0

Fredag kväll: Inbjudan till bröllop mottas. (Ja, vi hade ju ändå tänkt gå, nu när vi hade vägarna förbi.)

Lördag kl 9: Vi hämtas och transporteras till en av tiotalet mostrar/morbröder.

10:00 Bröllopet börjar enligt inbjudan.

10:05 Vi anländer till kyrkan.

10:25 Mickarna kopplas in.

10.30 Bandet börjar stämma instrumenten.

10.35 Generatorn går igång.

10:40 Var är toaletten?

10.50 Brudgummens föräldrar anländer.

11:20 Brudparet anländer.

11:30 Brudparet går in i kyrkan till musik.

11:40 Fördansarna har satt sig, och brudparet är framme vid soffan där de sitter, vända mot församlingen. De ser allvarliga ut.

12:40 Vigseltalet börjar, efter körsånger, offergång och tantledd psalmdans till trummor.

12:50 Vigselakt med löften, ringväxling och välsignelse.

13:15 Tal av brudparets föräldrar som passar på att dra upp och presentera hela släkten, och med det menar vi hela släkten. Tydligen ett mycket viktigt element i ceremonin.

14:00 Det drar ihop sig till avslutning med bön och information om att enbart inbjudna gäster välkomnas till mottagningen som börjar exakt klockan 16.

14:10 Utdansningen börjar.

14:20 Nu är de unga tu gifta och åker mot fotograferingen. Vi åker mot vårt hotell. Får vi äta nu?

15:30 Efter lite vila dyker brudparet upp och vill bli fotograferade med oss för att sedan byta om till aftondress i vårt rum. Ingen lunch alltså.

16:00 Nu börjar mottagningen enligt inbjudan och pålysning.

16:30 Vi anländer till festlokalen och slår in presenterna utanför.

17:00 Brudparet väntar i bilen på att alla gäster ska gå in efter handtvätt utanför.

17:10 Brudföljet börjar dansa in. Vi får äran att dansa med.

17:20 Brudparet, föräldrarna och vi tar våra platser på den upphöjda scenen. Strömmen går.

18:00 Efter diverse ceremonier, som att bjuda varandra på läsk, får brudparet och vi äntligen mat. Pommes frites serveras ur badbalja, tillsammans med matbanan, kött, sallad och mandazi (friterad bulle).

18:30 Efter en mycket effektiv matutdelning till de tre hundra gästerna är vi framme vid tårtan. Fem stycken mindre tårtor som delas ut till bland annat brudparets föräldrar.

18:40 Strömmen kommer tillbaka.

18:50 En slowdance där även vi deltog (till fotografernas förtjusning) leder festen mot sitt slut.

19:00 Vi skjutsas åter till vårt hotell och önskar att brudparet får leva lyckliga i alla sina dagar

0

Nu är vi i Goma! Inte något direkt turistfälla, men trivsamt i alla fall. Två vulkaner på ena sidan, en stor sjö på andra, och så gerilla- och gorillaskogar på de återstående. Man kan gott säga att det här hörnet av Kongo har sina utmaningar. Vägarna är minst lika dåliga som i Bukavu, med skillnaden att de till stor del består av lavasten.

Vi har alltså lyckats ta oss över Kivusjön, en sjö som tydligen härbärgerar stora mängder koldioxid som riskerar att när som helst explodera. Vår färd var lugn, knappt en krusning på vattenytan. Däremot skallrade högtalarna betänkligt till den tv som var upphängd i 2:a klass, där vi satt inklämda mellan tanter och bagage. Men vi hade numrerade säten och det cirkulerade flytvästar överallt, så beaktat hur det kan vara på afrikanska farvatten så var det en helt acceptabel färd. Dock var det lite väl långt, dryga 6 timmar, och så var det en besvikelse att DVD:n som visade avsnitt efter avsnitt av serien 24 stannade av efter 3,5 avsnitt. Hur ska vi nu få veta vad som hände med Jack Bauer?

