Daniel Antonsson

Häromkvällen gick jag fram till fönstret efter ett par timmar vid datorn. Då såg jag att det var vitt ute och att snöflingor långsamt singlade ner i gatlampornas sken. Ingen stor mängd, det är ju sällan det här, men fullt tillräckligt för att mungiporna, som med automatik, ska börja röra sig uppåt. Jag, som vill tro att jag är en något sånär rationellt tänkande varelse, vill gärna se en anledning till saker och ting, men i det här fallet har jag svårt att riktigt ta på orsaken till min glädje.

Jag minns en sen kväll för rätt många år sedan när jag pulsade mot bussen, på väg från en labb på universitetet i Linköping. Vinden piskade snö i ansiktet och kängor hade helt klart varit att föredra framför mina promenadskor. Men leendet satt där, som fastklistrat innanför jackans luva.

Det är lite samma känsla som regn i Afrika ger. När dropparna börjar hamra på plåttaket börjar glädjen bubbla inombords. Intressant nog inträffar inte alls detta när regnet öser ner i Sverige och jag tror inte det bara är avsaknaden av plåttak som är anledningen. Där finns det också en rationell anledning till glädjen; att folk kan odla mat och slipper svälta, att det finns vatten i brunnarna, att man slipper torkans damm osv.

Kanske anledningen i det här fallet är att snön gör allt ljusare, kanske är det den inpräntade bilden av en vit vinter som jag hoppas på, kanske är det förknippat med några positiva barndomsminnen. Jag vet inte och i väntan på att någon analyserar sönder situationen fortsätter jag att vara omotiverat glad närhelst snö faller. Kanske är det så enkelt att jag älskar snö. Då behövs väl ingen annan anledning?

Med P1:s Spanarna i öronen når jag tillsammans med övriga busspassagerare Namanga och gränsen mellan Tanzania och Kenya. Det är ovanligt lite folk här. Ut ur Tanzania är inget problem, jag blir inte ens fotograferad med de dussintals webbkameror de installerat. På Kenyasidan går jag fram till en ledig disk och den äldre tjänsteman som tar emot mitt pass har förmodligen vaknat på fel sida idag. Han hävdar nämligen att nu när jag fått mitt uppehållstillstånd för Tanzania instämplat i passet, ja då gäller inte mitt Kenyavisum för att åka in i landet en andra gång. För alla andra gäller det, men inte för mig. Transitvisum för 20 dollar är det som gäller. Jag ser ingen möjlighet att rubba hans bestämda åsikt, han har alldeles för många märken på kavajen för det, så jag tar visumansökan han sträcker fram och ett steg åt höger och börjar fylla i formuläret.

När denna procedur är avklarad har mannen flyttat sig ett par meter från disken till ett skrivbord och jag tar ytterligare ett steg åt höger, till en annan disk med en annan, yngre tjänsteman med något färre märken på kavajen. Jag lämnar fram passet men behåller visumansökan och dollarsedlar nedanför disken. 10 sekunder senare är passet stämplat och återlämnat. Ytterligare 3 sekunder senare går jag ut genom dörren med ett leende på läpparna, med tankarna på märkeskavajmannen men med blicken i motsatt riktning.

Har precis kommit tillbaka till gästhuset efter en kort promenad över slätten. Det är en upplevelse att vandra i klart månsken och höra ljudet av gräshoppor, kanske någon get vid närmaste huset och vinden som susar genom fälten. Normalt rör man sig inte så mycket efter mörkrets inbrott, men den här sträckan kändes tämligen ofarlig och det visade sig också att jag kände tre av fyra personer som jag mötte. Detta märkte jag när jag hörde rösterna. Månskenet må vara starkt, men det är inte helt enkelt att direkt känna igen mörka personer i mörker.

Anledningen till min promenad var att jag blivit bjuden hem till ett ungt par som bor 15 minuter ut på slätten. Som så ofta är standarden enkel men hjärtat och gästfriheten desto större. Elias, som tycker jag ska sälja min kamera till honom, har sju helsyskon och verkar ha tappat räkningen på halvsyskonen, men det kanske inte är så konstigt eftersom hans pappa har sex fruar.

Efter te, kex, ägg, jordnötter och en kort bön är det dags att röra sig hemåt. Värdinnan säger att nästa gång jag kommer ska hon bjuda på ugali och jag ska be på swahili. Jag svarar att jag ser fram emot det första och vad det gäller det andra säger jag bara "Mungu akipenda" – om Gud vill.

