Internet 

Internet är en bra uppfinning! Som får ännu större betydelse när avstånden blir större. Den rent tekniska skillnaden här mot i Sverige är marginell men visst tar det lite längre tid att ladda svenska webbsidor härifrån jämfört med australiensiska sidor. Avstånd märks även om man färdas med ljusets hastighet. Något som skiljer sig är att här kommer i stort sett alla internetabonnemang med en begränsning av hur mycket data man får överföra under en månad. Det innebär att om jag vill ladda ner förversionen av Windows 7 så har jag fyllt halva månadens kvot. Det har gjort mig medveten om hur lite jag funderar på vad jag laddar ner, men min uppskattning är att mina fyra gigabyte ska räcka för webbsidor, lite webb-radio/tv och Skype, men vi får väl se mot slutet av månaden.

Som vanligt när man befinner sig långt från Sverige så är Radiosporten räddningen. Satt uppe halva natten och fick höra Robin Söderling gå till final. Nu utlovar SVT att sända finalen imorgon. Återstår att se om den även sänds på nätet. Kommer hursomhelst bli ännu en sen natt. Tur att vi firar drottningens födelsedag på måndag.

Och Skype känns som ett ännu bättre program än vanligt. Oftast funkar det utan problem. Fördröjningen på ljudet är oftast marginellt större än i Sverige och även videokvalitén är hyfsad. Jag har investerat i en separat webbkamera så jag kan numera bjuda på bättre rörliga bilder om det finns någon intresserad. Upplands Väsby är ohotad etta på Skypetoppen, sedan kommer inget och sedan är det ganska jämnt i botten mellan Mjölby, Flemingsberg, Sandviken, Kristinehamn, Avesta, Limassol, Worthing, Gamboula, Sao Paulo, Bandung, Arusha och Addis Abeba. Så välkommen att slå dig in eller bättra på din placering.

Telefon

En intressant sak är att det både är billigare att skicka SMS och att ringa mobiltelefoner från Skype än vad det är att göra det lokalt i det här landet. Kanske är priserna högre när man använder kontantkort. Varje gång man ska ringa måste man nämligen lyssna till någon form av reklam/information innan samtalet kopplas fram, så kanske bestraffas man på fler sätt.

Jag har ju mitt svenska mobilnummer aktivt i min gamla telefon men förutom några SMS har jag bara två samtal från telefonförsäljare. (Nej, jag svarar inte.) Trodde säkert att det skulle vara någon som missat att jag är utomlands och som slår en signal. Det kanske kommer.

Australien

Ja landet som är en kontinent är stort. Norr om Brisbane (en stor stad) på östkusten kallas en bit av kusten Sunshine Coast, och nej, det är inte ironiskt menat (se väder nedan). Sunshine Coast sträcker sig kanske tre mil och består av ett antal samhällen. Jag håller till ganska mitt på, i Maroochydore.

Väder

Vädret är inte normalt någonstans på jorden verkar det som. Här går det mot "vinter" och ska då bjuda på torrt och stabilt väder. Såg ni nyheter härifrån för någon vecka sedan vet ni att vi haft allt annat än torrt, även om de största mängderna vatten hamnade söder om Brisbane. Temperaturen är ganska stabil på runt 20, allt annat verkar kunna variera. Även prognoserna svänger ganska ordentligt på några timmar. Ta en titt på den här sidan om du är svenskt väderintresserad.

Hemlängtan

Det var nu snart tre veckor sedan vi skildes åt och knappt sju återstår innan vi ses igen. Vi tror att det funkar, men det går så klart upp och ner. Så vad gör man när man vill vara i Sverige och är ett halvt jordklot bort? Jo man lyssnar på Johan Palm, det avskräcker. Skämt åsido så dök skivan skivan helt oväntat upp här, och utan att säga för mycket kan jag säga att det låter bättre än min enda tidigare närkontakt med pojkvaskern.

Det var helgdag i torsdags i Sverige. I England hörde jag att det är helg på måndag. Ni som varit med på den här sidan länge (läs 5+ år) har hört om mina tidigare drabbningar med helgdagar utomlands. Här i Australien verkar samhället vara lite för välorganiserat för muslimska helgdagar som flyttar omkring och utlyses kvällen innan.