Äntligen så fick vi också träffa min vän Suzana. Inte en lång stund, eftersom hon bor hos sina blivande svärföräldrar och vi bor på hotell en bit bort. Att ingå äktenskap omgärdas också av en del ceremonier och traditioner som vi inte är vana vid, som till exempel äktenskapsskola veckan innan bröllop, och att bruden inte får gå ut hur som helst. Vi har inte lyckats klura ut alla detaljer kring kongolesiska bröllop än, men med tanke på en del märkliga svenska traditioner (möhippor, till exempel) så finns det nog mycket att lära sig. Nu fick bruden i alla fall äntligen sin klänning, för det var vad vi hade med oss till henne – min egen och Barbros. Även om en söm på min hade gått upp så skulle det nog gå att tråckla ihop en klänning av två, om inte annat. Själv vet jag inte om jag hade klarat av att få min brudklänning två dagar innan bröllopet, men för Suzana var det viktigt att få låna min, och tidigare än så gick det inte.

Idag var det då dags för det civila bröllopet, hos borgmästaren. På kommunhusets trappa satt borgmästaren och en assistent, och på gården var stolar uppställda för tre brudpar och släkt och vänner. Alla tre paren fick sina namn och härkomster upplästa av assistenten, varpå borgmästaren sedan höll ett slags vigseltal om rättigheter och skyldigheter i ett äktenskap. De unga paren fick säga sitt ”oui”, byta ringar och ge varandra en puss, under mycket jubel och ululerande. Sen skulle det skrivas under på äktenskapsbevisen, och därefter fick halva släkten för varje brudpar skriva under något också. Vi är inte helt säkra på vad. Men, nu var de i alla fall lagligt gifta, men om jag förstod min franska rätt så skulle de ändå betraktas som ogifta fram till den kyrkliga ceremonin. Ja, det är inte lätt med språk varje gång. Imorgon får vi se hur kyrkbröllopet ser ut i alla fall!

Två iakttagelser från de senaste dagarna:

1. Det är inte bara vi som tycker att vissa saker här är knepiga. Både Kisose och Mama Suzana tyckte att båtfärden över sjön var förskräckligt jobbig. Och det är inte bara vi som tycker att en del namn är svåra att uttala – vigselassistenten stakade sig igenom var och en av de meningslånga namnen på alla tre brudparen.

2. Man måste göra saker när det går, inte när det behövs. Som att duscha när det finns vatten, ladda telefoner när det finns el, gå på toa när det finns toa.

0

Här är lite av vad som hänt sedan sist. Vi landade planenligt i Addis Abeba. KLM hade bokat oss på en flygning som inte existerade. På det flyg som faktiskt gick till Kigali, via Entebbe, fanns inga platser. När det började närma sig avfärd fick vi platser. Vid ombordstigning visade det sig att vi inte var de enda som hade just de platserna. Efter en del kalabalik i gången blev vi till sist hänvisade till planets främre del, och platser där, så vi klagade inte så mycket trots allt. Där får även långa ben plats.

Väl framme i Kigali blev vi mötta av Marcel som leder IBRAs radioarbete där och vi fick en rundvisning av både kyrkbygge och bygge av nya samfundslokaler. Pias kongolesiska pappa Kisose dök upp en kvart efter att vi checkat in på hotell, och det helt utan tidigare planering. Så funkar det här!

Igår tisdag åkte vi buss sex timmar på serpentinvägar till gränsen till Kongo. Rwanda har fått namnet de tusen kullarnas land av en anledning. Både bussresan och gränspassagen gick precis som man önskar, utan några som helst äventyr. Aporna vi såg får vi försöka identifiera så fort vi får bättre tillgång till internet. Svarta med vitt skägg, förmodligen inte bergsgorillor.