Runt 11 lämnade vi kontoret. Det var jag och en medarbetare som kröp in i en minibuss med destination centrum. Här i Nairobi är detta en förhållandevis angenäm transportform. Här har man nämligen kommit på att den briljanta idén att begränsa antalet passagerare till antalet säten. Visst är det fantastiskt! Dit har man inte riktigt kommit i det södra grannlandet. På denna tur fick vi dock stå ut med en dånande högtalare som högljutt delade med sig av någon form av swahili-hiphop som gjorde att man snabbt kunde glömma samtal på något annat språk än teckenspråk.

Det verkar aldrig gå särskilt snabbt att ta sig någonstans i Nairobi, men den här riktningen och tiden hörde definitivt inte till expressresorna. Väl nere i city blev det bussbyte till en större modell med två små skärmar som visade någon form av musikvideo, återigen till högt ljud och bas som gjorde sitt bästa för att byta plats på inälvorna. Trafikkaoset var ännu mer påtagligt i den här delen av staden och som så ofta svängde chauffören av den tänkta rutten för en snabbare omväg. Åtminstone var det tanken. På den snabbare omvägen övergick hastigheten ganska snabbt från krypande till stillastående. Efter att ha klarat av 50 meter på 15 minuter var det dags att korrigera misstaget tyckte tydligen chauffören som gjorde en u-sväng. Och nej, det är inte helt enkelt att genomföra det. Men det gick i alla fall snabbare i motsatt riktning och rätt snart gick vi av i det område som kan kallas Somalitown. Här pratas somali, eftersom över 90 procent av invånarna här är somalier. Skillnaderna känns större än de få kilometrar vi åkt. Här är det mer heltäckande slöja än tajta jeans, mer minaret än kyrkklockor, mer tveksamma blickar än tiggarförsök, mer Mellanöstern än Europa.

Tack vare vår snabba omväg kom vi fram till vårt lunchställe precis när fredagsbönen började i den närliggande moskén, vilket naturligtvis innebar 40 minuters väntan på att restaurangen skulle öppna igen. När bönerna tystnat och porten låstes upp var det bra att vara på plats eftersom detta tydligen är ett inneställe. Mycket och god mat blev det. Vad det bjöds på? Grillad killing, kryddat ris och kamelmjölk. Vad åt du idag?

Resan gick sedan tillbaka mot centrum i ungefär samma takt som tidigare. Från centrum skulle vi spara lite tid och ta en taxi istället för ytterligare en buss. Min färdkamrat lämnade mig en bit bort för att ensam förhandla om ett pris. Det blir billigare så. Utfärden från centrum gick betydligt snabbare än de flesta av dagens resor. Ja det var tills vi blev stoppade av polisen förstås. Tydligen åkte vi i fel fil på något vis. Efter viss väntan, medan chauffören jagade sitt körkort, bar det av några hundra meter innan kön var ett stort blockerande faktum. Vi provade ännu en gång varianten att ta en snabb omväg för att sedan göra en u-sväng tillbaka till den ursprungliga rutten. Efter en omväg som nog var tre gånger längre än originalvägen, men förhållandevis trafikfri, kom vi till slut tillbaka till kontoret, cirka 4,5 timmar efter att vi lämnade det. Tur att jag inte äter somaliskt varje dag!

Bild från http://en.wikipedia.com

Jag var lite orolig för hur jag skulle få med mig ett stort åbäke till TV-kamera, dator, hårddiskar, MP3-inspelare och en massor annat i handbagaget. Gick det gick dock förvånansvärt smärtfritt även om jag inte sprang omkring mer än nödvändigt under 6,5 timmar i Amsterdam. Denna väntetid var priset jag fick betala för att flyga från Linköping. Vid ankomsten till Nairobi tyckte visserligen tulltjänstemannen att jag nog borde gå i en annan kö för att deklarera mitt omfattande bagage, men då jag förvånad vidhöll att jag inte hade något att deklarera, viftade han bara förbi mig. Han var väl inte heller så pigg 6.30 på morgonen.

Jag insåg att det nog finns jobbigare "saker" att ha med sig än högteknologisk utrustning i mängd. Som den mor som på flygningen från Linköping hade med sina tre barn, alla mellan noll och åtta år, eller den kvinna på samma flygning som hade med sig en katt som av ljudet att döma tyckte att det finns roligare saker än att flyga.

Nåja, det har blivit dags för en dusch så jag greppar tvål, schampo, handduk och ficklampa. Afrika är Afrika!