Och nej, tydligen firar vi varken Kristi himmelsfärd eller Spring Bank Holiday i det här landet. Däremot ser det ut som att vi kommer fira drottningens födelsedag om ett par veckor. Andra måndagen i juni närmare bestämt. Det är alltså inte ett fixt datum, utan just andra måndagen i juni. Varför inte det datum när hon faktiskt fyller år? Ingen aning. Googla! Det är ju ni som har långhelg och tid med sånt! Själv ska jag ut på Sunshine coast och handla paraply.

Kylskåpet är tomt, inboxen likaså, lägenheten känns väldigt kal efter en blomevakuering och resväskan är stängd men innehåller skrämmande lite. Kanske är det bristen på dator som bygger på känslan. För första gången på många år har jag nämligen lämnat datorn hemma inför en relativt lång resa. Jo, det finns en dator med på resan, en sån där från fruktdisken.

Men efter att jag i åtminstone fem år varit tämligen van att samla på mig intryck från resor och liv för att sedan rapportera valda delar, så ska jag avsiktligt försöka göra ett uppehåll på några veckor. Kalla det fasta, experiment, slöhet eller vad du vill. Jag kallar det semester!

Tycker inte du också att det är jobbig när ens privatliv hängs ut på löpsedlarna. Man vill ju inte att ens vänner ska få reda på saker den vägen. Och som vanligt i kvällspressen vimlar det av faktafel. Den här gången har de ju inte ens fått hennes namn rätt, så ta det mesta som står där med en stor nypa salt. Men semester, kärlek, Brasilien och att hovet inte har någon koll, det stämmer rätt bra.

Läs artikeln…

Så blev det måndag morgon och Hongkong stod för scenen i veckans pjäs. Mitt hotellrum, inklusive två sängar, badrum, kyl, skrivbord och fåtölj, var mindre än förra veckans sovrum. Utsikten över Sunshine Coast byttes också mot en husvägg fyra meter bort, men det var ju i huvudsak inte på hotellrummet vistelsen skulle utspelas.

Uppgift nummer ett var att ta sig till en rekommenderad kamerabutik för att på något sätt komplettera det falerande kameraobjektivet. Efter lagom virrande hittade jag Stanley Street där butiken skulle ligga. Där fanns flera fotoaffärer men inte den som jag letade efter. Gatan i fråga går bara över två kvarter och jag gick den fram och tillbaka, men förgäves. Hittade istället en annan affär som verkade något sånär seriös, på en annan gata och inhandlade ett nytt objektiv, likadant som det trasiga, men ungefär 30 procent billigare än i Sverige. (Kameror verkar intressant nog inte alls vara billigare.)

Fullt utrustad började så turistandet på allvar. Templet Man Mo var första anhalt. Har aldrig i mitt liv varit i en lokal med så mycket rökelse. Till och med Hongkongluften kändes fräsch. Därefter följde Botaniska och Zoologiska trädgårdarna, bergbana till Victoria Peak och dagen avrundades med musikalisk ljusshow som lyste upp några av skyskraporna runt Victoria Harbour.

Gårdagen tillbringades så till största del på Ocean Park på södra delen av Hongkongön. Där bjöds det på en kombination av djur och åkattraktioner. Delfinerna och pandorna var det som drog till sig min uppmärksamhet mest. Hur får man delfiner att göra så där?

Idag har jag besökt blommarknad, utan att köpa något. Sedan följde fågelmarknaden, med samma mängd inköp. Volymen på fågelsången var imponerande hög, minst sagt. Annars imponerade ingen av marknaderna särskilt mycket. Kanske var jag där för tidigt. Eftermiddagen tillbringades på Hongkongs motsvarighet till Tekniska museet. Mängder med montrar där man fick "leka" själv gjorde att ett par timmar snabbt försvann.

Med trötta fötter sitter jag nu alldeles för tidigt på Hongkongs flygplats. Men det är en plats med möjligheter till sval sittplats, mat, toalett, ström och Internet och just nu sträcker sig inte mina önskningar så mycket längre. Kanske blir det någon av de filmer som inte hunnits med.