Bukavu, där vi befinner oss nu, bjuder så långt på sporadisk tillgång på vatten och el, regnskurar, en del åska, och hundratals Landcruisers med hjälporganisationsloggor på. Vägarna här är ovanligt dåliga, även med afrikanska mått mätt. Tips från coachen: gå på toa INNAN du åker.

Idag har vi tittat på radiostationen Neno la Uzima som är IBRAs partner här, träffat samfundsledningen och gjort studiebesök på samfundets universitet. Det är en intressant situation eftersom det framför allt är franska och swahili som fungerar här. Pia pratar franska som jag inte förstår och jag pratar lite swahili som inte Pia förstår. Emellanåt går det dock av sammanhang och allmän språkkunskap gissa vad det handlar om, exempelvis när Kisose för femtielfte gången berättar vilka vi är.

Det största missödet så långt är att min systemkamera är stendöd. Lindrigt sagt ganska trist eftersom det är just när man är på resa som man vill fota. Jag har länge pratat om att köpa ny kamera, men Bukavu verkar inte riktigt vara rätt ställe för det. Vi har en pocketkamera med oss, så några bilder kan vi nog dela med oss av så snart bandbredden finns.

Veckans i-landsfiness: Perforeringar i toalettpappret

Veckans u-landsfiness: Myggnät

0

Vi har varit på resande fot i närmare i 14 timmar och har inte kommit längre än Arlanda. Vi kan konstatera att efter några timmars väntan, med lite vätska och mat i kroppen, så övergår irritationen i någon form av tillstånd där man gläds för varje litet framsteg som görs för att man ska få komma härifrån. Vi konstaterar också att polisens största arbetsuppgifter denna dag är att påpeka att man inte ska lämna sin väska och att ta hand om en övergiven kasse med choklad och vin. Vi kan även notera att damer oavsett kultur beter sig passivt aggressivt vid irritation.

Enligt den ursprungliga planen skulle vi landa i Kigali ungefär nu. Nu har vi istället en biljett till Addis om en knapp timme. Vi hoppas att de närmaste 14 timmarna tar oss lite längre än det senaste halvdygnet.

0

Upp kvart över fyra. Skjuts till Arlanda. Checkade in 50 kg. Allt gick smidigt jämfört med vad som komma skulle. Lite sent lämnade vi gaten. Det har snöat över Arlanda i natt så en avisning senare började piloten varva upp motorerna. Klo-klonk. Det lät inte bra! Det lät lite grann som motorn utanför fönstret skar ihop och förmodligen var det ungefär det som hände. Uppvarvningen avbröts och efter lång väntan bärgades vi tillbaka till terminalen. Ungefär en timme efter att vi lämnat den.

Lite frukost åts, delvis på bekostnad av KLM. Vi hämtade våra incheckade väskor och vi tog en kölapp till biljettdisken. 242 fick vi med startnummer 205, förutom gräddfilen. Nu, 2:45 senare lyser skylten illrött 213. Vi kommer nog inte till Kigali idag.

0

Eftermiddagens rapport på radion berättade att stenar flyger i luften, människor skriker och sliter i kravallstaketen som polisen satt ut och mängder av poliser är ute med både hundar och dragna batonger. På det hela taget verkar läget vara väldigt spänt. På Mynttorget i Stockholm alltså.

I östra Kongo verkar det mesta så långt vara lugnt. Valresultatet kom igår och var (som Morgan sa) som väntat. De obligatoriska anklagelserna om valfusk kom snabbt från den förlorande oppositionen. Min fråga är om det är möjligt att genomföra ett helt rättvist val i ett land som Kongo även om man skulle vilja. Det är ett gigantiskt land, utan fungerande infrastruktur. Jag menar, det gick ju inte helt rätt till i Sverige förra hösten.

I morse fick vi besked om att bröllopet tidigarelagts en dag till fredag nästa vecka. Orsaken är oklar. Efter dagens melodikryss (ganska lätt) gick turen till second hand-affären Skopan. Det är Pias kongolesiska ”syster” som gifter sig och Pia hade redan införskaffat en hel del till den kongolesiska familjen. Idag kompletterades det bland annat med presenter till brudparet, skor till undertecknad och en sportväska att packa allting i.

