Efter att ha firat en mycket svenskare jul än förväntat och sedan firat en kongolesisk jul ungefär som förväntat så var det idag dags för oss att lämna Kongo och ta oss in i Rwanda.
Rwanda är på en rad punkter annorlunda jämfört med Kongo och många andra länder också för övrigt. Man har till exempel sedan några år förbud mot plastpåsar. Det innebär att de grälla plastpåsar som skräpar ner stora delar av Afrika inte längre existerar här. Det innebär följaktligen att alla inköp packas i papperspåsar. Jag är ganska säker på att syftet med genomsökningen av allt vårt bagage vid gränsövergången i första hand var plastpåsar. I andra hand vapen och narkotika.
Så långt var det inga problem. Vi lämnade plastpåsarna bakom oss fick plats i en buss som tog oss några kilometer från själva gränsen till staden Cyangugu på Rwandasidan. Där fick vi byta buss, men det annonserades att vi skulle få behålla våra platser i bussen som inte skulle avgå 8.30 utan 9.00. När det började närma sig avgång kom andra passagerare som hade våra platser. Ett mindre, om än högljutt, kaos utbröt som slutade med att vi, tillsammans med våra kongolesiska värdar och ett antal andra passagerare lämnade bussen och fick pengarna tillbaka. Ett nytt bussbolag uppsöktes. Vi packade in våra grejor i buss nummer tre för dagen och väntade på avgång. Efter drygt en timme så var det dags för byte till buss nummer fyra. Varför orkade vi inte ens fundera på vid det här laget. Vi hade alltså fortfarande inte lämnat Cyangugu.
11.15 rullade vi äntligen iväg mot Kigali för att ganska snart upptäcka att bussen släppte in ganska stora mängder damm oavsett om sidorutorna var öppna eller ej. Eftersom första halvan av resan till stor del bestod av vägarbeten och/eller grusväg hann det bli en hel del damm. Men på det hela taget gick resan så bra den kan när man sitter i en dammfylld skumpande buss utan att kunna röra sig och efter sex timmar var vi framme i Kigali.
Resan, dammet och det faktum att det var över en vecka sedan vi hade en normal dusch (ni vet en sån där man inte öser vatten över sig från en hink) bidrog till att det var extra skönt att få spola av sig dammet i hotellets badrum. Att det inte fanns något varmvatten spelade nästan ingen roll.
”Och där ljuset är, där är det jul” sjunger Carola ur den lilla bollen till portabel högtalare. Det är julafton i Bukavu och dagen bjuder efter nattens regn på sol och värme så nog är det ljust allt. Julkänslorna däremot är begränsade. Förutom någon enstaka banderoll som annonserade om julgudstjänst finns lite här i stan som tyder på att det skulle vara jul. Imorgon ska vi på gudstjänst så vi får väl se vad det innebär i julväg.
Men bland alla saker som vi inte riktigt kan styra över här ett svårare att handskas med än de andra. Mat! Åtminstone för mig som är en notorisk småätare (fråga bara min tandläkaren som försökt ringa mig flera gånger under vistelsen här). De långa resorna har man ju kunnat ställa in sig på att uppleva viss hunger. Efter liten frukost och lång resa brukar man i alla fall till sist komma fram, och då har antingen en restaurang eller Mama Suzana lagat en kunglig måltid. Men som jag nämnt tidigare så har samma mönster upprepats även under de mer vardagliga dagarna. Liten frukost, turer på staden, och bortåt eftermiddagen en kunglig måltid hos vår värdfamilj. Alltid efter 14, oftast bortåt 15-16. Vid det laget har energinivåerna sjunkit betänkligt, särskilt när man inte fått förmiddagsfika. Men människokroppen är seg (även den bortskämda kroppen) och man kommer ofta över den akuta tröskeln och överlever till lunchmiddagen. Problemet är väl bara att man också då äter som om man varit utsvulten hela dagen. Resten av kvällen rullar man runt som en boll, eftersom man förstås förätit sig på kött, kålsallad med majonnäs, ris, makaroner, matbanan, fisk, köttbullar, morotssallad, ugali, potatis och kyckling. Något kvällsmål orkar man inte med efter den behandlingen. Möjligen en kopp pulverkaffe och en banan. Så har det varit i några dagar nu. Men i och med flytten är det nya bullar som gäller. Detta hus bjuder inte bara på husrum. De bjuder även på tre mål om dagen. Och inga dieträtter heller. Det är mat nog för en större familj varje gång, och även om jag här kallas Maman (något att vänja sig vid när man blivit gift), så är vi ändå bara två som äter. Avokadoträdet vi bor under bjuder på avokados i papayastorlek och mandarinerna är som apelsiner. Och vi jäser av all mat. Daniel är duktigare på att äta för sina behov. Själv har jag aldrig kunnat begränsa mig, särskilt när det gäller god mat. För övrigt har jag svårt med att inte äta upp allt man bjuds på. Jag försöker att komma ihåg att det inte vi äter brukar gå tillbaks till värdfamiljerna. Och här är värdfamiljerna stora – min kongolesiska familj har till exempel utökats med två kusiner. Här är man inte lika nogräknad med vem som hör till kärnfamiljen eller inte.
Ja, nu har resans främsta mål uppnåtts – min kongolesiska syster har blivit Madame. Det var väldigt speciellt att få vara med, även om baken efter ett tag bedövades och även om hungern var ganska stor när vi väl fick mat på lördagen. Många element i bröllopsfirandet var ovana för oss, och andra var väldigt självklara. Det korta och koncisa vigseltalet från en av pastorerna handlade om att det finns en tid för allt. Allt sker i sin tid, och det är Guds tid. Här tar saker mycket tid, och ibland kan det kännas ineffektivt och ja, tidsödande. Å andra sidan finns här alltid för varandra. Att hälsa på någon är inte ett avbrott i vardagen, det är ett viktigt inslag och prioriteras varje gång.
Fredag kväll: Inbjudan till bröllop mottas. (Ja, vi hade ju ändå tänkt gå, nu när vi hade vägarna förbi.)
Upp kvart över fyra. Skjuts till Arlanda. Checkade in 50 kg. Allt gick smidigt jämfört med vad som komma skulle. Lite sent lämnade vi gaten. Det har snöat över Arlanda i natt så en avisning senare började piloten varva upp motorerna. Klo-klonk. Det lät inte bra! Det lät lite grann som motorn utanför fönstret skar ihop och förmodligen var det ungefär det som hände. Uppvarvningen avbröts och efter lång väntan bärgades vi tillbaka till terminalen. Ungefär en timme efter att vi lämnat den.