Låt oss börja med stressturismens grundläggande principer:

1. Läs in dig ordentligt på alla typer av kommunikationer! Att i maximal hastighet kunna förflytta dig mellan sevärdhet A och B är ett absolut måste.
2. Väl på plats, stanna bara om det är absolut nödvändigt! Godkända anledningar till att sluta röra dig framåt är exempelvis att fotografera, att köa (bör om möjligt undvikas), toalettbesök (bör om möjligt undvikas) och att äta (bör om möjligt undvikas). Icke godkända anledningar är läsning på informationstavlor (det kan du läsa senare på Wikipedia), njutning av solsken, konst och vyer (du har ju bilderna).
3. Fotografera allt! Vet du inte varför alla andra verkar intresserade så ta några bilder och kolla upp det efteråt.
4. Undvik alla guidade turer! De tar bara oändligt lång tid och ger dig alldeles för mycket information som du ändå inte orkar ta in.

I praktiken fungerar det såhär:

09:40 Pendeltåget avgår från flygplatsen Charles de Gaulle.

10:20 Pendeltåget anländer stationen St-Michael Notre-Dame.
10:26 Fotograferar okänd fontän med ett antal japaner framför.
10:28 Lokaliserar Notre Dame.
10:32 Går in i Notre Dame där mässan pågår för fullt.
10:46 Lämnar Notre Dame för rask promenad utmed Seine.
10:51 Fotograferar välbevakad, förgylld och för mig fullständigt okänd byggnad.
11:01 Kommer fram till Louvren.
11:12 Har passerat genom Louvren (området, inte museet) och letar efter närmaste tågstation.
11:20 Kommer fram till stationen Musée d'Orsay och tvingas vänta flera minuter innan pendeltåget avgår.

11:41 Anländer till stationen Champ de Mars Tour Eiffel.
11:44 Ser Eiffeltornet på nära håll.
11:46 Ser turisterna under Eiffeltornet på nära håll.
11:47 Ser skylten "Härifrån tar det ca 30 min" nästan längst fram i kön och ger upp tankarna på att ta mig upp här.
11:51 Hittar toalett helt utan kö.
11:54 Tvingas gå en extra promenad för att få en bra bild. Monsieur Eiffel borde ha tänkt på det och inte byggt tornet så förtvivlat högt!
12:05 Tunnelbanestationen Bir-Hakeim är stängd för reparationer och det blir ytterligare en promenad.
12:26 Kommer fram till stationen Passy och får vänta flera minuter innan tunnelbanetåget avgår.

12:38 Anländer stationen Charles de Gaulle Étoile.
12:39 Fotograferar Triumfbågen.
12:40 Går ner i tunneln till Triumfbågen.
12:43 Går ett varv och fotograferar.
12:47 Köper en entrébiljett till övre plan efter två minuters köande bakom amerikanska skolelever.
12:48 Har passerat skoleleverna och påbörjar klättringen av 284 trappsteg.
12:50 Klättrar fortfarande, men är betydligt tröttare nu.
12:52 Njuter, förlåt, fotograferar utsikten i alla riktningar.
12:59 Påbörjar nedstigningen.
13:03 Går nedför Champs Élysées.
13:07 Stannar för mat.

13:27 Fortsätter till George V, den närmaste tunnelbanestationen.
14:00 Byte, väntan och sedan avfärd med pendeltåg från Châtelet.
14:40 Ankomst till Charles de Gaulle terminal 2.

Flygplatsen, Dakar, kl 00:01
Veckan har gått och efter förutsättningarna får man ändå säga att det hela gått rätt bra. Vi hade tre och en halv deltagare som skött sig väldigt bra. Kursen kvalificerar dock in bland mina minst förberedda kurser, eller förberedd var den ju förstås, bara inte genomförd som planerat. Istället för att fokusera på systemtänkande, felsökning och underhåll blev huvudmomenten istället inspelning och redigering, saker jag inte kan särskilt bra, men hjälpligt för att ge en nybörjarintroduktion. Att hålla kursen enligt den ursprungliga planeringen hade naturligtvis varit sämre då deltagarna inte hade förkunskaperna.

Det har blivit åtskilliga taxiresor under dagarna här och turerna med dessa gulsvarta fordon är alltid intressanta då både bilarna i sig och trafikkaoset i Dakar alltid bjuder fascinerande upplevelser. Som att tre gånger i rad få en taxi med hel vindruta. Att se växelspak, backspeglar, skärmar och lampor lagade med eltejp. Att uppleva ventilation i sätena – förmodligen beroende på avsaknaden golv i bagageutrymmet. Bland de andra "höjdarna" minns vi hästskjutsförare på toalettstol, kisspaus i trafikstockning och alla försäljare av monopolspel, sopkvastar, kalsonger och allt däremellan.

Efter en avslutande taxiresa sitter jag nu på flygplatsen tillsammans med Marcus och skulle egentligen vara i luften, men hittills har vi inte ens sett till något flygplan. Personalen säger avfärd kl 1. Hemsidan för Air France säger kl 2. Vi får väl se vem som har mest rätt. Jag är mest orolig för tidsschemat för mitt blixtturistande av Paris sevärdheter imorgon.