Några intryck efter tre dygn i Hongkong: Gott om skyltar som inte alltid underlättar, gott om allmänna gratis toaletter, gott om rökare, gott om trådlöst Internet, ont om kunskap i engelska, förkärlek för köande i EN ordentlig rad, förkärlek för förbud och böter, och en märklig blandning av märkesaffärer och små skyffen till affärer, av uteliggare och lyxhotell.

Häromkvällen gick jag fram till fönstret efter ett par timmar vid datorn. Då såg jag att det var vitt ute och att snöflingor långsamt singlade ner i gatlampornas sken. Ingen stor mängd, det är ju sällan det här, men fullt tillräckligt för att mungiporna, som med automatik, ska börja röra sig uppåt. Jag, som vill tro att jag är en något sånär rationellt tänkande varelse, vill gärna se en anledning till saker och ting, men i det här fallet har jag svårt att riktigt ta på orsaken till min glädje.

Jag minns en sen kväll för rätt många år sedan när jag pulsade mot bussen, på väg från en labb på universitetet i Linköping. Vinden piskade snö i ansiktet och kängor hade helt klart varit att föredra framför mina promenadskor. Men leendet satt där, som fastklistrat innanför jackans luva.

Det är lite samma känsla som regn i Afrika ger. När dropparna börjar hamra på plåttaket börjar glädjen bubbla inombords. Intressant nog inträffar inte alls detta när regnet öser ner i Sverige och jag tror inte det bara är avsaknaden av plåttak som är anledningen. Där finns det också en rationell anledning till glädjen; att folk kan odla mat och slipper svälta, att det finns vatten i brunnarna, att man slipper torkans damm osv.

Kanske anledningen i det här fallet är att snön gör allt ljusare, kanske är det den inpräntade bilden av en vit vinter som jag hoppas på, kanske är det förknippat med några positiva barndomsminnen. Jag vet inte och i väntan på att någon analyserar sönder situationen fortsätter jag att vara omotiverat glad närhelst snö faller. Kanske är det så enkelt att jag älskar snö. Då behövs väl ingen annan anledning?

Med P1:s Spanarna i öronen når jag tillsammans med övriga busspassagerare Namanga och gränsen mellan Tanzania och Kenya. Det är ovanligt lite folk här. Ut ur Tanzania är inget problem, jag blir inte ens fotograferad med de dussintals webbkameror de installerat. På Kenyasidan går jag fram till en ledig disk och den äldre tjänsteman som tar emot mitt pass har förmodligen vaknat på fel sida idag. Han hävdar nämligen att nu när jag fått mitt uppehållstillstånd för Tanzania instämplat i passet, ja då gäller inte mitt Kenyavisum för att åka in i landet en andra gång. För alla andra gäller det, men inte för mig. Transitvisum för 20 dollar är det som gäller. Jag ser ingen möjlighet att rubba hans bestämda åsikt, han har alldeles för många märken på kavajen för det, så jag tar visumansökan han sträcker fram och ett steg åt höger och börjar fylla i formuläret.

När denna procedur är avklarad har mannen flyttat sig ett par meter från disken till ett skrivbord och jag tar ytterligare ett steg åt höger, till en annan disk med en annan, yngre tjänsteman med något färre märken på kavajen. Jag lämnar fram passet men behåller visumansökan och dollarsedlar nedanför disken. 10 sekunder senare är passet stämplat och återlämnat. Ytterligare 3 sekunder senare går jag ut genom dörren med ett leende på läpparna, med tankarna på märkeskavajmannen men med blicken i motsatt riktning.

Har precis kommit tillbaka till gästhuset efter en kort promenad över slätten. Det är en upplevelse att vandra i klart månsken och höra ljudet av gräshoppor, kanske någon get vid närmaste huset och vinden som susar genom fälten. Normalt rör man sig inte så mycket efter mörkrets inbrott, men den här sträckan kändes tämligen ofarlig och det visade sig också att jag kände tre av fyra personer som jag mötte. Detta märkte jag när jag hörde rösterna. Månskenet må vara starkt, men det är inte helt enkelt att direkt känna igen mörka personer i mörker.

