Imorgon fyller Anni två veckor! Vi ska nog fira med glass i alla fall, även om födelsedagsbarnet själv inte får smaka än. Det har dröjt med uppdateringar, men mor och far är trötta. Vi har heller inte så mycket att rapportera – vi är ungefär där vi var senast. Vår guldklimps tillstånd är ibland lite stabilare, som idag, och ibland väldigt instabilt, som igår. Hennes medicinska status skiftar från dag till dag, vilket tydligen inte är ovanligt för Down’s-bäbisar med Annis problem, och armén av läkare som vi möter här har fortfarande ingen omedelbar lösning på att så många av hennes organ och kroppsfunktioner kärvar samtidigt.

För mig med min något antika referensram liknar Anni i mycket ett pelarhelgon. Hon har liksom stationerat sig på sin säng på en (höj- och sänkbar) pelare där hon inte gör så mycket mer än att kontemplera och leva ytterst asketiskt. Fast å andra sidan har hon ju en rejäl stab av anhängare och tjänare efter sig, så det är frågan om hon kanske mer är drottningen av BIVA istället. Mor och far är i alla fall hängivna efterföljare och betraktar varje skiftning hos den lilla varelsen med slaviskt intresse/beundran/bävan.

Den första chocken har lagt sig, men vi lever fortfarande inne i vår bubbla. Så om vi inte svarar på mejl eller telefon så hoppas vi att ni har överseende. Vi är fortfarande tacksamma för alla era hälsningar!

 
Google's translation of this blog post.

Igår flyttades Anni från neonatalavdelningen till barnintensiven (BIVA). Anledningen var rent praktisk, NEO servar hela regionens för tidigt födda barn och att Anni är född fyra veckor för tidigt är inte hennes primära problem. Vet ni hur många människor det går åt för att flytta på en trekilos bäbis? Nio medicinskt utbildade och två föräldrar. Fast de två sistnämnda fyllde förstås ingen större funktion.

Även om det kan svänga fort så dristar jag mig till att säga att läget är något stabilare. De trappar ner en del av de mediciner hon får, hon har fått ut ganska mycket vätska som ansamlats i kroppen och emellanåt är syreupptagningen lite bättre. Alltsammans positiva tecken. Vad det innebär imorgon, i natt eller när jag skrivit klart det här kan dock ingen säga på förhand.

Återigen tack för alla hälsningar som på olika sätt når oss!

 
Google's translation of this blog post.

Ytterligare två dygn har gått och Anni firar en vecka. Läget i stort är oförändrat. Ena stunden verkar det lite bättre och de kan dra ner syrgasen något (en av saker vi förstår något sånär). Ett par timmar senare är syrgasreglaget tillbaka på 100 för att den lilla kroppen ska få tillräckligt med syre. Vi har sista veckan fått mer medicinsk kunskap än vi ville ha och vi kan numera tolka vår dotters tillstånd genom att bara titta på siffror på en skärm.

Läkarteamet med experter från alla möjliga avdelningar och även från andra sjukhus står lite rådvilla. De har olika teorier och provar olika behandlingar. En del ger förväntad effekt, en del förvånansvärt liten effekt, men hittills har inget förbättrat grundproblemet som handlar om lågt blodtryck och dålig syresättning.

Så man kan säga att lilla Anni slår världen med häpnad redan under sin första levnadsvecka. Alla tycker väl att deras ungar är något särskilt, men i vårt fall har vi läkare som kan intyga det.

Pia och jag är som ni säkert anar rätt slitna. Vi tar några timmar i taget, äter lite, sover lite, och sitter vid Annis säng och håller våra händer på henne. Så pratar vi om allt möjligt och berättar för henne vad vi ska göra när vi kommer hem. Personalen säger att det gör henne gott och förmodligen har det samma effekt på oss.

Vi tackar för alla hälsningar här, på Facebook, via mejl och SMS. Det betyder mycket.

 
Google's translation of this blog post.

Jag började skriva en uppdatering för ett par timmar sedan att läget var något stabilare än när Pia gav er en uppdatering i fredags. Nu har vi precis varit hos vår lilla tjej och det där ”något” verkar ha försvunnit igen. Hon är tillbaka på gränsen där hon i stort sett får alla resurser som finns och där marginalerna inte är stora.

Den förändring som skett till det bättre är att hennes mer officiella benämning gått från flickebarnet till Anni.

Pia och jag fortsätter att leva i vår bubbla. På något sätt går dagarna fort utan att vi gör så särskilt mycket. Som det verkar får vi bo kvar här, vilket kanske säger något om situationen.