NTM Guesthouse, Dakar, kl 23:12

Substantiven som kännetecknat arbetet den här veckan är frustration, installation, förvirring och framför allt flexibilitet. Av den kurs jag förberedde innan jag kom hit är inte mycket kvar. Delvis beror det på att utrustningen ser annorlunda ut, alternativt inte existerar. En annan anledning är att teknikerna inte förmodas kunna det jag förmodade att de skulle kunna. Resultatet blir att jag får försöka undervisa saker jag bara nästan kan på en utrustning jag bara nästan kan på ett språk jag absolut inte kan.

Utmanande, spännande och intressant är adjektiven jag hoppas på för nästa vecka när kursen drar igång. Vad orden blir i verkligheten får framtiden utvisa.

NTM Guesthouse, Dakar, kl 23:52

Turen Paris-Dakar gick tämligen smärtfritt och mer än ett dygn har nu förflutit sedan vi efter en extra sväng för ”Dakar by night” landade på flygplatsen. Passmyndigheten hade bara synpunkter på min textning, väskan kom och den lätt nonchalanta säkerhetspersonalen verkade mest vilja gå hem. Hämtning fick jag också och det var här det riktiga rallyt började. Som så ofta är tutan ett oumbärligt hjälpmedel att ta sig ut från en parkering, att veva ner rutan, vifta och samtidigt muttra på franska verkar också hjälpa till. Det pågår en upprustning av vägnätet i Dakar, hittills verkar det inneburit att man rivit upp alla vägar. Konsekvensen blir att man kör på fyrfiliga sanddynor som när som helst kan bli enfiliga eller blockeras av avspärrningar, träd eller hål. Framför allt är vägsträckningarna rätt diffusa. Lite spännande, kort sammanfattat. Kan inte låta bli att undra hur detta ser ut när det är rusningstrafik istället för relativt öde kl 22 på kvällen.

Idag har det varit relativt lugnt. Imorgon börjar allvaret, kanske. För er som vill ha en väderrapport kommer den här: mycket sol, lite varmt, lite fukt.

Charles de Gaulles flygplats, Paris, kl 12:39

Det är ju så att rallyt sedan några år tillbaka inte går från Paris, utan man börjar istället en bit ner på kontinenten. Årets version började dock inte alls utan blev totalt inställt och det är alltså därför jag övergått till plan B och tar flyget. Nu sitter jag i Paris och ser utan val fram mot ytterligare några timmars väntan.
Jag har hört mycket negativt om denna flygplats, men jag får nog säga att mitt första intryck var relativt positivt. Att inte strukturen påminner om de flesta andra flygplatser behöver inte vara negativt. Att det inte behöver vara positivt är ju i och för sig också sant. Det är stora avstånd och många spärrar som gör att man inte enkelt kommer tillbaka. Så nu är jag här i terminal 2E som har fyra små kiosker som enda tillgång på mat och alla säljer i stort sett samma små svindyra mackor. Tax free-affärer varierar; parfymaffärerna är sammantagna i storlek med halva Mjölbys centrum medan kvadratmetrarna med hemelektronik får Expert i samma stad att se ut som en stormarknad. Resultatet blir följaktligen att tidsfördrivet att titta i affärer blev tämligen kortvarigt. Att informationsskärmarna stoltserar med att flygplatsen har 288 affärer känns helt plötsligt inte så märkvärdigt.

Frankrike verkar för övrigt ha löst arbetslösheten genom att ge alla arbete på flygplatsen. De flesta är sysselsatta med att titta på passagerarnas boardingkort och peka i vilken kö man ska ställa sig, alternativt kontrollera att man verkligen står i rätt kö. Köer är det gott om! Jag tror jag visade boardingkortet sex gånger från ankomst till vänthall, och då stod det två-tre personer vid varje kontroll. Men eftersom alla envisas med att prata franska är man ändå inte riktigt säker på att man är rätt alltid. Jag trodde i min enfald och i brist på erfarenheter från detta land att man åtminstone på en internationell flygplats pratade engelska på tilltal, men trots frågor på engelska kommer svaren på franska. Kanske är det deras tidsfördriv att se vem som först kan driva resenärerna till vansinne.

Men information på skärmarna och utropen är i alla fall tvåspråkiga även om de sistnämnda kan vara svårtydda. Så nu sitter jag här vid gate E76, väntar tillsammans med ett gäng fransktalande afrikaner på flight AF718 till Dakar och lyssnar på uppmaningar att inte lämna bagaget obevakat och "Very last call for flight X to Ong Kong".