För nu ska det packas. Förutom dagens Skopaninköp är det brudklänning, damskor, slipsar, förbandsmateriel, kostym, digitalkameror, diadem, basketbollar, godis, smink, pennor, en dator, brudhandskar, pannlampor och en vevbar FM-radio som ska transporteras till Kongo. Dessutom ska vi väl försöka få med oss lite egna grejer också. Med 4 x 23 kg borde det inte vara vikten som sätter begränsningen utan snarare väskorna. Vår förhoppning är att kaoset i sovrummet är mindre om ett par timmar så vi får lite sömn innan det är dags för en tidig avfärd från Arlanda.

0

Det drar ihop sig! Julen är på gång och det är inte utan att det är lite extra spännande i år. Fast detta år är den stora frågan i vårt julfirande inte om det är en iPad2 i paketet, utan hur stort kaoset blir i Kongo efter att valresultatet presenteras idag.

Vi har en flygbiljett som på söndag är tänkt att ta oss till Kigali i Rwanda och ett par dagar senare hoppas vi att en buss tar oss in i det land som kallas Kongo-Kinshasa. Syftet med resan är bland annat att vi ska på bröllop.

Östra Kongo tillhör de regioner i världen dit man enligt UD inte ska åka om det inte är nödvändigt. Kongo tillhör också de länder som många svenskar vet väldigt lite om. Kanske var det fallet för den försäkringstjänsteman som ikväll blev uppringd av Pia och fick frågan om vår hemförsäkring gäller i Kongo. Om han när han sagt ”ett ögonblick” kollade med sin chef, googlade ”Kongo” eller gjorde något annat vet vi inte riktigt, men efter lite stressande pausmusik kom han tillbaka. Jodå, försäkringen ska nog gälla överallt och så ingår det avbeställningsskydd och vore det inte intressant med en förmånlig bilförsäkring också?

Så var det ju det här med val. Förra veckan var det val i Kongo. I tisdags skulle resultatet presenteras. Idag kanske resultatet kommer att presenteras. Valresultatet väntas säga att sittande presidenten Kabila fått flest röster. Som i många andra afrikanska länder är det mer oklart vad resultatpubliceringen resulterar i. Eller lite som Morgan Pålsson svarade apropå valet i Tchad – vad tror du själv?

Mer information om situationen i Kongo:

0

Det var en bit över midnatt när jag landade i Addis Abeba. Skjutsad till gästhuset, innan det var sängdags gjorde jag ett första besök i mitt rums badrum. En knapp vecka senare kan jag konstatera att det saknas inte många fel i det badrummet.

Det som slog mig vid den första anblicken var avsaknaden av duschdraperi, duschkabin eller något annat som kan förhindra att vattnet hamnar precis överallt. Okej, inte i hela världen, det gäller bara att komma ihåg att fälla upp sitsen eller ner locket på toaletten om man vill sitta torrt. Nästa upptäckt var att det nästan är omöjligt att få behagligt vatten i duschen, och med behagligt menar jag vad som helst utom skållhett. Knappast det vanligaste problemet i afrikanska duschar. Intressant nog så har kranen till tvättstället motsatt problem och släpper bara slumpmässig igenom varmt vatten.

När jag efter en första dusch lagt mig till rätta för sova kunde jag konstatera att det rann vatten i toaletten. Konstant. Och ganska högljutt. Nästa upptäckt blev att det inte går att stänga dörren till badrummet eftersom man satt dit en alldeles för hög list, förmodligen för att förhindra vattnet på golvet att rinna ut i rummet.

Rörmokare som man inte är så tog jag en titt på den rinnande toaletten följande morgon. En märklig konstruktion och utan att jag gjort någonting märkbart så slutade den att rinna och har sedan dess nästan fungerat som förväntat.