Vi uppskattar alla hälsningar, tankar och böner.

 
Google's translation of this blog post.

Tre dygn är en livstid. En faktisk livstid för vår lilla bäbis. För oss har det känts som en evighet. Vi är på BB där vi hör friska barn gråta hos de andra föräldrarna, och aldrig har vi nog längtat mer efter en gråtande unge att ha hos oss. Vår bäbis, som ännu inte meddelat oss sitt namn, ligger tungt medicinerad en våning under, på neonatalavdelnings intensivvårdsdel. Vi vet att många tänker på oss och ber för oss och undrar hur läget är. Vi hoppas att ni har förståelse för att de personliga svaren uteblir och vi vill lite kort berätta hur läget är.

I tisdags skulle vi på en extra ultraljudsundersökning för att se varför min mage vuxit lite mer än normalt. Fyra timmar efter att läkaren tittat till bäbismagen hade vi en bäbis. Allt gick alltså väldigt fort. Misstanken var att barnet hade en förträngning i tarmen, en missbildning som ofta hänger ihop med Down’s syndrom. Bäbis verkade också lite slö och doktorn tyckte att det bästa för barnet var att komma ut så fort som möjligt för att få vård. Och på det viset blev en liten undersökning vid två-tiden ett akut kejsarsnitt vid sex-tiden och vår alldeles egna lilla juvel kom till världen.

Sedan dess har läget för vår lilla dotter gått upp och ner. Perspektiven på liv och död, viktigt och oviktigt har ändrats flera gånger under dessa dygn. Vad är väl tarmförträngning mot att orka andas? Idag, fredag, mår vår lilla flicka aningen, aningen bättre. Läkarna är försiktiga med prognoser, vi tar det timme för timme.

De flesta av de olika problemen hennes lilla, lilla kropp kämpar med hänger ihop med Down’s syndrom som nu också är bekräftat. Det skär i våra föräldrahjärtan att se henne uppkopplad till en sån mängd sladdar, maskiner och medicin, men vi är också oändligt tacksamma för hur mycket som personalen här på KS gör för henne, och hur mycket som faktiskt går att göra för en liten skör kämpe. För det är hon, och visar tydligt att det inte alls är roligt med sladdar och slangar. Och så är hon lite kittlig i fötterna, som sin pappa. Ett par gånger har hon tittat lite på oss och vi längtar efter att få hålla henne i våra armar. Hon är alldeles ljuvlig och vi tackar alla er som varit med i bön och som bär oss nu när vi själv inte riktigt orkar så mycket mer än att vara hos vår lilla bäbis. Tack än en gång för att ni tänker på oss!

 
Google's translation of this blog post.

0

I helgen åkte vi som jag sa tidigare norrut. ”Vi” visade sig vara jag, Roger, Marcus och Jonathan och ”norrut” innebar fem timmars bilresa till samhället Sokodé. Vägen bjöd på asfalt med hål och mellan hålen trängdes vi med lastbilar, minibussar och inte minst dödsföraktande motorcyklister.

Togo är grönt. Om det bara är såhär års eller alltid får andra uttala sig om, men grönt är det. Luftfuktigheten i Sokodé var markant mindre än vid kusten och klimatet påminde mig tydligt om mitt första besök i Afrika, Tazengwa 1999.

Efter en fem timmars hemresa blev det ytterligare ett par dagar på kontoret i Lomé. Jag brukar nog tycka att jag har ganska bra lokalsinne, men efter över 10 resor mellan hotellet och kontoret har jag fortfarande ingen chans att hitta hela vägen. Det är hur många svängar som helst på små sandiga gator som ser ungefär likadana ut. Jag skyller på att rutten också varierar med trafik, väder och vägarbeten.

Igår (tisdag) närmade sig hemfärden men hade det enbart berott på mig hade jag alltså aldrig kommit till flygplatsen, för vägen dit var minst lika krånglig. Väl på Lomés flygplats är det så dags att försöka lämna landet. En procedur som visade sig vara ytterst välkontrollerad.

  • Det börjar utanför flygplatsen med kontroll av pass och färdplan.
  • Innanför dörrarna vill de röntga allt bagage och dirigerar mig igenom metalldetektorbågen.
  • Så är det dags för incheckning och de vill naturligtvis se mitt pass.
  • Vid disken intill fyller man i formuläret för utresa (samma som vid inresa) och innan man får går därifrån kontrollerar en man att man fyllt i det.
  • Immigrationsmyndigheten är nästa instans med kontroll av boardingkort, pass och utreseformulär.
  • Nästa steg är att röntga handbagaget och att gå igenom en ny metalldetektorbåge.
  • Jag har nu kommit fram till ingången till väntsalen där en ny kontroll av boardingkortet sker.
  • Innan jag får komma in i väntsalen söker personalen igenom allt bagage för hand och jag får passera igenom dagens tredje metalldetektor.
  • Så är det dags för boarding och en kontroll av boardingkortet när jag går ut till bussen.
  • Ut ur bussen och ny kontroll av boardingkortet vid trappan som leder upp till flygplanet.
  • Slutligen ytterligare en kontroll av mitt boardingkort vid ingången till planet.

