Arbete
Arbete är anledningen till att jag är här och det är förstås det som tar upp en stor del av min tid. Det vill säga när vi inte, som veckan som gått, har märkliga helgdagar. Då jobbar jag också, men hemifrån.
Jag har både delat kontor med ett antal andra och suttit i ganska öppna kontorslösningar, men de sista åtta åren har jag oftast haft ett relativt eget rum. Nu sitter för första gången i mitt liv i ett "riktigt" kontorslandskap och hittills har jag inte inte hittat något positivt.
Man störs av alla andra eftersom man sitter så nära varandra. Vid ett tillfälle räknade jag till att jag hörde sex olika konversationer. Att försöka koncentrera sig, tänka och programmera är en utmaning i den miljön. Tättslutande hörlurar är en bra uppfinning.
Man ser inte varann trots att man sitter så nära varandra. Man har en tunn vägg som gör att man bara ser toppen på huvudet av dem som finns runt omkring, om de är över medellängd, annars ser man mindre. Väggen hindrar naturligtvis inte att man kan prata med varandra ändå, vilket en del gör, men jag har konstaterat att jag klarar inte att diskutera genom en vägg.
I övrigt är arbetet roligt, intressant och utmanande. Det var åratal sedan jag var inblandad i ett seriöst utvecklingsprojekt. (Nej, jag klassar inte mina små programmeringshack på olika områden som seriösa utvecklingsprojekt.) Första veckan var lite skrämmande, att "jag kommer aldrig fatta det här". Men ett par veckor senare börjar bitarna falla på plats och lite grann är jag väl också en pusselbit som fallit på plats. Det är det här jag är utbildad för och det är den här typen av jobb som jag tycker är roligt, intressant och utmanande.
Avslutningsvis kan jag säga att heltid är överskattat. Just nu funkar det bra, eftersom jag är i en situation där jag inte har så mycket som tar min tid utanför arbetet. Sedan har jag förutom jobbet här, en del annat IBRA-jobb, vilket gör att det timantalet oftast inte stannar vid heltid. Men som sagt, just nu, en begränsad tid, långt från kärleken och vänner, funkar det. Jag tycker väldigt mycket om mitt jobb av många olika anledningar, men det är inte hela livet.
Och Skype känns som ett ännu bättre program än vanligt. Oftast funkar det utan problem. Fördröjningen på ljudet är oftast marginellt större än i Sverige och även videokvalitén är hyfsad. Jag har investerat i en separat webbkamera så jag kan numera bjuda på bättre rörliga bilder om det finns någon intresserad. 
Häromkvällen gick jag fram till fönstret efter ett par timmar vid datorn. Då såg jag att det var vitt ute och att snöflingor långsamt singlade ner i gatlampornas sken. Ingen stor mängd, det är ju sällan det här, men fullt tillräckligt för att mungiporna, som med automatik, ska börja röra sig uppåt. Jag, som vill tro att jag är en något sånär rationellt tänkande varelse, vill gärna se en anledning till saker och ting, men i det här fallet har jag svårt att riktigt ta på orsaken till min glädje.
Med P1:s Spanarna i öronen når jag tillsammans med övriga busspassagerare Namanga och gränsen mellan Tanzania och Kenya. Det är ovanligt lite folk här. Ut ur Tanzania är inget problem, jag blir inte ens fotograferad med de dussintals webbkameror de installerat. På Kenyasidan går jag fram till en ledig disk och den äldre tjänsteman som tar emot mitt pass har förmodligen vaknat på fel sida idag. Han hävdar nämligen att nu när jag fått mitt uppehållstillstånd för Tanzania instämplat i passet, ja då gäller inte mitt Kenyavisum för att åka in i landet en andra gång. För alla andra gäller det, men inte för mig. Transitvisum för 20 dollar är det som gäller. Jag ser ingen möjlighet att rubba hans bestämda åsikt, han har alldeles för många märken på kavajen för det, så jag tar visumansökan han sträcker fram och ett steg åt höger och börjar fylla i formuläret.