Ganska snart kunde jag konstatera att det läcker vatten någonstans. Inte så mycket, men tillräckligt för att följden ska bli att det över golvet konstant rinner en liten, liten flod ner till golvbrunnen vid dörren. Detta förklarade också varför badtofflor ingick i rumsutrustningen.

När jag igår behövde skölja upp mina klaustrofobisockar blev nästa felfynd att proppen till tvättstället är alldeles för liten i förhållande till hålet. Med lite plast och konstant tryck tätades detta så att jag kunde få till mitt sockbad. När sedan vattnet skulle släppas ut togs tryck, propp och plast bort. Detta våldsamma vattenflöde var dock för mycket för någon av rördelarna, för det började rinna över någonstans och ut på golvet. Inte för att skillnaden blev så stor mot innan.

Nåja, jag ska inte trötta er med mer utförliga historier utan kan bara meddela att jag också upplevt en högljutt kvidande varmvattenberedare, en helt lös toalettsits, en spegellampa som lyser ytterst sporadiskt, en handdukshylla som man slår huvudet i samt en påtaglig avloppsdoft varje gång man använt tvättstället.

Ja, det finns helt enkelt mer än fru att se fram emot i Sverige.

0

När jag handlade ljus med Banglabokstäver på i Dhaka i februari sa min franska kvinnliga kollega, att det var typiskt svenskt. ”Jaså?” sa jag, men det är ju förstås så hos oss i Norden, att mörkret är så påtagligt halva året att uppskattandet av stearinljus förmodligen kommer med generna vid det här laget.

Även om många tycker mörkret är jobbigt så tycker nog jag att mörkret har sin charm. Vi kan tända ljusen, krypa upp i soffan och mysa en stund. Och när vi myst färdigt så kan vi släcka ljusen och tända lampan istället. Men just nu är stearinljus är den enda källan till belysning så då börjar jag fråga mig lite grann vad jag ska göra när jag tröttnat på att sitta här och mysa själv i soffan.

Jag har redan tappat räkningen på hur många strömavbrott det varit under de tio dagarna jag varit här. Det har visserligen inte varit i närheten av upplevelsen 2006 då ransonering kombinerades med generatorhaveri. Men likaväl så är strömavbrott något man väldigt snabbt vänjer sig vid att vara utan i Norden.

Och eftersom ingen ström medför inget Internet får vi väl se när jag lyckas publicera detta.

0

Minnet är ju en intressant sak. I förrgår, när jag var ute på en promenad, kunde för mitt liv inte komma ihåg hur man hälsar på kimasai. Några minuter senare möter jag en gammal vän, tillika massaj, som hälsar och direkt ploppar vad jag ska svara upp. Idag är jag på gudstjänst och just nu dök på samma sätt ordet ”kelele” upp i huvudet.

Kelele betyder oväsen ungefär. Jag tror jag har något allmänt emot predikanter som skriker ut sitt budskap. Budskapets kvalitet höjs ju inte bara för att man höjer rösten. Visst kan det finnas retoriska poäng med att variera rösten, men i dagens predikan höjde predikanten rösten under den första minuten och sänkte den först nu, 56 minuter senare, så jag tror att eventuell taktisk retorik gick förlorad.

Till saken hör också att jag i normala fall nätt och jämnt kan hänga med på en predikan på swahili. Med en predikant och ljudanläggning på maxvolym, och lite lagom distorsion så uppfattar jag ungefär sista ordet i varje mening.

Eftersom jag ska följa med nämnda massaj hem på lunch efter gudstjänsten så kan jag inte heller gå härifrån. Något jag annars gjort flera gånger då denna predikant var på besök medan jag bodde här.

Man kan väl lugnt konstatera att detta inte har varit den mest givande timmen jag tillbringat i en kyrka. För att citerat Dogbert känns det lite grann som att sticka en tröja åt en död ekorre.