Det är inte utan att man tycker de kunde minskat kontrollen något här och lagt lite mer möda på att kontrollera Lomés armada av motorcyklister. Det hade sparat kötid, både på flygplatsen och i trafiken.

0

Dags för en uppdatering från Togos huvudstad Lomé. Landade här i söndags efter en två långfilmer lång flygning från Paris. Jag gick lite nervös ur planet. Det är alltid lite nervöst när man ska korsa landsgränser, tycker jag. De där tjänstmännen har så stor makt och har de vaknat på fel sida kan de bara säga ”nej” och så släpper de inte in mig.

Det har i och för sig aldrig hänt hittills, men vetskapen om hur mycket som kan strula gör att känslan ändå finns där. Det hjälper naturligtvis inte till att hamna på en okänd flygplats, med okända rutiner för att få visum och framför allt med människor som inte förstår något språk som jag talar. Nervositeten blir inte heller bättre när en efter en får tillbaka pass med visum och jag står ensam kvar med några arga afrikanska tanter. Men till slut så blev även jag uppropad och fick mitt pass som nu innehöll en hel sida med nya stämplar och klistermärken.

Togo är fuktigt. Det har jag hört av mina vänner som bott här. Exakt hur fuktigt började gå upp för mig när displayen på telefonen immade igen medan jag stod och väntade på mitt visum. Togo är inte extremt varmt. Men tillräckligt varmt. Fast mest fuktigt.

Så vad gör jag då här? Jo jag har i tre dagar stått och via en nigeriansk tolk undervisat sju-åtta personer från Togo, Sierra Leone och Burkina Faso i hur man använder det förnämliga datasystem som jag jobbar med. Imorgon ska vi diskutera konfiguration och anpassningar. Sedan tar vi en kortkurs i webbens grunder. Fast över helgen ska vi åka norrut. Vilka ”vi” är, vad "norrut" innebär, vad vi ska göra där och när vi kommer tillbaka återstår att se.

0

SingaporeAtt shopping är stort i Singapore hade jag förstått på förhand men att det skulle finnas SÅ många shoppinggallerior trodde jag inte. De fanns överallt! Mina inköp inskränktes till Simlim Square, ett köpcentrum med bara elektronikaffärer, där jag efter oavsiktligt prutande köpte ett piratbatteri och ett minneskort till kameran. Jag lyckades dock bara pruta ner ett polfilter till precis under svenska priser och då vägde returmöjligheter tyngre så det blev inga fler inköp.

Det australiensiska klädmärket Billabong hade affärer både i Australien och i Singapore. De har på sina produkter börjat skriva sitt namn Billabøng. Förmodligen var det någon designer som tyckte att det såg coolt ut men för oss nordbor kan uttydningen bara bli Billaböng och det kan man ju inte ha på tröjan. Så inte heller där blev det några inköp.

Tom bussSom många storstäder har Singapore en väl fungerande kollektivtrafik med tunnelbanor och bussar. Ett problem var att man inte så sällan hamnade i en galleria på väg upp ur tunnelbanan. Problemet bestod i att hitta ut därifrån. Är vi i marknivå? Ska vi upp eller ner? Var är utgången? På det viset är bussarna bättre. En eftermiddag åkte vi buss på lite måfå. Ett rätt skönt sätt att se stan. Plötsligt upptäckte vi att hela bussen är tom och att det bara är vi kvar. Lyckligtvis hade vi inte hamnat längre bort än att det fanns en tunnelbana som kunde ta oss tillbaka.

VattenfallFörutom att inte shoppa fokuserades våra aktiviteter till orkidéer och fåglar. Orkidéerna höll till i orkidéträdgården i den botaniska trädgården. Jag kan väl knappast hävda att jag är någon blomfantast men orkidéer i den mängd och variation som erbjöds här var väl värd entréavgiften på 30 kr. Fåglarna bodde i Jurong Bird Park och några bjöd på show. Fascinerande vad det går att lära fåglar. En del fåglar satt i burar vilket inte kändes jättekul. Andra hölls under jättelika nät där det största förutom skog även inrymde ett 30 meter högt vattenfall.