Anledningen till min promenad var att jag blivit bjuden hem till ett ungt par som bor 15 minuter ut på slätten. Som så ofta är standarden enkel men hjärtat och gästfriheten desto större. Elias, som tycker jag ska sälja min kamera till honom, har sju helsyskon och verkar ha tappat räkningen på halvsyskonen, men det kanske inte är så konstigt eftersom hans pappa har sex fruar.

Efter te, kex, ägg, jordnötter och en kort bön är det dags att röra sig hemåt. Värdinnan säger att nästa gång jag kommer ska hon bjuda på ugali och jag ska be på swahili. Jag svarar att jag ser fram emot det första och vad det gäller det andra säger jag bara "Mungu akipenda" – om Gud vill.

Runt 11 lämnade vi kontoret. Det var jag och en medarbetare som kröp in i en minibuss med destination centrum. Här i Nairobi är detta en förhållandevis angenäm transportform. Här har man nämligen kommit på att den briljanta idén att begränsa antalet passagerare till antalet säten. Visst är det fantastiskt! Dit har man inte riktigt kommit i det södra grannlandet. På denna tur fick vi dock stå ut med en dånande högtalare som högljutt delade med sig av någon form av swahili-hiphop som gjorde att man snabbt kunde glömma samtal på något annat språk än teckenspråk.

Det verkar aldrig gå särskilt snabbt att ta sig någonstans i Nairobi, men den här riktningen och tiden hörde definitivt inte till expressresorna. Väl nere i city blev det bussbyte till en större modell med två små skärmar som visade någon form av musikvideo, återigen till högt ljud och bas som gjorde sitt bästa för att byta plats på inälvorna. Trafikkaoset var ännu mer påtagligt i den här delen av staden och som så ofta svängde chauffören av den tänkta rutten för en snabbare omväg. Åtminstone var det tanken. På den snabbare omvägen övergick hastigheten ganska snabbt från krypande till stillastående. Efter att ha klarat av 50 meter på 15 minuter var det dags att korrigera misstaget tyckte tydligen chauffören som gjorde en u-sväng. Och nej, det är inte helt enkelt att genomföra det. Men det gick i alla fall snabbare i motsatt riktning och rätt snart gick vi av i det område som kan kallas Somalitown. Här pratas somali, eftersom över 90 procent av invånarna här är somalier. Skillnaderna känns större än de få kilometrar vi åkt. Här är det mer heltäckande slöja än tajta jeans, mer minaret än kyrkklockor, mer tveksamma blickar än tiggarförsök, mer Mellanöstern än Europa.

Tack vare vår snabba omväg kom vi fram till vårt lunchställe precis när fredagsbönen började i den närliggande moskén, vilket naturligtvis innebar 40 minuters väntan på att restaurangen skulle öppna igen. När bönerna tystnat och porten låstes upp var det bra att vara på plats eftersom detta tydligen är ett inneställe. Mycket och god mat blev det. Vad det bjöds på? Grillad killing, kryddat ris och kamelmjölk. Vad åt du idag?

Resan gick sedan tillbaka mot centrum i ungefär samma takt som tidigare. Från centrum skulle vi spara lite tid och ta en taxi istället för ytterligare en buss. Min färdkamrat lämnade mig en bit bort för att ensam förhandla om ett pris. Det blir billigare så. Utfärden från centrum gick betydligt snabbare än de flesta av dagens resor. Ja det var tills vi blev stoppade av polisen förstås. Tydligen åkte vi i fel fil på något vis. Efter viss väntan, medan chauffören jagade sitt körkort, bar det av några hundra meter innan kön var ett stort blockerande faktum. Vi provade ännu en gång varianten att ta en snabb omväg för att sedan göra en u-sväng tillbaka till den ursprungliga rutten. Efter en omväg som nog var tre gånger längre än originalvägen, men förhållandevis trafikfri, kom vi till slut tillbaka till kontoret, cirka 4,5 timmar efter att vi lämnade det. Tur att jag inte äter somaliskt varje dag!

Bild från http://en.wikipedia.com