda (därav namnet) samt att de, i motsats till vad etiketten kanske säger, smakmässigt inte går att spåra till frukt eller bär. Orsaken till detta är helt enkelt att frukt- och bärmixen kommer långt ner på listan bland ingredienser, först på sjunde plats för exemplaret på bilden.

Det är på frukostbord på gästhus och enklare hotell som det är lättast att få syn på den röda marmeladen. Där verkar den generellt trivas allra bäst i närheten av vitt, intetsägande, rostat bröd.

Den röda marmeladen finns mig veterligen inte i Sverige, förmodligen just på grund av dess ovan beskrivna innehållsmässiga särdrag. Arten kan därför upplevas som exotisk för oss svenskar. Detta kan dock leda till en viss besvikelsen då man inser att släktet inte är ett dugg mer spännande än färgat socker. 

En flygresa på sju timmar är bättre än två resor på fyra plus tre timmar. Det är en av slutsatserna av det senaste dygnet. Åtminstone när resan sker över någon form av natt. Resan från Istanbul till Dhaka innehöll ett ”tekniskt stopp” som det står när man bokar. Just när jag somnat till då var det dags att landa. Karachi, Pakistan, stod för sceneriet och 90 procent av passagerarna gick av samtidigt. Att Karachi är hem för PIA var en klen tröst i sammanhanget.

Men bortsett från den otillfredsställande sömnen gick allt som det skulle. Jag blev hämtad av en kollega och skjutsad till ett gästhus. Det var ganska disigt men jag hann inte påpeka det innan jag fick höra att det är ju helg idag så idag är det väldigt lite trafik och därför nästan inga föroreningar alls i luften. Just det!

Det som verkligen ligger i luften är cricket. Det är nämligen VM i cricket här. Cricket är en sport som inte bara är svår att förstå utan också är ohyggligt långtråkigt att titta på. Men som vid alla stora evenemang (och detta är stort) så poleras stan upp. Bussarna har målats om säger min kollega. Och när vi sitter fast i trafikkaoset, på väg för att förse mig med föda, så ser vi för dagen nyavtäckta statyer med fem-sex gyllene cricketspelare. Men det hade varit snyggare om de varit gröna säger vår chaufför. Grönt och rött är ju landets färger.

Luften är annars runt 40 grader varmare än i Väsby just nu. Enligt SMHI ska temperaturen här sjunka till natten, men risken verkar överhängande att jag, som några gånger tidigare, ställs inför valet mellan ett tröskverk till AC, en surrande fläkt och svett. Det lutar just nu åt mittenalternativet tror jag, för det är ju ändå inte så hett.

Efter nattens dåliga sömn borde det inte vara så svårt att sova. Jag har precis gått en promenad runt de spelplaner som ligger precis utanför gästhuset, där pojkar och män och någon enstaka tjej sportade för fullt. Nu är den disiga solen snart borta och jag sitter och funderar på hur jag ska hålla ögon öppna i ytterligare 45 minuter tills det blir kvällsmat.

Jag har flyttat. Sist jag flyttade längre än tvärs över Mjölby så använde jag den här sidan för att rapportera underligheter och annorlunda saker på den nya bostadsorten till alla er som befann er någon annanstans. Varför inte göra samma sak denna gång?

Sedan juni är jag folkbokförd i Upplands Väsby. (Och det är faktiskt första gången i mitt liv som jag är folkbokförd på en adress utanför Mjölby kommun.) Väsby räknas enligt SCB in i Storstockholm. Och här passerar Storstockholms lokaltrafik så det måste ju vara rätt. Stockholm är Sveriges största stad. Ergo, Upplands Väsby är en del av en stor stad.

Men Väsby är inte en stor stad. Väsby är landet och vildmark. Ett par hundra meter från vår lägenhet går skotsk höglandsboskap på en äng och på nyheterna säger de att vargen bara är några kilometrar bort. Utsikten från vår balkong är skog, träd, träd och skog. Och i helgen när vi avnjöt en lunch på nämnda balkong dyker två havsörnar upp. Tyvärr hann de segla en bra bit uppåt innan jag fick tag på kameran.