Den avslutande dagen åkte vi en tur på floden och därmed var besöket över. Intrycken av Singapore som stad är välorganiserad och trevlig men bortsett från shoppingen inte särskilt utstickande. Men det behöver ju inte vara en dålig egenskap.

0

Maroochy RiverEfter drygt två veckor i Maroochydore går vår vistelse här mot sitt slut. Sunshine coast som kusten här kallas är ett ställe dit många åker på semester eller flyttar till som pensionärer. Vi har bott i en onödigt stor semesterlägenhet med utsikt över pelikanerna i Maroochy River och på gångavstånd till havsstranden. Nu spelar ju inget av det någon större roll när regnet öser ner, vilket det gjort de flesta dagarna, eller när man som jag suttit inne på ett kontor.

Det är ju inte alltid lätt att komma till rätta i en obekant lägenhet. Det tog oss till exempel tio dagar innan vi förstod hur vi skulle slå på och av lamporna under köksskåpen. Fram till dess tändes de och släcktes de lite som de själva ville, men jag konstaterade att det gick att släcka dem om man drog hysteriskt i reglagen som kontrollerar köksfläkten och fläktbelysningen en stund. Jo, det luktar elfel lång väg och kanske förklaringen till att de renoverar lägenheten under vår efter brand. Hur man gjorde? Jo man tryckte på den runda platta som såg ut som en trasig spotlight.

I lägenheten har vi också haft en stor tv med rätt många kanaler. Eftersom vi inte har någon tv hemma så är det lite av en ny upplevelse för oss. Inte minst undrar vi om det är lika mycket reklam på svensk tv och hur folk i så fall står ut. Men med många kanaler finns det ofta något annat intressant att se när det är reklam på en. En kväll försökte vi exempelvis se Friends, How I met your mother, mitt favoritprogram Talkin’ ’bout your generation och den nya favoriten Who’s line is it anyway samtidigt. Ganska stressande!

Australiensarna är generellt ett trevligt folk. Expediterna i affärerna frågar hur dagen varit och säger ibland saker som vi inte förstår, men trevliga är de. Och de flesta säger det dessutom på ett naturligt sätt utan att vara överdrivet inställsamma. Australiensarna verkar också vara avslappnade och ha distans till saker och ting. En medarbetare på kontoret där jag tillbringat veckorna berättade med ett stort leende att det senaste skyfallet orsakat ett vattenfall i hans vardagsrum. Skulle du kunna tagit det med ett leende på läpparna? Igår var vi i Mooloolabah (de har en förkärlek för märkliga namn) och såg ett brudfölje där samtliga hade vita flipp-flopp på fötterna. Säger också något om hur det är här.

För oroliga läsare kan jag meddela att den försvunna väskan från förra resan kom fram till slut. Nu är nästa anhalt Singapore så vi får väl se om väskorna följer med dit.

0

I Dubai hittade jag min resväska stående vid ett helt annat bagageband än där den skulle komma. På Zanzibar fick jag klättra in i bagageutrymmet på flygplanet för att förhindra att min väska fortsatte till Sydafrika. Men varje gång efter de 140 flygresor jag gjort så har väskorna på något sätt funnits där vid slutdestinationen. Förr kändes det alltid som väskorna kom bland de sista, i de fall då de kommit på bagageband. På sista tiden har det känts som de kommit fortare. Förmodligen är det jag som har ändrats mer än bagagehanteringen.

Flygresorna 141, 142 och 143 tog oss planenligt från Kilimanjaro via Nairobi och Amsterdam till Arlanda där vi landade igår. Jämfört med utresan för en månad sedan gick detta som på räls. Flygplanen gick och kom precis som KLM ombokat. Vid bagagebandet på Arlanda kom först de två hårda resväskorna. I det andra lasset kom efter en stund den blå sportbagen märkt ”Väsby OK”, inköpt på Skopans secondhand för att lämnas i Afrika men som visat sig vara så bra att den fick följa med hela vägen hem igen. Men den nyinköpta grälla plastkassen med Afrikamotiv vägrade att visa sig hur vi än väntade. Efter att ha tittat vid andra bagageband och insett att det förmodligen skulle bli svårt att kolla bagageutrymmet på flygplanet ställde vi oss i kön. Efter vårt fyra och en halv timmes köande på denna flygplats i december kändes inte dessa minuter särskilt långa.

Nu efter ytterligare ett och ett halvt dygn väntar vi fortfarande på besked på frågan om vad jag ska lägga till min erfarenhet: försenat bagage eller förlorat bagage.